Nej, Brexit och Trump kan inte skyllas på de elaka ryssarna

Internet troll JNL/Wikimedia Commons

Jag har inga illusioner om stormakterna. Det har gång på gång underefterkrigstiden förgripit sig på folkrätten. Med stridsvagnar och bomber har de satt folkviljan ur spel och lagt världen till rätta för sina egna intressen. Deras "underättelsetjänster" har vid sidan av den vanliga agentverksamheten bedrivit så kallad psykologisk krigföring, spridit lögner och manipulerat opinionen.

Jag utgår från att de fortsätter i den andan och att de nu också använder sig av cyberrymdens möjligheter och de sociala medierna. Vi lever i en av nättrollen förhäxad värld och självklart har stormakterna blandat sig med trollen. Men faktum är att också lilla Sverige har pekats ut som aktivister, ja till och med som "kungar" i cyberkriget.

Just nu handlar det mest om vad Putin och Ryssland kan ha gjort för att stötta Donald Trump och fälla Hillary Clinton. Man kan lätt få intrycket att Ryssland är ledande i branschen. Och så är det kanske, men säker är jag inte.

Hur som helst pågår i USA olika utredningar om Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Och nu har också Europa dragits in i diskussionen. Åtskilliga artiklar i amerikanska och europeiska medier har på senare tid handlat om att Ryssland eller i varje fall Rysslandsbaserade nättroll också lagt sig i Brexit-omröstningen i Storbritannien och stimulerat självständighetssträvandena i Katalonien.
I veckan som gick anklagade hårt trängda brittiska premiärministern Theresa May Ryssland för att försöka “underminera fria samhällen" och "så split i väst".

Som ni förstår håller jag inte alls för otroligt att Ryssland gör sånt. Men det finns kritiska röster också i väst, som i varje fall inte sväljer allt med hull och hår. Journalisten och chefredaktören för Consortiumnews Robert Parry är en av dem.
Men min invändning är en annan, nämligen att fokuseringen på ryska nättroll, statsunderstödda eller inte, riskerar att leda till underskattning av de problem i USA, i EU och Storbritannien som lett fram till valet av Donald Trump och britternas utträdesbeslut.

Fenomenet Donald Trump är i högsta grad en inhemsk, amerikansk produkt. Ett ganska logiskt, fast vansinnigt, resultat av en haltande demokrati, där pengarna kommit att betyda alltmer. Ett utflöde av växande klyftor och ett illa fungerande partisystem som lämnat globaliseringens förlorare åt sitt öde. Och ett demokratiskt parti som alltmer fjärmat sig från den amerikanska arbetarklassen.

Brexit är heller inte resultatet av rysk desinformation utan en politisk produkt "made in Europe", också detta fenomen ytterst resultatet av växande klyftor och en marknadisering av samhället som lämnat alltför många människor i sticket. I SVT-dokumentären Det hotade Europa, säger Mary Kaldor, författare till bland annat New and old wars, apropå rysk inblandning i olika val; "Tillskriv inte detta för stor betydelse, det som slutgiltigt ledde till Trump och Brexit var inneboende problem i USA och UK". Och i EU, vill jag tillägga.

Det finns säkert ryska nättroll. Men både vad gäller fenomenet Trump och fenomenet Brexit, fungerar Rysslandsspåren mest som den obotfärdiges förhinder. Det vore både dumt och direkt farligt om vi lät oss invagga i den föreställningen att fenomenen Donald Trump och den europeiska politiska krisen beror på de elaka ryssarna.

Borgerligt budgethyckleri

För en dryg vecka sedan överlämnades slutbetänkandet i utredningen om en tydligare budgetprocess. Betänkandet fick namnet En sammanhållen budget. Någon kioskvältare lär inte rapporten bli, men för den skull är vare sig den eller vad som skett i dess omgivningar oviktigt eller ointressant. Det handlar om hur Sveriges Riksdag fattar beslut om statsbudgeten, om de lagar och regler och den praxis som omger den processen. Den ingår i det som brukar kallas det finanspolitiska ramverket. Dit hör också bland annat saldomålet och utgiftstaken.

För att bättre förstå vad det handlar om och varför reglerna finns kan man backa till vad som hände under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. Det var i dess efterdyningar som budgetreglerna kom till för att minska risken för att Sverige ännu en gång, med Göran Perssons ord, skulle tvingas stå med mössan i hand inför "flinande finansvalpar på Wall Street". Syftet var att förhindra att staten och den offentliga sektorn på nytt mer eller mindre okontrollerat drog på sig stora budgetunderskott och skulder.

Idėn bakom budgetreglerna var och är att statsbudgeten ska omfatta samtliga av statens inkomster och utgifter. En ny ordning infördes, den så kallade rambeslutsmodellen, som användes första gången när 1997 års budget skulle processas. Den innebär att riksdagen fattar beslutet om budgeten i två steg. I det första slås den totala nivån på inkomster och utgifter fast och i det andra fördelas pengarna på olika områden. Regeringens/majoritetens förslag ställs som ett paket mot oppositionens budgetpaket. Man måste säga ja eller nej till paketen i deras helhet.
För att tala klarspråk så innebar detta regelverk att regeringens makt stärktes på riksdagens bekostnad.

Jag var själv en av S-ledamöterna i nämnda utredning och det är den andra utredningen i samma ärende som jag medverkar i. Min egen och Socialdemokraternas i utredningarna grundhållning har hela tiden varit att man bör vara väldigt försiktig när det gäller lagförslag som ytterligare minskar riksdagens manöverutrymme.

Debatt i riksdagen. Foto: Riksdagen/ Melker Dahlstrand

Motiven för sådana budgetregler har för övrigt delvis förändrats i och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, mittenpartiernas förvandling till högerpartier och att blockpolitiken cementerats. Nu handlar det också om att underlätta för minoritetsregeringar att få igenom sin budget.

Vi blev inte överens i utredningen. S, Mp och V reserverade sig och avvisade lagförslag om ännu stramare budgetregler. Det gjorde också SD om än med något annorlunda motiv. Det lär inte bli ens en tumme av de ursprungliga intentionerna.

Vi S-ledamöter hade ambitionen att konstruktivt bidra till en tydligare och bättre budgetprocess, samtidigt som vi var tydliga med att riksdagens manöverutrymme inte ska ytterligare begränsas mer än nödvändigt genom ny lagstiftning.
Vi ansåg och anser att lika viktig som lagstiftningen är den praxis som utvecklats och riksdagspartiernas vilja att hålla sig till regler och  överenskommelser och inte när det passar sig lägger manken till för att kringgå reglerna.

Det som definitivt lade krokben för den här utredningen var när allianspartierna och Sverigedemokraterna, jämsides med utredningsarbetet, lade fram den ena misstroendeförklaringen efter den andra mot olika statsråd. Detta för att stoppa olika skatteförslag i den kommande budgeten. Samtidigt som vi utredde gjorde man alltså sitt bästa för att kringgå de regler man i utredningen låtsades bekänna sig till.

När utredningen så strandade grät de borgerliga ledamöterna i utredningen  krokodiltårar, bland annat i Svenska Dagbladet. Man vädjade till Socialdemokraterna; "Sätt statsfinanserna före kortsiktigt politiskt spel."

Vad ska man kalla sådant agerande. Kasta sten i glashus…? Hyckleri…?
Välj själv!

Kan svensk socialdemokrati lära något av Jeremy Corbyn?

Jeremy Corbyn togs väl aldrig på allvar när han dök upp som ny Labourledare, framburen av de omtalade gräsrötterna. En vänsterman, fast egentligen mest en socialdemokrat som socialdemokrater var förr i tiden, före den nyliberala framryckningen. Som hämtad från ett politikens Skansen.

Andra tilltufsade europeiska socialdemokrater, de är ju många, ville eller vågade inte tro på honom. Och finanskapitalisterna blev nog inte ens rädda. I början. I Svenska Dagbladet kunde man i en nyhetsartikel den 20 april i år inför valet i Storbritannien läsa att Labour befann sig ”i ett förskräckligt läge". "Anrika Labour ser ut att göra ett historiskt dåligt val när britterna går till urnorna den 8 juni. Partiet lovar höjda pensioner, höjd minimilön och högre skatter för höginkomsttagare.”

Man tänker kanske att sån politik går inte hem numera. Men det gjorde den. Labour och Corbyn överraskade nästan alla. De vann visserligen inte regeringsmakten men valet blev en oväntad och stor framgång, den långa kräftgången såg ut att vara över. 
Sedan dess har Jeremy Corbyn och Labour stärkt sin ställning. Något som bekräftades på den för ett par veckor sedan avslutade Labour-konferensen (Labour Conference, 23 till 28 september) i Brighton.

Den 68-årige partiledaren och Labour har vunnit växande stöd framför allt bland ungdom och arbetarklass som hade gett upp om politiken. Labour lockar alltså dubbelt så många i gruppen under 45 som Conservatives och har enligt flera opinionsmätningar en klar ledning i hela väljarkåren. Labour skulle, som det brukar heta, vinna regeringsmakten om det vore val idag. Låt vara att framgångarna för Labour också beror på de konservativas och Theresa Mays svagheter. Och opinionsmätningar kommer och går...

I en ledare i The Guardian (24 september) inför konferensen i Brighton konstateras att: ”Det är en underdrift att säga att Jeremy Corbyn har revolutionerat brittisk vänster. Istället för att triangulera runt mitten, har Corbyn visat att Labour kan lyckas genom att stå upp för vad man säger sig tro på. Corbyn hävdade att landet var sjukt på grund av åtstramningspolitik och ojämlikhet och ordinerade en 'beskatta och satsa-politik' som medicin."

Labours program är radikalt. Här finns en stark ambition att bedriva jämlikhetspolitik och att göra upp med det misslyckade nyliberala experimentet. Bland annat vill man se återställare på de områden där vi tidigare såg "naturliga" offentliga monopol, men där finanskapitalister nu leker marknad och gör lysande affärer. Labour "har lärt av erfarenheterna" och vill, när privatiseringsavtalen löper ut, bland annat återföra järnvägen till offentligt ägande och återta kontrollen över energiförsörjning och vattenförsörjning liksom över brittiska posten.

De svenska erfarenheterna av de nyliberala experimenten är likartade de brittiska. Jag tänker bland annat på järnvägsoredan och privatiseringen av elnäten, det senare en av de de riktigt stora svenska privatiseringsolyckorna.

Under årtionden av marknadsyra har borgerliga regeringar och kommunledningar sålt ut gemensam egendom till reapris, privatiserat myndighetsutövning och gjort affärer som får Ebberöds Bank att framstå som skapligt ansvarsfull. Arlandabanan, Karolinska sjukhuset, Svensk Bilprovning, Nuon, Nordea är bara några namn som minner om de återkommande skandalerna. Den nyligen tillträdde moderatledaren Ulf Kristersson sålde som stockholmskt borgarråd mellan 2006 och 2010 ut verksamheter värda över 80 miljoner för bara 3,4 miljoner.

För medborgarna har den nyliberala politiken kostat men för privata bolag har den smakat. Finanskapitalister har fått möjligheten att skära guld med täljknivar och borgerliga politiker som Ulf Kristersson, Anders Borg, Maud Olofsson, Annie Lööf och Mats Odell har försett dem med kniven.

Kan socialdemokratin i Sverige lära något av Labour. Ja, jag tror det? Vågar vi? Det återstår att se. På The Real News Com kan man läsa och lyssna till en intervju/diskussion med ekonomen Michael Roberts, som tillbringat 30 år i Londons finanskvarter. Han menar att det skulle finnas mycket att vinna på att genomföra de förslag som Jeremy Corbyn och Labour för fram. ”Men storfinansen kommer förmodligen att straffa varje regering som försöker röra sig bort ifrån den nyliberala konsensus som råder.”

En dyster och säkert alldeles sann profetia. Enkelt blir det inte. Men nödvändigt är det.

"Idioterna" lämnar Nordea

Nordea beslutade sig alltså för att lämna Sverige och nu hoppas jag att så många som möjligt lämnar Nordea. Många har redan gjort det, både enskilda personer, fackförbund och förhoppningsvis företag.
Bankens ordförande Björn Wahlroos förnekar nu att svenska skattebetalare skulla ha räddat Nordea under bankkrisen i början av 90-talet. "Skattebetalarna har aldrig hjälpt Nordea, de har hjälpt Nordbanken", säger han i en intervju i Dagens Nyheter. Ett uttalande som bottnar i arrogans och dumhet. Nordea är en större bank idag genom sammanslagningar och uppköp, men nog är Nordea Nordbankens fortsättning.

Foto Rutger Blom

Nordbanken fick statligt stöd också i nästa bankkris 2008. Och Wahlroos förnekar sig inte. Arrogansen flödar som ett rinnande vatten. "Vi tvingades tillsammans med de andra bankerna in i ett garantiprogram som en enda bank behövde, bara för att den inte skulle känna sig ensam".
Mest känd är kanske Wahlroos för ett uttalande han gjorde i ett anförande i Danmark. Han konstaterade då att "finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procenten som har idéer". Och nu håller alltså alla vi idioter på att flytta våra pengar och affärer från Nordea. Bra!

Jag hävdar att bankverksamhet är alldeles för viktig för att skötas av moderna kvartalskapitalister och företagsledningar som med jämna mellanrum tappar huvudet.
Norbanken och Nordea var en statlig bank. Men den borgerliga regeringen bestod av marknadsfundamentaliser och menade att staten aldrig ska äga, bara ange spelregler. I olika omgångar sålde man ut aktierna i Nordea, de sista sju procenten i september 2013. Det var förvisso inte den enda usla affären som alliansregeringen och dåvarande näringsministern Maud Olofsson gjorde, vi minns ju Nuon. Pengarna från Nordea användes för att betala ner statsskulden. Resultatet, givet de låga statsskuldsräntorna och de kalkylerade vinsterna i Nordea, innebar att man avstod 1,8 miljarder om året för att spara 400 miljoner kronor.

Men det tunga skälet för staten att äga banker är inte att tjäna pengar på bankverksamheten, utan att man ska ha ett finger med i spelet, vara en normerande aktör på bankmarknaden. Staten ska använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och visa hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Jag hävdade i en annan artikel Släpp Loss SBAB (20170816) att staten nu borde använda sig av SBAB och utmana storbankerna. Jag är inte ensam om det kravet. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (20170824), skriver Thomas Franzén, f d riksgäldsdirektör och f d vice riksbankschef. "Det finns ett tyst avtal mellan bankerna att inte konkur­rera med varandra. Finansmarknadsminister Per ­Bolund bör ändra statens ägardirektiv till SBAB och bryta bank­oligopolet."

Per Bolund vägrar dock så här långt att vidta sådana mått och steg. Men han kan och bör ändra sig.

Återupprätta den moderna arbetsmarknadspolitiken!

Så når oss nyheten att Förberedande utbildning (FUB), en av Arbetsförmedlingens största och mest kostsamma insatser, inte fungerar. Detta enligt en ännu inte publicerad granskning som Riksrevisionen gjort och som SVT Nyheter fått ta del av. Insatsen framstår som ineffektiv och visar enligt SVT Nyheter ”att arbetssökande som deltar i FUB får lägre framtida arbetsinkomster jämfört med om de istället skulle varit öppet arbetslösa”.

Foto Lennart Perlenhem

Nu måste jag reservera mig, eftersom jag inte själv kunnat ta del av undersökningen, men jag har sett liknade rapporter genom åren. Och det finns fallgropar. Det är ju, för att ta exempel från ett annat område, inte så konstigt om patienter i sjukvården som behandlas på intensivvårdsavdelning överlever i mindre utsträckning än de som inte behandlas där. Det kan vara så att de som får ta del av arbetsmarknadspolitiska insatser ändå inte genomsnittligt klarar sig bättre än de som inte får del av sådana insatser. Frågan är hur de skulle ha klarat sig om de inte fått delta i programmen?

Samtidigt finns det skäl att vara allmänt skeptisk till den inriktning som arbetsmarknadspolitiken tagit de senaste decennierna. Den moderna arbetsmarknadspolitik, som vi en gång förfogade över, har stegvis lagts ner och kvaliteten på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har försämrats. Gamla AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, och Arbetsmarknadsverket kunde vid sidan av arbetsförmedlingsverksamheten bland annat erbjuda ”beredskapsjobb” och liknande åtgärder, föraktfullt kallade ”AMS-jobb”, och en omfattande verksamhet med kvalificerade yrkesutbildningar inriktade mot bristyrkesområden.

Det som har hänt är att förnyelsen av arbetsmarknadspolitiken kommit att innebära att staten successivt abdikerat från ansvaret för arbetslösheten, samtidigt som detta ansvar placerats allt tyngre på individen själv. Som Liv Beckström skriver i en ledare i Dagens Arena; "Vi behöver inga fler konsultledda förnyelseresor".

Den nya Arbetsförmedlingen kom alltmer att ägna sig åt att lära de arbetslösa söka jobb på nätet och att skriva CV och jobbansökningar.  Medan de arbetsmarknadspolitiska programmen och arbetsförmedlandet alltmer anförtroddes privata företag och marknadskrafter. Med inspiration från New Public Management-idéer skiljdes beställandet från utförandet. Bemanningsföretag sköter i stora delar dagens arbetsförmedling och programverksamheten har också privatiserats.

Under de åtta borgerliga regeringsåren blev det allt värre. Skandalerna i spåren av innovationerna – etableringslotsar, fas 3-jobb och jobbcoacher -stod som spön i backen. Den nya arbetsmarknadspolitikmarknad som skapades blev ett Klondyke för lycksökare, ja också för kriminella, vilket Expressens Anna Dahlberg lyfter fram i en av sina ledare.

Dagens arbetslösa behöver mer än någonsin kvalificerade insatser, ”AMS-jobb” och AMS-utbildning. Samhället, staten, måste ta sitt ansvar för att få ner arbetslösheten på allvar. Och det är myndigheten själv som måste ha huvudansvaret också för att "utföra" de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Den gamla, moderna arbetsmarknadspolitiken måste uppfinnas på nytt.

Är det synd om AKB?

Så tvingades då Anna Kinberg Batra till sist kasta in handuken. Hon hade inte en chans att överleva den offentliga kritikstormen.

Bara ett par reflektioner

AKB har fått kritik för att hon inte varit tillräckligt bra på att kommunicera. Kritik som varit befogad. Det framstår därmed som lätt ironiskt att hon gör en magnifik sorti. Med högburet huvud och glasklara svar redogör hon för sitt beslut. Bästa kommunikativa insatsen hittills.
Och nu får hon, jag såg dem komma när jag lyssnade på henne, sympatiyttringar både från vänster och höger. Hon blev utmobbad och visst är det synd om henne är undertonen i en hel del kommentarer och inlägg på sociala medier.

Foto Peter Knutson

Jag kan också känna en slags sorg för hennes skull, även om jag inte alls delar hennes politiska drömmar eller tycker att hon klarat jobbet särskilt bra. Men politik är en förtroendebransch och det visste och vet Anna Kinberg Batra.

Just i dessa dagar pågår nomineringsarbete i alla partier inför valet nästa år. Listor till kommun, landsting och riksdag ska sättas samman. Och en hel del politiker kommer mer eller mindre ömsint och mer eller mindre rättvist att lyftas bort från valbar plats. Andra kommer att lyftas fram. Det sker hela tiden och det tillhör politikens och demokratins spelregler.

Det man bör vara bekymrad över är hur politikens villkor i stort förändrats, hur personfixeringen blivit allt starkare i den mediemiljö där dreven ständigt går. En gång i tiden brukade man på skoj, fast rätt mycket på allvar också, säga att Socialdemokraterna kan ha en häst som partiledare. De skulle i alla fall få runt 45 procent av rösterna. Innebörden var förstås att väljarnas förtroende för partiet vilade på den socialdemokratiska politiken och inte i särskilt hög grad på hur partiledaren såg ut eller betedde sig.

Så fungerar det inte längre, dels på grund av medialiseringen av politiken, men också därför att partiernas politik och de ideologiska skiljelinjerna blivit otydligare. I brist på tydliga och attraktiva idéer hänger alltmer på partiledaren eller några få ledande personer.

Moderaterna befinner sig sedan länge i ideologisk spagat, det är deras verkliga problem. Anna Kinberg Batra tvingades bort. En annan utgång var som det hela hade utvecklat sig omöjlig att tänka sig. Hon hade inte längre stöd. Men med hennes avgång är inga svåra frågor besvarade.
Moderaternas politiska dilemma kvarstår och den som tar över, Svantesson eller Kristersson, kommer inte heller ensam att kunna lösa dem. Och det kommer inte Moderaterna att klara tillsammans heller. Därför att deras problem bottnar i motsättningar om vägen framåt. Moderaterna kommer att få lära sig leva med att vara ett inte alltför stort parti.

Först publicerad i www.efterarbetet.se den 25 augusti 2017

Ännu är det för tidigt för Frankrike och EU att andas ut

Kommentarerna inför det franska presidentvalet har handlat om att Europa ”håller andan” och nu, efter den lyckosamma utgången, om att Europa ”kan andas ut”. Men det kommer att dröja innan både Frankrike och Europa kan återgå till vad som liknar en normal andhämtning.

I Frankrike väntar nu ett parlamentsval. Utgångsläget är att både Republikanerna och Socialistpartiet är svårt sargade. Allra mest illa däran är Socialistpartiet. Många medborgare har tappat tron på deras förmåga, och i många fall också deras vilja, att hantera landets problem, den alarmerande höga arbetslösheten och de växande sociala och ekonomiska klyftorna.

Segraren i presidentvalet Emmanuel Macron å andra sidan saknar partiorganisation och hans nymornade rörelse En Marche saknar representation i parlamentet. Länge saknade En Marche också ett politiskt program och när det väl presenterades gav det ett fortsatt fluffigt intryck av den nya rörelsen. I den mån det inte var fluffigt var det marknadsliberalt. Macron vill skära ner arbetskraftskostnaderna, luckra upp arbetsrätten och minska de offentliga utgifterna. Han vill förvisso också satsa på utbildning, men programmet liknar rätt mycket den politik som med vissa variationer lett Frankrike och Europa in i de problem man nu måste hantera. En politik grundad i en övertro på de ”fria” marknadskrafternas helbrägdagörande förmåga, som är orsaken till de växande klyftorna och väljares runt om i Europa växande uppgivenhet och desperation, manifesterad i extremhögerns och nationalistiska partiers framgångar.

Macron är knappast vad Frankrike och Europa behöver, men naturligtvis en president som alla dar i veckan är att föredra framför Marine Le Pen. Det är dock för tidigt att andas ut.

Europas problem består. De beror på de obalanser som byggts in EU-projektet, mellan politik och marknad, arbete och kapital, fri rörlighet och nationell politisk suveränitet.

En enda marknad och valuta, men självständig finanspolitik, skattepolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik (Nåja!). Det fanns hos alltför många av EU:s politiska ingenjörer en föreställning om att bara anden, marknaden, släpptes ur flaskan, så skulle EU komma att drivas i alltmer federalistisk riktning. Men det var andra krafter som släpptes loss.

Euron och flyktingpolitiken är de två stora misslyckandena.

Det fungerade väl hjälpligt med euron fram till finanskrisen 2008. Men den blottlade europrojektets brister. Och då lanserade de ledande länderna Tyskland och Frankrike idén om ”En verklig monetär union”, ”A real monetary union”. Nu skulle inte bara bankpolitiken utan hela finansmakten centraliseras. Det var bara ett stort krux, det politiska stödet för en ytterligare centralisering av beslutsfattandet hade undergrävts i medlemsland efter medlemsland. Även om det fanns och fortfarande finns kvar i framför allt Tyskland.

Den fria rörligheten för personer är en annan av EU-projektets hörnstenar. De inre gränserna hade rivits och kvar fanns EU:s yttre gräns. Det fungerade hyggligt så länge gränserna och den gemensamma flyktingpolitiken inte testades. Sen kom Syrienkriget och flyktingkrisen. Det visade sig att EU inte hade en gemensam flyktingpolitik. Och viljan att bygga en sådan var och är svag.

Det finns två huvudvägar att förhindra EU:s sönderfall. En centralisering av politisk makt till Bryssel. Eller en ombyggnad och ombalansering av projektet. Mer av strategiskt samarbete på områden där länderna var för sig inte räcker till. Mindre av fria marknadskrafter och mer av nationellt självbestämmande där detta är ändamålsenligt.

Hur i allvärlden ska det gå till? Ja, det kan man ju undra, men vad är alternativet?

En sak är säker, med mer marknad och mindre politik, och med lägre skatter, nedskärningar i de offentliga utgifterna, mindre fördelningspolitik och sänkta arbetskraftskostnader, d v s sänkta löner, torde klyvningen av både Frankrike och Europa bestå.

Det är för tidigt att andas ut, men man kan naturligtvis inte hålla andan hur länge som helst.

Tillbaka till blandekonomin!

Förr en vecka sedan presenterades en rapport om utvecklingen inom offentlig sektor, som Per Molander, expert på förvaltningsfrågor, gjort på uppdrag av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Presentationen och rapporten har dock, som Björn Elmbrant konstaterar i Dagens Arena, mötts med ”största möjliga medietystnad”. Det kan bero på att rapporten slår fast att de senaste årtiondenas privatisering och marknadisering av välfärden är ett stort misslyckande.

Per Molander har studerat utvecklingen inom främst skolan, sjukvården och på socialförsäkringsområdet. Han kommer fram till att ”reformerna”, inspirerade av New Public Management (NPM), i stora delar måste ”omprövas och reverseras”, d v s vi bör återgå till de grundmodeller som gällde innan marknadsyran grep tag i oss.

Det har inte blivit billigare, snarare dyrare, och det har inte blivit bättre. Vilket enligt Molander beror på ”den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn”.

NPM-doktrinen utgår ifrån att det inte är någon artskillnad mellan privat och offentlig sektor och att man därför kan styra och ställa i välfärden som på vilken bil- eller korvfabrik som helst. Därför har också landsting och kommuner i parti och minut rekryterat chefer med bakgrund i det privata näringslivet.

”Detta är en felsyn”, konstaterar ESO-rapporten, den offentliga sektorn skiljer sig från den privata i framför allt två viktiga avseenden: den grundläggande logiken och graden av öppenhet.”

I privata verksamheter innebär den grundläggande logiken att handlandet styrs ”av det överordnade målet om vinstmaximering och ansvaret gentemot ägarna”. Privata aktörer siktar mot ökad vinst och ”kan då bidra till att belastningen på den offentliga budgeten ökar i stället för att minska”. Med andra ord, det blir dyrare.

Per Molander har studerat främst tre områden – utbildning, hälso- och sjukvård och socialförsäkringar.

Vad gäller skolan och utbildningssystemet kommer Molander, som en rad andra bedömare, fram till att privatiseringarna och skolvalet lett till sortering, segregation och betygsinflation. Vid sidan av den spontana sortering som blir resultatet av skolvalet, finns det också ”belägg för att de privata skolorna sorterar bland de sökande eleverna, i strid med gällande regelverk”. Ett exempel på den saken, som mött oss i nyhetsflödet de senare veckorna, är privatskolan Runstycket i Malmö, där sjuårige Conrad vägrades plats eftersom han bedömdes vara alltför resurskrävande.

Inom sjukvården pågår också en sortering, om än inte lika påtaglig, i varje fall inte lika omtalad, som i skolan. Men ”det finns en tendens till koncentration av mindre vårdkrävande patienter hos de privata vårdgivarna, vilket med gällande ersättningssystem kan innebära en felaktig tilldelning av resurser”, skriver Molander.

Det finns också en annan tendens, besläktad med den Molander påtalar, nämligen att privata vårdgivare utför de behandlingar som ger mest klirr i kassan, men inte nödvändigtvis är medicinskt befogade. Häromdan nåddes vi alltså av nyheten om gynmottagningen Ultragyn, där gynekologerna får bonus efter ”hur mycket de skär i patienterna”.

Per Molander kommer fram till att de NPM-inspirerade reformerna inte varit svar på de problem som för några decennier sedan identifierades i den svenska offentliga sektorn. Han vill alltså ”ompröva och reversera”.

Det gäller hälso- och sjukvården, där han vill ge landstingen "frihet att själva avgöra i vilken utsträckning valfrihet och fri etableringsrätt ska tillämpas".

Det gäller skolan, där det så kallade fria skolvalet ”bör avvecklas och ersättas med prioriterade önskemål om placering som får stämmas av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.”

Det gäller pensionssystemet, där premiepensionssystemet bör avvecklas och ”om valfrihet anses önskvärd, bör ett begränsat antal fonder upphandlas och förvaltas i offentlig regi”.

Jag minns en tid då vi i Sverige beskrev ekonomin som en "blandekonomi". Bakom det begreppet finns en föreställning  och en övertygelse om att kapitalismen måste regleras och balanseras, och att vissa delar av ekonomin - främst skola, vård och omsorg - inte lämpar sig som tummelplatser för vinstintressen och att göra marknad av. Medan varor och andra tjänster lämpar sig bäst för att köpas och säljas på marknaden.

Det är den ganska självklara insikten som gått förlorad och nu måste återvinnas.

Det är den förlorade insikten som gör att vi nu måste göra om och göra rätt efter årtionden av nyliberalt inspirerade misslyckanden.

Återupprätta den demokratiska välfärdsmodellen!

Det pågår en debatt om vinster i välfärden och frågan kommer att bli en av de största på den socialdemokratiska kongressen i april.

Upproret mot vinstuttagen ska ses mot bakgrund av de senaste årtiondenas ”valfrihetsreformer” som banat väg för finanskapitalismen rakt in i välfärden. De fina argumenten till stöd för politiken handlade om att det måste vara möjligt för initiativrika och företagsamma anställda – förskollärare, lärare, sjuksköterskor och läkare - att öppna eget. Och om att ideella organisationer och kooperativ borde kunna göra mer i välfärden.

Sådana uppbyggliga exempel finns, men framför allt innebär de nyliberalt inspirerade ”frihetsreformerna” att finanskapitalisterna har marscherat in i det gemensamma och skurit guld med täljknivar. Och kapitalism är kapitalism, de små fiskarna äts upp av de stora, små uppfinningsrika entreprenörer köps snart upp av marknadens mera enkelspåriga aktörer. Finanskapitalisternas idé är egentligen en enda, att tjäna pengar på pengar och att sedan skicka vinsterna dit där de beskattas så lite som möjligt, helst inte alls.

Skattepengarna skall självklart gå till verksamhet och verksamhetsutveckling. Det tycker en överväldigande majoritet av svenskarna.

Vinstuttagen är bara ett av problemen, som beror på den stora övergripande förändringen inom välfärden under de senaste årtiondena, på själva systemskiftet, avdemokratiseringen, flykten från det gemensamma och marknadiseringen av välfärden. Medborgarna förvandlas till kunder, gemensamt demokratisk ansvarstagande ersätts av kundvalsmodeller och marknadsmekanismer.

Envar sin egen lyckas smed. Och snart står vi där med mina barn och andras ungar, och mina föräldrar och andra gamlingar. Man väljer så gott det går bästa möjliga skola för sitt eget barn och sen får andra välja så gott de kan. Och gamla, multisjuka bläddrar utlämnade åt sitt eget öde i informationsbroschyrerna för att välja vård- och omsorgsleverantörer.

I en demokratisk välfärdsmodell, såsom den en gång såg ut, är tanken att vi alla tillsammans tar ansvar för alla barn, alla sjuka och alla äldre. I marknadssystemet väljer du själv och väljer du fel, kanske bortkollrad av reklam och bedräglig marknadsföring, så har du mest dig själv att skylla. Politikerna kan skylla ifrån sig. De har ju ställt valet till ditt förfogande, upphandlat och kravspecificerat. Systemet, i varje fall en grundtrygghet, betalas av skattemedel, men alltmer används till reklam och vinster. Och välfärden är underfinansierad, vilket leder till att alltfler som har råd köper till privata försäkringar och lösningar.

Jag tycker att man ska sätta stopp för finanskapitalisterna i välfärden. Men det är bara en liten del av problemlösningen. Vi borde återgå till en demokratisk modell, där kommuner och landsting i allt väsentligt själva driver verksamheten och har och tar ansvaret för skola, vård och omsorg.

En sådan demokratisk modell utesluter inte alls att kommuner och landsting som ett komplement handlar upp tjänster, gärna av ideella organisationer och kooperativ, och gör man det, så stör det inte mig om de företag eller partners man väljer också gör rimlig vinst.

En sådan i grunden demokratisk modell hade vi för inte så länge sen. Den hade också brister som behövde rättas till. Men den är vida överlägsen de marknads- och kundvalsmodeller som håller på att ersätta den.

Folkhem eller New York

I valet 1973 i Danmark gjorde populismen entré med dunder och brak i dansk politik. Mogens Glistrup och Fremskridtspartiet steg in på scenen och blev näst största parti. Den legendariske socialdemokraten Jens Otto Krag var förloraren, som efter 26 år i Folketinget lämnade rikspolitiken.

Krags råd till efterträdarna, när det gällde Glistrup, var det här; ”Jaga inte efter den mannen och hans parti. Få istället ordning på problemen han talar om.” Krag skrev och talade om ”Väljarnas hämnd” och om den folkliga besvikelse som låg bakom upproret. Välfärdsstaten hade blivit alltför självgod och byråkratisk. Etablissemanget, dit socialdemokratin hörde, utmanades av nya stämningar.

Bengt Lindroth, journalist med mångårig erfarenhet av nordisk politik, har skrivit en bok, Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden. Den handlar om Nordens efterkrigshistoria, om den nordiska ”populismen”, om hur uppstickarpartier uppstått, om maktstrider som förvandlat dem och hur de nått maktpositioner i samtliga länder. Även om några skulle säga att Sverigedemokraterna än så länge bara står på tröskeln till maktens finrum. Men Moderaterna och Anna Kinberg Batra har nyss öppnat dörren och bett dem stiga in.

Bengt Lindroths bok är nödvändig läsning för den som vill förstå vad som hänt och håller på att hända med de politiska landskapen i de nordiska länderna. Och boken har bäring också på det som nu händer runt om i Europa, för att inte tala om Donald Trump.

Mogens Glistrup var en av populistpionjärerna. Hans attack var riktad mot det starka samhället och välfärdsstaten, och därmed främst mot socialdemokratin. Hans politiska budskap var i stora delar libertarianskt, ett uppror mot skatter och regleringar. Och han var, hör och häpna, tillskyndare av ett danskt medlemskap i EU. Hans efterföljare, Pia Kjaersgaard och Dansk Folkeparti, red istället på en våg av EU-motstånd.

1991 steg greven och betjänten in i Sveriges Riksdag. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hade, bland annat genom att stapla läskbackar på valmöten runt om i landet, tagit Ny demokrati in i Sveriges Riksdag. De var samma andas populister som Mogens Glistrup, de libertarianska dragen fanns där, man angrepp skatterna, krävde avregleringar, privatisering och utförsäljning av offentlig egendom. Och man ville som Glistrup att Sverige skulle försvinna upp i EU. Invandringsfrågan spelade roll, men var ingen stor sak, i varje fall inte till att börja med. Ny Demokratis saga blev kort och parentetisk.

I begynnelsen var alltså populismen i Norden riktad mest mot det starka samhället och socialdemokratin. Libertarianskt och nyliberalt tankegods var en drivkraft. Det var på sätt och vis logiskt, samhället var verkligen starkt, men allteftersom nyliberala idéer grep omkring sig i alla partier, förändrades scenen och med den föremålen för det politiska missnöjet.

Politiken och ”det starka samhället” försvagades och efterhand kom missnöjet alltmer att riktas mot just konsekvenserna av de nyliberala framryckningarna, mot den fria rörligheten och marknadens företräde, mot avrustningen av demokratin och nationen, och mot politikernas i hög grad självpåtagna maktlöshet. Populismen blev alltmer kulturkonservativ, nationalistisk och ”främlingsfientlig”.

Den nordiska populismen förvandlades och växte sig starkare, den kom alltmer att handla om att bevara danskheten, norskheten, finskheten och svenskheten. Även om jag med detta sagt måste stryka under att Lindroths historia självklart är mer komplicerad än så. Förutsättningarna varierade från land till land och de enskilda missnöjespartiernas historia har sina nationella särdrag.

1995 bildades Dansk Folkeparti (DF) genom en avknoppning från Fremskridtspartiet. Partiledaren Pia Kjaersgaard hade aldrig gillat ”att danskheten inte betydde så mycket för Mogens Glistrup”. Dansk Folkeparti fick 21,1 procent i valet 2015 och är idag Danmarks största borgerliga parti, en nödvändig bas för regeringen, även om DF valt att stå vid sidan av själva regeringen.

I Norge där populismen enligt Bengt Lindroth genom åren uppträtt i ”både rött, grönt och blått” är det ändå högerpopulisterna som kommit att spela roll. Anders Lange grundade föregångaren till Fremskrittspartiet, Carl I Hagen tog över och efterhand blev motståndet mot invandring och flyktingar allt viktigare ingredienser i politiken. Falangstriderna mellan å ena sidan libertarianer och nyliberaler och å andra sidan kulturkonservativa nationalister med invandringsfrågan i fokus var hårda.

Fremskrittspartiet har i någon mån vänstervridits, man säger sig måna om höjda anslag för vård och omsorg och om pensionärerna. Men det är ett högerparti, även om man gärna själv placerar sig ”i mitten”. Fremskrittspartiet blev med Siv Jensen det första populistpartiet att ta sig in i en regering i Skandinavien och fick i stortingsvalet 2013 16,3 procent av rösterna.

I Finland hade dock Landsbygdspartiet lyckats nå regeringsställning redan på 80-talet och idag regerar Sannfinländarna, som tog över efter konkursen för Landsbygdspartiet 1995. Timo Soinis Sannfinländarna är idag Finlands näst största parti och fick 17,7 procent av rösterna i valet 2015.

Bengt Lindroth menar att Sverige inte liknar de andra nordiska länderna. Här har vi varit i hygglig avsaknad av nationalism under efterkrigstiden och socialdemokratin har klarat sig bättre än i grannländerna. Tilltron till moderniteten har varit fastare förankrad och svenskarnas självupplevda särart är mer förknippad med den svenska modellen och ”folkhemmet”. Vi har varit ”framåtblickande” snarare än ”fosterländska i konservativ nationalistisk” tappning, skriver Bengt Lindroth.

Lindroth har en teori om att populismen i Sverige ”bäddades in”. Men nu står vi där med Sverigedemokraterna, som hotar att bli största borgerliga och näst största parti i nästa val. Det kan inte längre betraktas som otänkbart att partiet efter nästa val ingår i ett aktivt och förhandlande regeringsunderlag. Jag skulle inte ens våga utesluta, även om jag bävar inför perspektivet, att SD kan komma att ingå i en borgerlig regering i en snar framtid.

Väljarnas hämnd är en mycket viktig bok inte bara om den nordiska populismens historia, utan helt enkelt om nordisk historia.

Lindroth resonerar i ett av kapitlen på ett förtjänstfullt sätt om den begreppsapparat som omger debatten om populismen. Han diskuterar ”De laddade orden”; rasism, nationalism, fascism - och folkhem.

Jag frågar mig, vad är populism egentligen? Samtidigt som jag med stor behållning läser denna bok om dess nordiska historia, värjer jag mig mot ordet och hur det används, en avoghet som jag avhandlar i en annan text. Och jag tycker att boken underbygger min skepsis mot begreppet.

Jag vänder mig mot begreppet bland annat därför att det ger gamla och etablerade partier en sorts fribrev. Man behöver liksom inte argumentera mot populister, de är ju populister. Fast då lurar etablerade partier och media sig själva.

Jag värjer mig också mot begreppet populism, därför att det finns en benägenhet att alla möjliga nya politiska stämningar, rörelser och partier slentrianmässigt etiketteras med populism. Och tänk om det inte uppstod nya partier? Är det ens tänkbart?

Till sist, kom ihåg vad Jens Otto Krag sa. Det handlar inte främst om att ge sig ut på jakt efter populismens förgrundsfigurer, utan om att ta itu med de verkliga samhällsproblem som gör att det jäser i stora delar av väljarkåren.

I ett av bokens sita kapitel, ”Sverige – mellan folkhem och New York”, närmar sig Lindroth samtidens allt tydligare överhängande politiska konflikt, den i skärningspunkten mellan nationen som välfärdssamhällets grundval och det kosmopolitiska perspektivet. Å ena sidan drömmen om välfärden och folkhemmet, där det inte finns ”vare sig kelgrisar eller styvbarn”, men väl gränser mot omvärlden. Och å andra sidan drömmen om en fri och gränslös värld där det inte finns medborgare, bara människor. Kanske förkroppsligad i New York, invandrarmetropolen i invandralandet, där människor och mångfald möts i en kreativ smältdegel, men där också envar måste vara sin egen lyckas smed.

Hur ser den politik ut som löser konflikten, som bygger bron mellan folkhemmet och New York. ”Populisterna” eller snarare den framväxande konservativa nationalismen har formulerat ett svar, stäng gränserna. Men hur ser socialdemokratins och vänsterns svar ut på frågan; folkhem eller New York?

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

S-M-regering är inte vad Sverige behöver

Mikael Odenberg, tidigare borgerlig försvarsminister och riksdagsledamot för moderaterna, föreslår i ett debattinlägg i Dagens Nyheter (2017 02 05) att Moderaterna skall avsluta sin flirt med Sverigedemokraterna och istället fria till och satsa på regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna gör klokt i att tacka nej till ett sådant frieri.

Odenberg motiverar sin ståndpunkt med att svåra beslut och nödvändiga strukturreformer kräver stabila och breda lösningar. Vilket förstås kan vara sant. Bara med den reservationen att breda och långsiktiga uppgörelser trots allt inte kan se ut hur som helst.

Det finns redan en fin tradition när det gäller att söka breda lösningar på frågor som kräver långsiktighet. Försvarspolitiken, skatterna och energipolitiken är exempel på områden där sådana ingåtts. Och självklart finns goda skäl att eftersträva sådana överenskommelser också framöver. Men det som nu händer i vår omvärld, det missnöje som väller fram över Europa och västvärlden, som burit Trump till makten, skickat Storbritannien ut ur EU och snart kan ha ställt till det ännu mer på den europeiska kontinenten än vad som redan skett, är i grunden uttryck för ett misstroende mot det politiska etablissemanget. Det kräver andra svar än breda höger-vänsterkoalitioner.

Odenberg har rätt i att utmaningarna är ”gigantiska”. Men svaret är inte utslätning. Det som hänt måste leda till att de stora partierna begår självkritik och systemkritik.

Den omvandling av det politiska landskapet som vi ser är en bekräftelse på att marknaden har fått för stort svängrum och att politiken och det gemensamma har trängts tillbaka eller alldeles självmant tagit stora steg tillbaka.

Välfärdssystemen är underförsörjda, privatiseringar dränerar dem på resurser och urholkar demokratin. Alltfler som har råd rundar det gemensamma och väljer privata försäkringslösningar. Och de som inte har det väljer ingenting därför att de inte har pengar att välja med.

Inkomstklyftor och maktklyftor växer, som en följd av globaliseringen på de villkor den skett och som ett resultat av marknadens företräde. Tilliten till politiken och demokratin har fått en allvarlig knäck hos stora grupper. I det läget måste socialdemokratin presentera egna självständiga, radikala svar på de utmaningar som tornar upp sig och på de för demokratin livsavgörande frågor som nu ställs. Det kan inte göras tillsammans med högern, som i så hög grad är ingenjörerna bakom marknadiseringen och avdemokratiseringen.

Ett samregerande mellan S och M skulle riskera att göra extrema partier som Sverigedemokraterna ännu större, när istället socialdemokratins eget alternativ måste bli tydligare, mycket tydligare. Odenberg nämner skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken som två strategiska områden för en S-M-regering att komma överens om, samtidigt som det är bland annat på dessa områden som vänster-högerkonflikten är, eller kanske snarare borde vara, som allra tydligast.

Socialdemokratin bör precis som tidigare vara öppet för och verka för breda överenskommelser på områden där långsiktiga lösningar är möjliga och bra för Sverige. Men de kan inte se ut hur som helst. Halvmesyrer och kompromisser kan göra ont värre.

Nu måste socialdemokratin bli tydligare, inte sudda ut sig.

Lever verkligen en miljon i ”utanförskap”?

Hur många gånger har ni hört Anna Kinberg Batra, Annie Lööf eller någon av de andra borgerliga partiledarna säga att "en miljon lever i utanförskap"? Jag har själv hört påståendet ett antal gånger bara under de senaste veckorna.

Varav består då denna miljon? Jo, av alla dem som uppbär någon form av sjukersättning (530 000), som är arbetslösa och får ersättning från a-kassa (80 000), som deltar i arbetsmarknadspolitiska program (170 000), som får etableringsersättning (50 000) och som får ekonomiskt bistånd, det som förr kallades socialbidrag (90 000). Jag har rundat av siffrorna för 2016 och summan blir då 920 000.

Till saken hör att det handlar om så kallade helårsekvivalenter, d v s om 52 personer har haft influensa i en vecka ett visst år, så blir de en person i utanförskap. Och om två personer varit arbetslösa i vardera sex månader blir de också en person i utanförskap.

Jag vet få ord som missbrukats till den grad som ordet utanförskap. Och tyvärr har media i huvudsak okritiskt anammat den borgerliga definitionen som myntades redan inför valet 2006. I den valrörelsen larmade alliansen om att så många som 1,5 miljoner levde i utanförskap. Då räknade man alla som vid en given tidpunkt inte arbetade, inte bara de grupper som jag räknat upp tidigare, utan också de som studerade, var föräldralediga eller vabbade, hade semester eller gjorde värnplikten - omvandlat till helårsekvivalenter i utanförskap. Efterhand insåg man att detta var väl magstarkt. Siffran justerades till 1,3 miljoner och nu säger man alltså 1 miljon.

Vad de borgerliga beskriver, när de talar om utanförskap, är i själva verket välfärdssamhällets skyddsanordningar, eller vad som är kvar av dem.

Vad är då utanförskap? Det är inte lätt att definiera, men jag skulle säga att man hittar människor som är utanför inte främst bland dem som har a-kassa eller sjukkassa, utan bland dem som lever utan eller med ett för dåligt inkomstskydd. Inte främst bland dem som "är föremål för" vettiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan bland dem som inte har något arbete, har tappat tron på att kunna få ett och lever i samhällets skuggzoner.

Men den kategorin - som verkligen kan sägas leva i utanförskap och som jag är övertygad om blev fler under de borgerliga regeringsåren - missar de borgerliga med sitt lömska utanförskapsbegrepp.

En arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring som man kan leva på, som gör att man slipper gå från hus och hem om olyckan är framme, är naturligtvis inte utanförskap. Bra socialförsäkringar är liksom aktiv arbetsmarknadspolitik och bistånd till för att förhindra utanförskap.

Den 15 februari 2013 deltog jag i en interpellationsdebatt med anledning av en interpellation ställd till Anders Borg av Peter Persson från Jönköping om Finansdepartementet och utanförskapet. Den kan man se här, hela eller delar av den, om man vill.

Slutet för demokratin?

Trump är installerad. Världen håller andan och USA skakas i sina konstitutionella grundvalar.
För ett och ett halvt år sedan hade man fått 150 dollar tillbaka för en satsad dollar på Trump. Nu sitter han där i Vita Huset, som världens mäktigaste person. En man som i ett annat sammanhang, med samma beteende, men utan pengarna och kändisskapet, hade riskerat att som bäst utnämnas till byfåne.

Trump installationstalar. Foto: U.S. Marine Corps Lance Cpl. Cristian L. Ricardo

Hoppet står till att Trump ska normaliseras av de demokratiska strukturerna, av ”den djupa staten” och av marknaden, att han ska tvingas till anpassning i mötet med den politiska verkligheten. Oron bottnar å andra sidan i att han inte gör det och att den etablerade ”politiska verkligheten” inte är hela verkligheten.

Is this how democracy ends? (Är detta slutet för demokratin?). Den ödesmättade frågan formuleras av statsvetaren och professorn David Runciman i en artikel i London Review of Books. I en video på samma tema, också den producerad av London Review of Books, resonerar han om vad Brexit och Trumps valseger kan tänkas förebåda. Det kan, konstaterar han, till att börja med bli ännu värre, Europa kan snart stå där med Le Pen som fransk president
och tvingas uppleva hur också Tyskland dras in i den demokratiska krisen.

David Runcimans perspektiv är väldigt dystert. Demokratin har visserligen visat sig kunna hantera kriser, han tar finanskrisen och eurokrisen som exempel, men vi vet inte när vi tar steget ut i avgrunden. Fast jag tänker när jag lyssnar på Runciman att dessa kriser, hur de uppstod och hur de hanterades, kan bidra till att förklara både Trump och Brexit.
Runciman varnar för självgodheten och påpekar att vi inte vet hur gamla, till synes stabila och rika västerländska demokratier går under, därför att det inte har hänt förut. Men förr eller senare kommer det att inträffa. Inga system är eviga.
Runciman kan tänka sig att det är klimatkrisen som leder till systemkollapsen, men han anar att det också kan vara ”konstitutionella” orsaker. Poängen är att demokratin är ömtålig, den riskerar, ovarsamt hanterad, att producera sin egen undergång.

Runciman tar utgångspunkt i 1800-talstänkaren Alexis de Tocquevilles idéer. Jag har inte själv tagit del av de Tocquevilles texter, jag utgår från vad Runciman säger och vad andra har skrivit om honom.
De Tocqueville ägnade sig åt demokrati som fenomen och betraktade demokratin som ”en ekvation som balanserar frihet och jämlikhet, där både individens och samhällets intressen ska tillvaratas” (Wikipedia). Alltför extrem liberalism leder till anarki och systemkris. Och Tocqueville bekymrade sig redan på sin tid för media, som ägnade sig alltför mycket åt sånt som inte betydde något, men visade sitt ointresse för sånt som verkligen var viktigt.

Tocquevilles idéer om demokrati känns aktuella när fenomen som Brexit och Trump ska förklaras. Det råder ett slags eliternas och etablissemangets förnöjsamhet över hur fint allting egentligen fungerar, samtidigt som de frustrerades skara, de som känner sig efterlämnade och utanför, har vuxit och växer. De röstar inte för utträde ur EU eller på Trump för att de nödvändigtvis tror att Storbritannien ska må bättre utanför EU eller för att de tror att Trump ska bli en lysande president. Många gör det därför att de känner sig övergivna.

Journalisten Eric Byler (nyhetskanalen The Young Turks) gav sig ut på den amerikanska landsbygden och gjorde en intervjuserie med folk som lagt sin röst på Donald Trump. Han fann att amerikanska kolgruvearbetare inte röstade på Trump för att de tror på hans klimatpolitik utan för att de känner sig lämnade i sticket.

När de missnöjda röstar för Brexit och på Trump reagerar de självgoda och etablissemanget med att ropa populist och byfåne, och de som röstat ”fel” definieras som gamla, omoderna, okunniga, invandrarfientliga och rasister. Sådana reaktioner må ha sina poänger, men de är inte svar på de frågor som ställts.

Toqueville pekade på behovet av balans mellan frihet (liberalism) och jämlikhet, individ och samhälle. Det är här den demokratiska ekvationen inte längre stämmer. Efter dryga tre decennier när politiken monterats ner, marknaden tagit över och ojämlikheten växer vänder sig de missnöjda mot de självgoda.
Det vi upplever är hur ett hur ett demokratiskt system, som baseras på nationalstater, hamnat i svår obalans genom globaliseringen och marknadens företräde.

Är detta slutet för demokratin? Nej, det tror jag inte och det får det inte vara, men det är hög tid att vi tar det som händer i demokratierna på allvar istället för att mest förfasa oss.

Alliansen är döende... dags att uppfinna mitten igen?

Samma dag som Moderaterna och Anna Kinberg Batra gör sitt utspel om att hon vill fälla regeringen med hjälp av en gemensam alliansbudget och Sverigedemokraterna, nås vi av nyheten att enligt en opinionsmätning, utförd av Aftonbladet/Inizio, Sverigedemokraterna nu är Sveriges näst största parti och att Centerpartiet noterar "rekordsiffror", 9,7 procent. Det är bara en enskild mätning, men fler mätningar med samma tendens är att vänta.

Kinberg Batra och Moderaterna har en plan.

Moderaternas kräftgång fortsätter och partiet förlorar väljare i två olika riktningar. Konservativa nationalistiskt anstrukna väljare går till

Sverigedemokraterna. Nyliberalt inspirerade väljare, som också saknar Fredrik Reinfeldts öppna hjärta, väljer det nya Centerpartiet, som vill se mera öppna gränser och låta marknadskrafterna härja ännu friare. Till bilden hör att Centerpartiet också lockar besvikna miljöpartister, rimligen de som i andra frågor än flyktingfrågan kan placeras till höger på den traditionella, politiska skalan.

Resultatet av Moderaternas utspel blir att krisen djupnar för partiet och partiledaren Anna Kinberg Batra. Men för högeralliansen har den bara börjat. Alliansbröderna och systrarna var inte med på Kinberg Batras tåg när det gick. Annie Lööf meddelar att hon inte heller tänker hoppa på det och att hon fick veta om utspelet via SMS. Hon tänker minsann heller inte regera med "aktivt stöd" av Sverigedemokraterna, säger hon.

Vad gäller moderaterna är situationen svårbemästrad med eller utan Kinberg Batra, det är inte lätt att gå framåt i spagat och det är svårt att se hur man ska kunna stoppa förlusterna och vinna tillbaka väljare. En 180-graders sväng i migrations- och flyktingfrågan är inte att tänka på.

För alliansen är detta sannolikt början till slutet. De spänningar vi nu ser kommer förr eller senare att sätta definitiv punkt för projektet. Hur man än vrider sig måste en borgerlig regering, hur själva regeringsbildandet än går till, regera med "aktivt" stöd av Sverigedemokraterna, som allt mer vid sidan av flyktingpolitiken framstår som ett allmänborgerligt högerparti.

Ja, det är ganska säkert början till slutet för alliansen som vi ser. Ett nytt politiskt landskap håller på att växa fram. Oklart exakt hur det kommer att se ut, men mycket talar för att Sverigedemokraterna kan bli största borgerliga parti, att Centerpartiet håller fast vid sitt marknadsliberala koncept och att Kristdemokraterna åker ut ur riksdagen.

Jag har inte nämnt Folkpartiet? Det är helt avsiktligt. Är det kanske dags att uppfinna mittenpartier igen?

Centerns framgång - borgerlig kannibalism

(Partiledardebatten 11 januari - del 3)

Det går bra för Annie Lööf och Centerpartiet nu. Det är ganska obegripligt om man bara betraktar Annie Lööf och Centerpartiet.

Annie Lööfs start som partiledare var en katastrof. Jag erinrar mig hennes första framträdande i Lördagsintervjun, den 21 april 2012, som utvecklade sig till den värsta överkörning jag lyssnat till. I klass med den när Olle Stenholm 1991 genomförde sin massaker på Bert Karlsson från Ny demokrati. Men Ny demokrati kom ändå in i riksdagen, förmodligen därför att väldigt få av Ny demokratis potentiella väljare tittade på den sortens program.

Annie Lööf och Centerpartiet har lyft efterhand, trots att hon fortfarande mest presterar politiskt snömos. Hennes insats i förra veckans partiledardebatt var inget undantag. Gå gärna in och lyssna igen på SVT Play, programmet kommer att ligga kvar i ett år som tungt bevismaterial.

Annie Lööf talade som de andra partiledarna om otryggheten i omvärlden och i Sverige, om ”ett år med mycket mörker”, om ”varningsklockor som dånar” och om ”en miljon som lever i utanförskap”. Annie Lööf använder, precis som högeralliansen gjort i ett decennium, ett utanförskapsbegrepp som inkluderar alla dem som undgår utanförskap genom att de uppbär a-kassa eller sjukersättning. Alla som uppburit a-kassa eller sjukersättning under kortare tid buntas ihop till så kallade helårsekvivalenter som lever i utanförskap.

Hur vill då Annie Lööf och Centerpartiet lysa upp i det stora mörkret som ruvar över oss. Hon upprepade gång på gång att företagsklimatet måste bli bättre. Och detta skulle naturligtvis ske genom att ”trösklarna” och ”kostnaderna för att anställa måste bli lägre”. Högerpartiernas gemensamma idé är att utveckla Sverige genom att sänka löner, skatter och skatteintäkter. Centerpartiet vill exempelvis tredubbla Rutavdraget. Den svenska modellen måste förnyas, sa Annie Lööf, och menade att den måste rivas riktigt ordentligt.

Det som gjorde det svenska välfärdssamhället möjligt var att de nya jobben blev allt mera produktiva, med andra ord att lönerna blev allt högre och därmed skatteintäkterna, så att välfärden kunde byggas ut. Annie Lööf och Centerpartiet vill precis som Moderaterna och Anna Kinberg Batra backa in i framtiden, satsa på jobb med låga löner och låg skattebetalningsförmåga.

Varför går det då så relativt bra för Annie Lööf? Det går som sagt inte att förstå om man bara betraktar Annie Lööf. Det går så bra för Annie Lööf, därför att det går så dåligt för Anna Kinberg Batra.

Anna Kinberg Batra har vridit Moderaterna i mer konservativ nationalistisk riktning, medan det nya Centerpartiet har tagit över rollen som mesta nyliberalerna och kombinerar den mest liberala invandringspolitiken med lönesänkningspolitik och angrepp på anställningstryggheten. Man driver de krav på försämringar av arbetsrätten som Moderaterna av taktiska skäl, tror jag, övergav under Reinfeldts ledning.

Det nya Centerpartiet tar missnöjda nyliberala väljare från Moderaterna. Det är mest ett uttryck för borgerlig kannibalism.

Kinberg Batra backar in i framtiden

(Partiledardebatten 11 januari - del 2) 

Anna Kinberg Batra är redan efter bara ett par år som partiledare ganska tilltufsad. Partiet äts nu upp från två håll. Traditionella konservativa högerväljare, som gärna står i givakt för flaggan och kungahuset, har i betydande skaror lockats till Sverigedemokraterna, medan en hel del ”nya”, nyliberala moderater och marknadsfundamentalister, lockats över till Annie Lööfs nya centerparti.

Partiledardebatten i onsdags angav tonen för våren, kan man anta, och moderatledaren Anna Kinberg sjöng falskt. Hennes ekonomiska politik hänger inte ihop.

Anna Kinberg Batra
Foto: Riksdagsförvaltningen

Kinberg Batra var bekymrad över säkerhetsläget, terrorismens härjningar, Rysslands aggressivitet och gängkrig i Husby. Säkerhetsläget i världen och det svenska totalförsvarets brister ville hon avhjälpa med lite överbudspolitik, 500 miljoner kronor extra, nu på stubinen. Moderaterna vill också se många fler poliser och höjningar av polislönerna med 2000 kronor i månaden.

Hur ska då detta finansieras? Jo, med skattesänkningar och så kallade dynamiska effekter. Det har prövats tidigare.

Under åtta år drev högeralliansen igenom skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor. Och Konjunkturinstitutet räknade för några år sedan fram att det behövs skattehöjningar på mer än 100 miljarder för att klara enbart bibehållen kvalitet på välfärden. Och det var då.

Moderaterna och Anna Kinberg Batra vill dock fortsätta sänka ”skatter” och riktar då in sig på arbetsgivaravgifterna.

De nya jobben ska skapas genom att löner och arbetsgivaravgifter sänks. Vilket i klartext innebär att Moderaterna vill satsa på ”enkla” lågproduktiva jobb, vilket i nästa skede undergräver välfärden också därför att skatteunderlaget minskar. Hade detta varit det förra århundradets politik, då hade Sverige stått kvar och stampat i fattigdom. Moderaterna vill att Sverige ska backa in i framtiden.

Vill man inte höja skatter eller låna, utan istället sänka skatter, då måste man ta från andra områden för att ge till försvaret och polisen. Kanske från sjukvården, äldreomsorgen, skolan och järnvägsunderhållet. Men vänta! Moderaterna har också ett annat gammalt beprövat högerrecept i rockärmen.

Moderaterna vill klara sin egen omöjliga ekonomiska ekvation genom att ge sig på det Kinberg Batra kallar ”bidragsberoendet”. Och till bidrag räknar högern, det vet vi sedan gammalt, också socialförsäkringarna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.  Vilket är ungefär lika begåvat som att säga att den som får ut ersättning för brandskada från brandförsäkringen är bidragsberoende.

”Sluta dalta med dem som kan ta jobb”, säger Kinberg Batra: Och ”ni tar från dem som jobbar och ger till dem som inte gör det”, med adress till Stefan Löfven.

Moderaterna vill göra det högern alltid har velat göra och tyvärr också har gjort när man regerat; ta från de utsatta, sjuka och arbetslösa och ge till de rika och för tillfället raska och friska. Så finansierar man sina trygghetsskapande satsningar.

Kan någon vettig människa inbilla sig att fler och bättre betalda poliser och fler kanoner i kombination med social nedrustning och växande fattigdom leder till ett tryggare Sverige?