Tillbaka till blandekonomin!

Förr en vecka sedan presenterades en rapport om utvecklingen inom offentlig sektor, som Per Molander, expert på förvaltningsfrågor, gjort på uppdrag av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Presentationen och rapporten har dock, som Björn Elmbrant konstaterar i Dagens Arena, mötts med ”största möjliga medietystnad”. Det kan bero på att rapporten slår fast att de senaste årtiondenas privatisering och marknadisering av välfärden är ett stort misslyckande.

Per Molander har studerat utvecklingen inom främst skolan, sjukvården och på socialförsäkringsområdet. Han kommer fram till att ”reformerna”, inspirerade av New Public Management (NPM), i stora delar måste ”omprövas och reverseras”, d v s vi bör återgå till de grundmodeller som gällde innan marknadsyran grep tag i oss.

Det har inte blivit billigare, snarare dyrare, och det har inte blivit bättre. Vilket enligt Molander beror på ”den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn”.

NPM-doktrinen utgår ifrån att det inte är någon artskillnad mellan privat och offentlig sektor och att man därför kan styra och ställa i välfärden som på vilken bil- eller korvfabrik som helst. Därför har också landsting och kommuner i parti och minut rekryterat chefer med bakgrund i det privata näringslivet.

”Detta är en felsyn”, konstaterar ESO-rapporten, den offentliga sektorn skiljer sig från den privata i framför allt två viktiga avseenden: den grundläggande logiken och graden av öppenhet.”

I privata verksamheter innebär den grundläggande logiken att handlandet styrs ”av det överordnade målet om vinstmaximering och ansvaret gentemot ägarna”. Privata aktörer siktar mot ökad vinst och ”kan då bidra till att belastningen på den offentliga budgeten ökar i stället för att minska”. Med andra ord, det blir dyrare.

Per Molander har studerat främst tre områden – utbildning, hälso- och sjukvård och socialförsäkringar.

Vad gäller skolan och utbildningssystemet kommer Molander, som en rad andra bedömare, fram till att privatiseringarna och skolvalet lett till sortering, segregation och betygsinflation. Vid sidan av den spontana sortering som blir resultatet av skolvalet, finns det också ”belägg för att de privata skolorna sorterar bland de sökande eleverna, i strid med gällande regelverk”. Ett exempel på den saken, som mött oss i nyhetsflödet de senare veckorna, är privatskolan Runstycket i Malmö, där sjuårige Conrad vägrades plats eftersom han bedömdes vara alltför resurskrävande.

Inom sjukvården pågår också en sortering, om än inte lika påtaglig, i varje fall inte lika omtalad, som i skolan. Men ”det finns en tendens till koncentration av mindre vårdkrävande patienter hos de privata vårdgivarna, vilket med gällande ersättningssystem kan innebära en felaktig tilldelning av resurser”, skriver Molander.

Det finns också en annan tendens, besläktad med den Molander påtalar, nämligen att privata vårdgivare utför de behandlingar som ger mest klirr i kassan, men inte nödvändigtvis är medicinskt befogade. Häromdan nåddes vi alltså av nyheten om gynmottagningen Ultragyn, där gynekologerna får bonus efter ”hur mycket de skär i patienterna”.

Per Molander kommer fram till att de NPM-inspirerade reformerna inte varit svar på de problem som för några decennier sedan identifierades i den svenska offentliga sektorn. Han vill alltså ”ompröva och reversera”.

Det gäller hälso- och sjukvården, där han vill ge landstingen "frihet att själva avgöra i vilken utsträckning valfrihet och fri etableringsrätt ska tillämpas".

Det gäller skolan, där det så kallade fria skolvalet ”bör avvecklas och ersättas med prioriterade önskemål om placering som får stämmas av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.”

Det gäller pensionssystemet, där premiepensionssystemet bör avvecklas och ”om valfrihet anses önskvärd, bör ett begränsat antal fonder upphandlas och förvaltas i offentlig regi”.

Jag minns en tid då vi i Sverige beskrev ekonomin som en "blandekonomi". Bakom det begreppet finns en föreställning  och en övertygelse om att kapitalismen måste regleras och balanseras, och att vissa delar av ekonomin - främst skola, vård och omsorg - inte lämpar sig som tummelplatser för vinstintressen och att göra marknad av. Medan varor och andra tjänster lämpar sig bäst för att köpas och säljas på marknaden.

Det är den ganska självklara insikten som gått förlorad och nu måste återvinnas.

Det är den förlorade insikten som gör att vi nu måste göra om och göra rätt efter årtionden av nyliberalt inspirerade misslyckanden.