Vad är problemet med vinster?

Mats Skogskär är ledarskribent på Sydsvenskan och skriver den 28 februari om vinster i välfärden. Rubriken är ”Låt kvaliteten avgöra” och artikeln bygger i sin tur på en artikel i Dagens Samhälle, som är något av husorgan för dem som är anhängare av marknadisering av välfärden.
”Lyftet uteblev när Carema åkte ut”, är den braskande rubriken på den stort uppslagna artikeln i Dagens Samhälle om äldreboendet Koppargården i västra Stockholm, som blev riksbekant som ”Dödens Hus”. Slutsatsen av tidningens granskning blir att kvaliteten är i stort sett oförändrad och att problem kvarstår, trots att kommunen tagit tillbaka driften.
Föga förvånande faktiskt. Det akuta problemet i vård och omsorgssektorn är resursbrist.
Men är alltså egen regi lika dålig (eller lika bra) som privat?

”Med Koppargården”, skriver Skogsskär i Sydsvenskan, ”etablerades nidbilden av en privat omsorg där profithungriga riskkapitalister med vanvård som affärsidé åderlåter landets kommuner på skattemiljoner som sedan göms undan i utländska skatteparadis”. I någon mån en nidbild till och med av nidbilden, för jag har svårt att tro att särskilt många av marknadiseringens kritiker tror att riskkapitalisternas affärsidé är att bedriva vanvård eller starta dåliga skolor. Däremot har de drivkraften att få så hög avkastning som möjligt på insatt kapital. Frågan är vad det kan få för konsekvenser? Svaret får vi nästan dagligen.

Den viktiga diskussionen handlar hur som helst inte om huruvida det går att hitta enskilda exempel på bra eller till och med bättre privatdrivna äldreboenden, vårdcentraler eller skolor. Det gör det naturligtvis. Kanske därför att man faktiskt lyckats organisera verksamheten bättre. Men också därför att man lyckats plocka russin ur den stora kakan när det gäller ”kunder” och personal. Det är lönsammare att vårda relativt friska sjuka och att driva skola för motiverade ”skolkunder”.  Och det är ännu lönsammare om medarbetarna mest bara är pigga och raska. Men de som börjar bli utslitna ska ju också jobba någonstans.

Den viktigaste diskussionen handlar om vad marknadiseringen av välfärdssektorn leder till på längre sikt. Jag påstår att den är hårt segregerande och kraftigt kostnadsdrivande. Jag återkommer till det. Men först ett par andra positioner.

Även om det skulle vara så att ”kunder” i privatiserad verksamhet i olika enkäter är ungefär lika nöjda som medborgare i verksamhet som drivs i egen regi, så föredrar jag egen regi. Ett skäl är att det är stötande att skattefinansierad verksamhet slussar vinster till skatteparadisen, vilket är exakt vad som sker. Men framför allt därför att jag ser ett stort värde i en demokratisk organisationsmodell, där vi gemensamt har och tar ansvar för alla äldre och alla barn, inte bara för oss själva och våra egna val.

Privatiseringarna har i en tid med för knappa resurser i välfärdssektorn blivit en smitväg för politiker (egentligen för oss alla som medborgare) att skylla ifrån sig på utförarna eller rentav på ”kunderna”, som ju själva mer eller mindre fritt har valt omsorgsföretag eller skola.

Tillbaka till den viktigaste frågan, som alltså inte är om privata alternativ kan vara lika bra som egen regi. Vart leder marknadiseringen på lite sikt? Vad händer om man släpper loss vinstintresset i välfärdssektorn.

Jo, då väljer bolagen både anställda och kunder för att skapa vinstmarginaler. Skolbolagen elever som är lättlärda och oproblematiska. Och de sätter betyg på sitt varumärke istället för på eleverna.  Och vårdbolag etablerar sig i områden med köpstark och lite friskare population. Stora summor läggs på reklam för att locka kunder och sprida illusioner om verksamheten.

I förlängningen får vi exempelvis överkonsumtion av sjukvård i befolkningstäta och köpstarka områden och underkonsumtion i köpsvaga områden.

Följden av marknadiseringen blir segregation och klasskiktning.
Samhället får lova att i egen regi sköta de mindre lönsamma delarna eller betala dyrt för att de privata bolagen ska göra det. 
Så kan man förstås inte ha det. Ett alternativ, inte det enda, till den relativt fria vinstdrivna välfärdsmarknaden är en hårt reglerad och kontrollerad vinstdriven välfärdsmarknad som så gott det går tvingas värna kvaliteten. Men kontrollbyråkratin är heller inte gratis, den är dyr.

De växande problemen inom svensk sjukvård, skola och omsorg beror i det korta perspektivet inte främst på privatiseringarna utan på resursbristen. Sänker man skatter med 140 miljarder, samtidigt som KI slår fast att bara för att behålla kvaliteten i verksamheten på nuvarande nivå borde skatterna höjas med någonstans i storleksordningen 70 miljarder till 2017, då undergräver man välfärden. Det underskottet kan inte kompenseras med privatiseringar, däremot kan det kortsiktigt vara ett sätt för politiker att springa undan sitt ansvar.

På lång sikt är marknadiseringen både segregerande, ineffektiv och starkt kostnadsdrivande, inte minst därför att kontrollbyråkratin som skall försöka värna kvaliteten kommer att kosta skjortan.  

Är vår ekonomi ett krig?

En debattartikel i Sydsvenskan i måndags, den 24 februari, fick mig att reflektera över debattklimatet eller egentligen över det omtalade ”samhällsklimatet”.  
Det var mest rubrikens fel eller förtjänst. Artikeln som sådan fanns det ingen anledning att hetsa upp sig över, även om den hade skrivits av en dansk partivän, Sophie Haestrup Andersen. Hon är ordförande för Region Hovedstaden, Danmarks motsvarighet till Region Skåne inom Öresundssamarbetet.

Egentligen var rubriken ingen riktig rubrik, den var för pratig, tre rader lång. En hel mening hade lyfts upp från texten för att tjäna som rubrik. Jag har förstått att det är så man gör rubriker numera på den debattsidan, kanske för att spara tid och pengar.
Här är rubriken: ”Vi ska skapa nya jobb nu och i framtiden och därför ska vi tillsammans modigt kasta oss in i den internationella kampen”.

I nätupplagan var den lite kortare men på samma tema. ”Öresundsregionen kan tävla med Berlin och Amsterdam".

Det tänkvärda är ju att ekonomin och denna uppgift att skapa jobb, helst arbete åt alla, så ofta beskrivs som en kamp, en tävlan, ja nästan som ett krig. Underförstått att några oundvikligen kommer att bli vinnare och andra förlorare i ”den internationella kampen”. En del får jobb, andra blir utan. Sådan är, tja, kapitalismen! 

Kan man inte tänka sig en ordning där den ekonomiska politiken främst handlar om att i samverkan dra fördel av varandras komparativa fördelar och av innovationer och framsteg som görs.

Det borde ju vara möjligt till och med på en marknad, eftersom själva poängen med en marknad är att man byter grejer med varandra, även om det naturligtvis också är så att de som har för dåliga grejer att byta med "slås ut".
Invändningen är förstås att visst handlar det också om samverkan och att dra nytta av varandras fördelar. Just det kan ju sägas vara en poäng med frihandeln, i varje fall med handel.

Men hur kan det då komma sig att denna föreställning om ekonomin som en kamp där det finns vinnare och förlorare alltmer kommit att dominera det politiska språket och tänkandet?

Vi måste konkurrera bättre, vinna marknadsandelar och exportandelar, säger politiker världen runt.
Men om alla tänker så, vem skall köpa alla exportvarorna?
”Vi måste sänka trösklarna för företagen”, säger Anders Borg ideligen och menar egentligen att vi måste konkurrera med lägre löner och sänkta skatter, alltså sämre välfärd.
Men sänkta löner och sämre välfärd betyder ju minskad efterfrågan. Vem ska köpa det företagen producerar? Någon annan naturligtvis! 
Och när Irland sänker bolagsskatten så gör Sverige det också. Och då följer Danmark efter.
Det är den stora kapplöpningen mot botten som pågår. Vi måste vinna kriget, annars gör någon annan det. Och för att vinna måste vi accepptera att vi (nåja de allra flesta i alla fall) får det sämre. Eller?

Finns det alltså inget annat sätt att tänka? Ett sätt där vi framför allt ser samhället och ekonomin som en samverkan för det bästa gemensamma, där vi drar nytta av innovationer och mänskliga framsteg och ställer våra ”komparativa fördelar” till varandras förfogande.

Är ekonomin verkligen främst en kamp och en tävlan. Finns det inga alternativ?

 

Samhället är inte en massa enskilda kapplöpningar

Hur blev det så här? Varför inbillar vi oss allt mer att tävlan är meningen med livet och lösningen på de problem vi ställs inför.

1. Jag satt under några år, faktiskt nästa ett helt årtionde, i styrelsen för Lunds Universitet. Fram till 2006, när regeringen och den borgerliga riksdagsmajoriteten i princip kastade ut alla samhällsrepresentanter ur högskolestyrelserna, i varje fall om de inte kom från näringslivet.

Konkurrenstänkandet hade redan dessförinnan gripit omkring sig också i den akademiska världen. Universitet och högskolor såg sig alltmer som vilka företag som helst.
Nåja inte riktigt, men i alla fall, den uppburna idén är att lärosätena konkurrerar med varandra.

Lunds universitet skulle och skall i ädel tävlan, väsentligen finansierat av skattemedel dock, locka till sig ”de bästa studenterna” och bli åtminstone ett av Europas bästa universitet. De andra universiteten har liknande planer.  
Jag frågade vid några tillfällen, dumt tyckte säkert några, vilka högskolor vi i styrelsen i så fall tyckte skulle utbilda ”de sämsta studenterna".
För en så kallad allmänrepresentant, alltså samhällsföreträdare, var frågan egentligen inte så dum, eftersom sådana bör se till en bredare allmännytta.

Man kan ju också fråga sig, om nu Lunds universitet är så bra, vilket jag har anledning tro, varför inte då sätta en ära i att ta hand om också de studenter som kanske inte är bäst, men som också de, åtminstone ur det allmännas synvinkel, måste tillgodogöra sig högre utbildning.

Det är väl bra att producera någon nobelpristagare då och då, men sannolikt ännu viktigare att erbjuda så bra utbildning som möjligt till breda grupper. Spets gynnas förresten säkert av bredd.

2. I Sydsvenskan igår läser jag ett debattinlägg under Aktuella frågor om hur man ska råda bot på ungdomsarbetslösheten.

Europa sitter på en tickande bomb. Totalt är mer än 26 miljoner arbetslösa i EU27. Ungdomsarbetslösheten i Grekland är ohyggliga 60 procent. I Spanien runt 50. I Sverige, som enligt Anders Borg har klarat sig bra, är den ändå bland de högsta i Europa, runt 25 procent.
Debattinlägget i Sydsvenskan har författats av Malin Sahlén, nationalekonom och projektledare på högerns tankesmedja Timbro.
Hon skriver: ”Bara om kompetens skulle gå före ålder och anställningstid skulle unga människor ha en chans att tävla på lika villkor”. Hon vill förstås försämra anställningstryggheten.
Man anar att hon ser arbetsmarknaden som en jättelik tävling, kanske ett Maratonlopp fram till förtidspensioneringen.

Men problemet i Europa är att jobben är alldeles få och efterfrågan för svag och vikande. Europa är i recession.
Innebörden av att se arbetsmarknaden som en tävlan är ju att frågan inte ställs: Hur kan vi skapa arbete åt alla? Istället frågas, vilka tycker vi skall förlora jobben?

Den arbetsmarknadspolitik som nu levereras i högerns Europa är "strukturreformer" som ensidigt satsar på sämre anställningsförhållanden och ökat "utbud av arbete", d v s att de arbetssökande och arbetslösa skall bjuda ut sig flitigare och sänka sina lönekrav. Detta samtidigt som efterfrågan sjunker som en följd av åtstramningspolitiken och den växande hopplösheten.
Erbjudandet till de arbetslösa blir att de måste konkurrera hårdare om de allt färre jobben.
I väntan på att bomben skall brisera.

3. I Dagens Samhälle (Nummer 20 2013) råkar jag så på en text som handlar om att man i Östersund ”drar igång landets första tävling i äldreomsorg”. Kommunen har byggt två helt identiska äldreboenden, ett ska drivas av kommunen själv och ett av Carema.

Jag förmodar att man tänker sig att detta ska avgöra vilket som är bäst, egen regi eller vinst i vården. Det är inte utan att man baxnar.
Tror verkligen de styrande i Östersund att frågan om gemensamt eller privat kan avgöras i en tävling?

”Det är viktigt att få en studie där förhållandena är likvärdiga och där man har två utförare”, förklarar Carina Zetterström, centerpartistiskt kommunalråd och ordförande i vård- och omsorgsnämnden.
Men i artikeln får vi också veta att Carema ”är revanschsuget” och att de vunnit en upphandling med hjälp av ”en prisbild som inte är jämförbar med andra anbud på äldreomsorgsverksamhet”. Ja, man erkänner rent ut att man ”dumpade priset för att få en chans att vara med i studien”.
Caremas ägare och direktörer ser naturligtvis "tävlingen" som ett marknadsföringsprojekt.   

Frågan, vilket som är bäst - gemensamt demokratiskt ansvar för äldre och för personal eller profitmaximering, helhetssyn eller New Public Management - kan inte avgöras i tävlingar.

Den avgörs i demokratiska samtal, på grundval av empiri och erfarenhet, om vad som händer med samhällen när vinstintresset släpps loss i välfärden.
Visst finns det bra privata "utförare". Men vad händer långsiktigt och i stort med sammanhållningen, rättvisan - och kostnaderna?
Det saknas inte storskaliga experiment på området.


Livet är inte en tävlan. Samhället är inte en massa enskilda kapplöpningar.
Kapplöpningar är just bara kapplöpningar. 

 

 

 

 

Sluta lek marknad i skolan!

Ganska exakt en vecka efter Friskolekommitténs presskonferens om överenskommelsen om friskolornas framtid, ”Vissa nya regler för fristående skolor”, slog skolkoncernen John Bauer vantarna i bordet och överlät åt andra att se till så att de elever som valt någon av koncernens skolor ändå får utbildning. I slutänden är det naturligtvis kommunerna som har ansvaret.
Det som händer är horribelt, men fullständigt logiskt i marknadssamhället. Vinstdrivande bolag har, när det drar ihop sig, bara ett krav som de måste leva upp till – att leverera avkastning till ägarna.

I min förra kommentar till Friskolekommitténs förslag ställde jag frågan vad överenskommelsen egentligen är bra för? Givet att ett av de absolut viktigaste socialdemokratiska kraven inte tillgodosetts, det som handlar om att kommunerna, som har det slutgiltiga ansvaret för att utbilda och betala, också måste få avgöra vilka skolor som får bedriva verksamhet.

Man kan se Friskolekommitténs förslag om att offentlighetsprincipen och meddelarskyddet ska gälla i bolagsskolorna som steg i rätt riktning. Men de räcker inte för att få ordning i det kaos som marknadiseringen av skolan håller på att ställa till med.
Helt säkert är det däremot att de övriga förslag som kommittén lägger - med syften att säkra kvalitet, långsiktighet och bättre information om skolalternativen - vid sidan av sina förtjänster kommer att leda till en snabbt växande och kostsam byråkrati.
 
Nu säger Socialdemokraternas skolpolitiske talesperson Ibrahim Baylan och Miljöpartiets språkrör Gustaf Fridolin (Ekot den 31 maj) att de är beredda att lägga fram förslag som ställer krav på att syftet med ett skolbolag inte får vara att ta ut vinst utan att bedriva utbildning. De vill också att lagstiftningen skall gälla retroaktivt.
Det är utmärkt. Samtidigt måste man fråga sig hur Sverige kunde hamna i en situation där det skulle bli nödvändigt att stifta sådana lagar på skolans område?
 

Ibrahim Baylan får också frågan i Ekot, hur det kan komma sig att S och Mp redan nu aviserar förändringar och skärpningar i förhållande till det förslag om långsiktiga spelregler som man kommit överens om i Friskolekommittén.

På det svarar Baylan så här. ”Om det är så att man gör upp om allting, alla områden, då ställs ju frågan: Vad är poängen med demokratiska val?"

Just det! Jag tror att socialdemokraterna har en hel del att vinna på att i valrörelsen driva en självständig skolpolitik, tydligt inriktad på att styra bort vinstintressena från skolan och ge kommunerna ett inflytande som står i proportion till det ansvar de har, ett ansvar som de i motsats till privata bolag aldrig kan springa ifrån.

Det finns områden där det inte passar sig att leka marknad. Skolan är ett av dem.

 

Vad är det här bra för?

Kritiken mot den s k Friskolekommitténs förslag, presenterat förra veckan, har inte varit nådig. Liberala Expressens ledarskribent Anna Dahlberg kallar den alltså ett ”hafsverk” och konstaterar att ”så länge vinstintresset tillåts härja fritt i skolan kommer politikerna ständigt att vara steget efter”.

Själv har jag tagit del av ett niosidigt papper, Friskolekommitténs sammanfattning i 11 punkter till presskonferensen, betitlat ”Vissa nya regler för fristående skolor” och daterat den 23 maj.

Det är ett, snällt sagt, mycket märkligt dokument. Här står inte ett ord om den sortering och segregation, som är det eländiga resultatet av friskolesystemet sådant det nu ser ut.

Jag noterar också att, när kommittén resonerar om ett av de tandlösa förslagen för att komma till rätta med problemen, nämligen ”prövning av skolhuvudmännens lämplighet vad gäller vandel och ekonomisk skötsamhet”, då hänvisas till hur det minsann fungerar när det gäller "andra tillståndspliktiga verksamheter", som "att driva finansrörelse, vaktbolag eller alkoholservering”.
Ett grundproblem torde dock vara att skolan varken är ”finansrörelse” (nåja den borde inte vara det), vaktbolag eller alkoholservering.

Jag studsar också till när man i nämnda papper, efter att trots allt ha konstaterat att kommunen ”har en vidare roll” än skolbolagen och är den ”lokala demokratiska arenan”, ser dessa båda aktörer som något av jämbördiga spelare på skolmarknaden.

Faktum är att man studsar till på varannan rad inför det synsätt som speglas.

Vad gäller de viktiga krav som den socialdemokratiska partikongressen slog fast, att vinstintresset inte får vara styrande och att kommunerna skall ha "ett avgörande inflytande" över nyetableringen av friskolor så tillgodoses de knappast. I det senare fallet inte alls och de socialdemokratiska ledamöterna i kommittén utvecklar i ett särskilt yttrande sin syn på det kommunala inflytandet.

Som "överenskommelsen" ligger skall dock det avgörande inflytandet också i fortsättningen ligga hos Skolinspektionen, även om kommittén muttrar något om att ”det går likväl att utveckla processen”. 

Socialdemokraterna skall, så vitt jag förstår, fortsätta driva sin linje om avgörande kommunalt inflytande. Och avgörande inflytande är i praktiken vetorätt.  

Till detta skall läggas att Miljöpartiet på sin kongress, innan bläcket på kommitténs pressmeddelande hunnit torka och ljuden från presskonferensen tonat bort, tog ett par kliv till vänster i friskolefrågan. Och beslutade ungefär att vinster i skolan bör inte förekomma, men om de trots allt skulle uppstå då skall de återinvesteras i verksamheten.

Dessutom skjuts flera andra , ja de flesta av friskolekommitténs förslag - t e x de som rör ägarprövningen, meddelarskyddet och offentlighetsprincipen – till andra utredare och kommittéer.

Friskolekommittén har ansträngt sig för att leverera något. Bakgrundsresonemangen är som sagt, snällt uttryckt, mycket märkliga.

Och frågan är vad man kan ha Friskolekommitténs produkt till?

Moderaternas dubbelmoral

För en tid sedan skrev jag att Anders Borg gör sig dummare än han är, när han låter som att han inte vet att det i alla partier kan finnas olika uppfattningar mellan Europapolitiker och rikspolitiker. Precis som det då och då finns mellan rikspolitiker och kommunpolitiker - trots att de är med i samma parti och sluter upp bakom samma partiprogram.
Det förklaras av att man har lite olika utsiktspunkter och faktiskt olika mandat.

Bakgrunden var att Anders Borg hade gett sig på den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Göran Färm för att han avvikit från den svenska och socialdemokratiska linjen vad gäller EU:s långtidsbudget.
”Vi kan inte ha socialdemokrater som i riksdagen säger att de är restriktiva och sedan sitter och röstar för en ökad budget i EU-parlamentet”, sa Borg. ”Vi har en svensk linje och den är restriktiv. Det tycker jag även bör gälla för Socialdemokrater”.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tog till orda i samma mästrande anda.
”Jag tycker det är viktigt att partierna håller ihop sina budskap att man har samma politik i Europa och de gemensamma institutionerna som företrädare hemma i Sverige”, sa han.

Det var då det. Häromdan nåddes vi av nyheten att den moderata partigruppen ligger trea på listan över de partigrupper i parlamentet som avviker mest från sin regerings politik.

Och nu blev det annat ljud i skällan. Moderaten Gunnar Hökmark, som alltså tillhör de mest frekventa avvikarna, förklarar nu att kritiken mot socialdemokraternas inställning till EU-budgeten snarare handlade om att ifrågasätta deras politik än om att EU-parlamentarikerna måste följa sina hemmapartier.
”Ingen svensk parlamentariker är utsänd av regeringen, utan vi är valda av våra väljare”, försäkrar Hökmark.

Och Fredrik Reinfeldt är plötsligt också botfärdig när han i EU-nämnden skall försöka reda ut hur han egentligen ser på saken. Skälet till att frågan kom upp där var att moderaterna röstat mot regeringens linje för utsläppshandel.
”Jag har inte för mitt parti eller något annat i denna EU-nämnd föreställt mig att vi totalstyr våra Europaparlamentariker. I grunden får naturligtvis de Europaparlamentariker som företräder moderaterna presentera sin syn”, sa Reinfeldt.

Nu väntar jag bara på Anders Borgs helomvändning också.

Moderaterna har uppenbarligen en politisk moral för sina egna och en för andra.

Förvånad, någon?

Vad är det som händer i Sverige?

Här är ett axplock av nyheter från förra veckan.  

”Skola diskriminerade pojke med Aspergers”. En friskola i Göteborg har vägrat ta emot en pojke med Aspergers syndrom och tvingas nu betala 80 000 i skadestånd.

”Krav på utbildningsgaranti för skolor”. Nyheten handlar om att alltfler friskolor går i konkurs. Friskolekoncernen Praktiska Sverige stänger alltså åtta skolor i höst. John Bauer-koncernen stänger fem. Och Sveriges Elevkårer reser nu krav på ”utbildningsgaranti”, så att eleverna kan fullfölja påbörjad utbildning. Kommentarer är helt överflödiga.

”Allt fler barn saknar skolgård”. De hänvisas istället ”till trottoaren.” Att många friskolor saknar bibliotek visste vi sedan tidigare.

Det var inte bara friskolorna som var på tapeten.

”Regeringen ser över sjukregler”, var en annan rubrik. Detta med anledning av en kraftigt ökande psykisk ohälsa. Och socialförsäkringsminister Ulf Kristersson sa i ett sällsynt märkligt uttalande att ”vi tittar på om det finns något i våra regelverk som skulle göra det bättre för människor att vara på jobbet eller vara borta en kortare tid från jobbet”.

Jo, det är ingen dålig gissning att massarbetslösheten driver fram psykisk ohälsa. Kanske skulle man helt enkelt vidta åtgärder som gör att det finns jobb att gå till. Och se till att de ungdomar som trots den höga ungdomsarbetslösheten får jobb, erbjuds fasta jobb istället för timanställningar och korta påhugg.
Ytterligare en nyhet handlade om att psykisk ohälsa och själmord, enligt Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF), har ökat dramatisk bland unga med aktivitetsersättning.  

På Europaportalen drabbas jag av rubriken ”Svensk ekonomi näst svartast i Västeuropa”. Med en svart ekonomi på 13,9 procent av bruttonationalprodukten är det bara värre i Belgien av 13 jämförbara västeuropeiska länder.

En, låt oss kalla den övergripande, nyhet som också kom i förra veckan var den här.
”Klyftor växer snabbast i Sverige”. Inte i något annat OECD-land har inkomstklyftorna vuxit lika snabbt. Andelen fattiga är dubbelt så hög som 1995 och Sverige har halkat ner från första platsen till fjortonde platsen på listan över mest jämlika länder.

Vad är det som händer i Sverige? Allt kan väl inte skyllas på den nuvarande borgerliga regeringen?

Nejdå! Men väldigt mycket.
Det finns de som menar att ”det nya arbetarepartiet” inte alls är som den gamla högern, att de inte längre vill riva den svenska välfärdsmodellen.
Men det är precis det de gör. Med stor framgång.
Politiken fungerar.