Dansk arrogans

Jag brukar, lite skämtsamt säga att danskt öl och danskt gemyt tillhör tillvarons mera överskattade företeelser. Visst finns det gemytliga danskar, men jag har dessvärre ofta också mött ogästvänliga och arroganta attityder på andra sidan Öresund.

Den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen (Venstre) ger mig i en artikel i Aftonbladet (ursprungligen i Politiken) vatten på min kvarn, när han kommenterar det svenska beslutet att införa tillfälliga gränskontroller.  

”Sanningen är att om man företar massiva gränskontroller, så riskerar man att få fler och inte färre asylsökande”, säger han och lägger till … "Sverige stänger ju inte sina gränser. Jag ska inte göra reklam för att man kan söka asyl i Sverige, men det kan man.”

Jag tolkar, fel eller inte, in något slags märklig skadeglädje i Rasmussens kommentarer. Och visst är han cynisk och arrogant mot Sverige och framför allt mot dem som flyr för sina liv.

Det är ju möjligt att han har rätt. Och avsikten med Sveriges beslut är först och främst att bringa rimlig ordning och reda i en flyktingsituation som är synnerligen politiskt och socialt farlig. Till bakgrundsbilden hör att enligt polis och andra myndigheter kanske mer än hälften av dem som kommer till Sverige inte söker asyl här. En del för att de vill vidare till Norge och Finland, många säkert därför att de misstänker att de inte kommer att få asyl. Istället försvinner de in i skuggorna.

Det är förstås inte alls säkert att de åtgärder som hittills vidtagits räcker till för att skapa ordning. Det kan till och med bli så, vilket inte alls är osannolikt, att Sverige så småningom, mer eller mindre, för en kortare eller längre tid, tvingas stänga sina gränser. Därför att andra länders ovilja, bland annat Danmarks, att hjälpa till med att ta hand om de väldiga flyktingströmmarna skapar ett orimligt tryck mot Sverige. Och därför att vi misslyckas med att upprätta en solidarisk europeisk flyktingpolitik.

I så fall, tror jag att Schengensamarbetet definitivt bryter ihop och på längre sikt att hela EU-samarbetet ligger i vågskålen.

Det är ett fullt möjligt scenario och det borde egentligen räcka för att få Lars Løkke Rasmussen att överge sin arroganta attityd.

Grekland är Europas hopp!

Det grekiska dramat, som är en tragedi för den europeiska gemenskapen, fortsätter och i nyhetsrapporteringen från det pågående EU-toppmötet läser jag att ”Grekland varnar för akuta ekonomiska problem, men hålls ändå kort av övriga länder i eurozonen.”

De ”övriga”, med Tyskland i spetsen, vill se ”reformer” och fortsatta ”besparingar”. Bakom det välklingande ordet reformer döljer sig krav på privatiseringar, nya försämringar för plågade greker och privatiseringar inspirerade av nyliberal fundamentalism.

EU-ledarna kräver mer högerpolitik.

Jodå, grekerna har en läxa att göra. Syriza vet det och är berett till reformer, bland annat för att göra upp med korruption och en utbredd klientelistisk politisk kultur, som innebär att offentliga tjänster delas ut till bröder och systrar som ”gjort sig förtjänta” av dem, med en svällande och kostsam byråkrati som resultat. Och Syriza är berett att höja skatter för rika greker och förbättra skatteindrivningen. Men man vill inte fortsätta en förödande åtstramningspolitik, som gör fattiga greker ännu fattigare, och man motsätter sig av goda skäl en hel del av de ”strukturella reformer” som pådyvlas dem.

Grekerna har en läxa att lära, absolut! I ”skyddet” av euron levde man över sina tillgångar. Men valutaunionen, som före finanskrisen möjliggjorde festen, visade sig snart vara ett damoklessvärd. Grekerna borde aldrig ha släppts in i euron och faktum är att euron, som den politiska överbyggnaden för denna union nu ser ut, är en för europeisk ekonomi fatal inrättning. Ansvaret för krisen, den grekiska och den europeiska, vilar inte tyngst på grekerna och deras egna tillkortakommanden.

När krisen slog till skyllde den politiska eliten i norra Europa, mer eller mindre oförblommerat, på den sydeuropeiska mentaliteten. Ja, nog var grekerna lata och slarviga, hette det. Och krisländerna buntades ihop och blev "gris"-länderna. Det talades och skrevs om PIGS-ekonomierna; Portugal, Italien (ibland också Irland) Grekland och Spanien. Ett i all hast myntat begrepp med riktigt otäcka vibbar.

Det är för övrigt inte alls länge sen Rapports ekonomiske kommentator Peter Rawet förklarade tyskarnas ovilja, mot att ge grekerna rimligare villkor för att kunna hantera krisen, med att det handlar om en rädsla för de ska ”återfalla i missbruksbeteende och börja dricka sina paraplydrinkar på arbetstid”.

Men den ”vanlige” grekens önskningar handlar om helt andra saker än paraplydrinkar. Och greker är inte lata. De pensionerar sig senare och jobbar mer än tyskarna.

Det finns skäl att påminna sig att det i hög grad är samma politiker, ekonomer och journalister, som står bakom karaktärsmordet på grekerna, som före finanskrisen inte såg några problem med att grekerna blev euromedlemmar och som hyllade det isländska ekonomiska undret och den irländska tigerekonomin.

Det är den så kallade marknadens och flertalet politikers och ekonomers gigantiska felbedömningar som i långt högre grad än de strukturella problemen i den grekiska ekonomin är orsak till de problem grekerna och Europa hamnat i. Och den ordination, åtstramning alltså, som trojkan skrivit ut till den sjuka grekiska ekonomin, har skickat Grekland rakt ner i ett svart hål.

Frågan som bör ställas är om inte Tyskland, eller rättare sagt den tyska ekonomiska politiken, är ett större problem för Europa än Grekland?

Mark Blyth är professor i politisk ekonomi vid Brown university och har författat boken Austerity: The History of a Dangerous Idea (Åtstramningspolitik – historien om en farlig idé).

Han är också upphovsman till ett lysande föredrag med rubriken Ending the Creditor’s Paradise (Att göra slut på långivarnas paradis), med den högst intresseväckande underrubriken - What would you tell six hundred leading German social democrats about their party’s handling of the Eurocrisis? Alltså; ”Vad skulle du säga till sex hundra ledande tyska socialdemokrater om hur deras parti hanterat Eurokrisen?”

Föredraget är ett tacktal som Blyth höll inför just 600 tyska socialdemokrater i Berlin, när han tog emot Hans-Matthöfer-priset, som utdelades som ett erkännande till den bästa ekonomiskpolitiska publikationen i Tyskland under 2014. Bakom priset står Fridriech Ebert-stiftelsen, en tysk socialdemokrati närstående forskningsstiftelse och Blyth fick priset för den tidigare nämnda boken.

”Jag blev”, berättar Blyth, ”minst sagt förvånad”, när mejlet som berättade om utmärkelsen damp ner i mejlboxen.

Det blev han helt enkelt därför att de tyska socialdemokraterna har handlat helt på tvärs mot de råd han ger i boken.

Blyth konstaterar att SPD, det tyska socialdemokratiska partiet, när man förhandlade fram den nuvarande regeringskoalitionen med Angela Merkel och Kristdemokraterna, kunde ha lyft frågan om den europeiska krispolitiken och hävdat den hållningen, vilken är bokens, att den politik som bedrivs för att kurera Europa i själva verket gör Europa sjukare.

”Men det gjorde man inte”, sa Blyth i sitt tacktal, ”och mot den bakgrunden är det både en ära och ironiskt att jag nu står här för att ta emot priset… att få detta erkännande i det land som verkar vara så ytterst avvisande, åtminstone på elitnivån, till bokens budskap”.

Budskapet är i all enkelhet att åtstramningspolitiken har varit och är en olycka och Blyth fortsatte; ”Grekerna kan inte betala tillbaka det de är skyldiga, givet att de åtgärder som satts i sjön för att hjälpa dem växa har resulterat i en kollaps där en tredjedel av ekonomin försvunnit.  De unga och välutbildade har lämnat Grekland i stora skaror och lämnat pensionärerna och den offentliga sektorn i Grekland åt sitt öde”.

Har man tagit hin håle i båten måste man ro denne iland. Jag tänker då på euron. I en valutaunion ligger ansvaret för hela valutaområdet solidariskt hos alla inblandade länder. Om grekerna hade en för snabb löneutveckling så hade Tyskland en för svag löneutveckling. Alla kan inte spara samtidigt. Då går det som det gick. 

Eller som Blyth uttryckte det i sitt tacktal; ”Lärdomen är kanske att Tyskland bara är Tyskland för att alla andra inte är Tyskland.”

Blyth sätter fingret i magen på de 600 SPD-arna. 

”Någonting har gått väldigt fel, när socialdemokrater tycker att det som händer nu är okej. Vad är ni för om det är detta ni är för?... De tyska socialdemokraterna, alla arvtagare till Rosa Luxemburg, står idag som eniga uppbackare av ett långivarnas paradis… Är det verkligen vad ni vill vara? Modern europeisk historia har tagit ny riktning många gånger som ett resultat av SPDs politiska val. Detta är ett sådant ögonblick.”

Det grekiska folket sa ifrån i valet. Nej till åtstramningspolitiken och ja till politisk förnyelse och att göra upp med den gamla, korrupta politiska kulturen.

Nu kallas Syriza populister för att de tar folkets problem på allvar. 

Men Syriza är i mindre utsträckning än Merkel och den europeiska högern Europas problem. Syriza är berett till reformer, men motsätter sig fortsatt åtstramningspolitik och privatiseringar som en nyliberal betingad reflex. Det är bra det. Grekland må vara medskyldigt till Europas problem, men framstår samtidigt alltmer som Europas hopp. 

Frågan är om man också kan hoppas på de 600 socialdemokrater som lyssnade till Mark Blyths tacktal?

En glädjens dag

Jag är glad idag. Regeringen har beslutat att ge upp överskottsmålet och ersätta det med ett balanskrav, i varje fall låta utreda möjligheten. Som riksdagsledamot och ledamot av finansutskottet argumenterade jag för en sådan positionsförändring under hela den förra mandatperioden, bland annat som kongressombud på den senaste kongressen i Göteborg.
Motståndet var i det närmaste kompakt. Partiledningen betonade att vi måste ha ordning och reda i statens finanser och ta ansvar för ekonomin.
Och Anders Borg hade ju så gott renommé, helt oförtjänt i och för sig, och han skulle slita oss i stycken.

Jag hävdade att denna del av det finanspolitiska regelverket aldrig varit menad att bestå i evighet och att det enda sättet att verkligen ta ansvar för framtiden inte är att fortsätta "spara", utan att använda det ekonomiska utrymme som finns för att investera i nya bostäder, i bättre kommunikationer och utbildning, för att få bukt med massarbetslösheten och klimathotet.

Förslaget att överge överskottsmålet förlorade på kongressen. Jag begärde inte ens rösträkning. Det var absolut inte lönt.
Men nåja, att det är rätt att överge överskottsmålet nu behöver inte betyda att det var rätt för något år sedan. Och det är ingen skam att ändra sig heller.
För övrigt är både Reinfeldt och Borg långt borta nu och de nuvarande ekonomiskpolitiska talespersonerna i borgerligheten lär inte slita någon i stycken.

Man ska heller inte i blunda för den möjligheten att majoriteten i riksdagsgruppen och på kongressen kanske ändå hade och har rätt?
Men då måste jag också få göra den reflexionen, lite sur är den allt, att det borde åtminstone vara några av de mest hårdnackade motståndarna till att ge upp överskottsmålet förr i tiden, några av dem som tyckte att vi som då ville göra det var bråkiga och ansvarslösa, som nu raka i ryggen tar strid mot regeringen och partiledningen och kräver att vi ska hålla fast vid överskottsmålet.
Vi får se...

Blundande journalistik!

I morse hände det igen.

Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tvingades uppleva hur starka särintressen kan använda SVTs nyhetssändningar som propagandakanal. Nu var en av huvudnyheterna att Svenskt Näringsliv anser att ”lågt räknat 19 000 jobb försvinner”, om regeringen tar bort ”rabatten” på arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år.

”Det är väldigt många unga som måste vara med och betala priset när regeringen bestämt sig för att göra så här”, hävdade alltså Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv.

Vilka besvärliga frågor ställdes och vilka motbilder gavs i inslaget? Frågan är alltid berättigad, den här gången alldeles särskilt berättigad, eftersom det finns de som anser att Svenskt Näringsliv har i grunden fel och som lutar den uppfattningen mot forskning om ämnet. Lemkes propaganda, fullt begriplig för att komma från Svenskt Näringsliv, förtjänar självklart att kritiskt granskas.

”Men regeringen har ju bestämt sig för att göra så här”, invände alltså reportern Kerstin Holm. Och lade därmed upp en ny boll till Lemke, som klippte till igen.

”Svenskt Näringsliv vädjar nu till regeringen att tänka om”, kommenterade Kerstin Holm.

Varefter Lemne fick utveckla en modell, som innebär att Svenskt Näringsliv istället vill satsa på att behålla, egentligen bygga ut, arbetsgivareavgiftsrabatten, men utforma den så att den gäller alla ”enkla jobb med låg lön”, ju lägre lön, desto större rabatt.

En idé helt i linje med det bakåtsträveri som den borgerliga regeringen ägnade sig åt i åtta år.

Hur som helst, efter denna presentation av en arbetsgivaridé var nyhetsinslaget slut. Ingen besvärande kritisk granskning här inte. Kanske hade den klippts bort?

Men vad är det då för motbilder som borde och kunde hållits fram? Vad säger så kallad beprövad vetenskap om den sänkta arbetsgivaravgiftens jobbskapande effekt?

Jodå, det finns lätt tillgängliga forskningsbaserade ståndpunkter, som visar att den påstådda effekten är mycket svag eller lika med noll. Det är bara att googla.

I Svenska Dagbladet den 20 december 2013 kunde man exempelvis läsa att ”regeringens sänkning av avgifterna för unga anställda har kostat staten flera tiotals miljarder. Men det har inte givit så många nya jobb”.

”I det stora hela är det inte så förvånande. Tidigare forskning visar på små eller inga effekter av sådana här sänkningar av arbetsgivaravgifterna”, berättade Johan Egebark, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms universitet och Institutet för näringslivsforskning. 

Fakta hade den här gången hämtats från en rapport som nämnde forskare tillsammans med Niklas Kaunitz, doktorand i nationalekonomi vid Institutet för social forskning, tagit fram på uppdrag av Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

SCB:s arbetskraftundersökningar (AKU) ger också belägg för de svaga jobbskapande effekterna och i Finanspolitiska rådets rapport 2011 ser man sänkta arbetsgivaravgifter till ungdomar som en i största allmänhet ineffektiv åtgärd.

Då inträder det märkliga fenomenet att slutsatsen blir att en sänkning av arbetsgivaravgiften inte gav några nya jobb att tala om, men en motsvarande återställare kommer att ta bort en massa jobb, om man ska tro Svenskt Näringsliv.

Särskilt sannolikt är det nu inte att de har rätt, vilket i all korthet beror på att det inte funkar så - mer än på den lilla marginalen, om ens där - att ett företag/en arbetsgivare anställer eller behåller en anställd därför att en skatt sänks marginellt. Det som avgör är vilken efterfrågan som riktas mot företagets produkter och hur många anställda som behövs för att möta efterfrågan. Prismekanismen finns för övrigt att tillgå. Och framför allt, skatter används ju för att betala löner och offentlig upphandling, som blir till efterfrågan riktad mot företagen. Jag går dock inte djupare in i det resonemanget här och nu.

Jag ville bara i all enkelhet slå ett slag för att SVT och Public service måste sköta sitt journalistiska uppdrag bättre. Hellre grävande, eller i varje fall granskande, än blundande journalistik. 

Vems fel är kriget i Ukraina?

Vem bär ansvaret för krisen och kriget i Ukraina?

Men, är inte svaret givet, visst är det väl den ondskefulle ryssen Putins fel?  Och om vi i väst viker ner oss nu, då kan det kanske gå som efter Münchenöverenskommelsen 1938, då den godtrogne Neville Chamberlain återvände hem och utropade de berömda orden ”fred i vår tid”. Och sen blev det världskrig.

Putin är inte min typ, om jag säger så. Men jag måste erkänna att jag känt en växande olust inför de förenklade Ukraina-analyserna och försöken att blåsa liv i den gamla rysskräcken. Samtidigt som kraven på ett svenskt Nato-medlemskap hörts allt högre. 

Den förhärskande bilden, vad gäller hur Ukraina-krisen och kriget uppstod, bottnar alltså i den systematiskt frammanade bilden av ett alltmer aggressivt och expansionistiskt Ryssland. Mer än en ”analytiker” har beskrivit den pågående konflikten i kalla kriget-termer. På den goda sidan ”vi i väst”, USA och europeiska allierade, som respekterar folkrätt och nationsgränser. På den andra sidan de ondskefulla ryssarna, som trampar folkrätten under sina stålskodda klackar. 

Och den gamla Dominoteorin har också kommit till heders. I nästa steg vill ryssen lägga under sig de baltiska staterna.  

Jag köper inte förenklingarna och enögdheten. Och för den som inte gör det finns det hjälp att få. Jag råkade alltså snubbla över en liten skrift författad av den prisbelönte undersökande ”veteranjournalisten” Robert Parry. Den heter Bakom kulisserna i Kiev (Karneval Förlag) med den långa underrubriken Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina.

Parry, som bland annat låg bakom flera av avslöjandena om den så kallade Iran-Contras-affären på 80-talet, ifrågasätter den historieskrivning om Ukraina som amerikanska media verkar ha svalt med hull och hår. En komplicerad och mångfacetterad verklighet har förvandlats till ”en moralitet om goda och onda, där ädla demonstranter kämpar mot en elak president och dennes ännu elakare beskyddare, Putin”.

Parry kallar den amerikanska bevakningen av det som hänt i Ukraina för ”den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större kris” … ”i mediernas propagandaoffensiv har även ingått att flera centrala element i konflikten har förtigits eller tonats ned. Det gäller särskilt de roller som spelats av nykonservativa i USA och nynazister i Ukraina”.

Jag lutar åt att bevakningen inte är särskilt mycket bättre i Sverige än i USA, även om här och där och då och då ifrågasättande uppgifter har skymtat fram och ett och annat frågetecken har rests.

Robert Parry är pessimistisk; ”Om Obama, och hans efterträdare, fortsätter att följa den nykonservativa agendan, väntar en framtid med ändlösa krig över hela Mellanöstern och en konfrontation med Ryssland, som i förlängningen kan leda till storkrig”.

Har Parry rätt? Nja, det går förstås att ha invändningar mot hans berättelse och hans slutsatser. Jag tycker exempelvis att han lite väl vårdslöst slätar över den ryska annekteringen av Krim. Och kan det verkligen vara så att det var den ukrainska sidan som sköt ner Malaysia Airlines passagerarplan i tron att det var Putins plan? Ja, det kan det naturligtvis, men det betyder inte att det är klarlagt att det var så. 

Det intressanta är naturligtvis inte huruvida Parry har rätt i allt han hävdar eller föreslår som en möjlighet. Poängen är att han faktiskt ganska övertygade visar att ansvarsfrågan - hur uppstod krisen och kriget - aldrig har diskuterats allsidigt och prövande. De flesta journalisterna verkar ha tappat eller förlagt den spade de ska gräva med och den allsidiga bevakningen förefaller ha dukat under för propaganda, stöpt i de former där världen består av the good guys och the bad guys. Vilket dessvärre brukar vara ett tecken på att det håller på att gå åt helvete.

Betygsfarsen

Det är svårt att se att det skulle vara klokt att på någon som helst ministerpost ha en politiker som är ointresserad av vad kunskap och beprövad vetenskap har att säga om en viss politisk idé. Men det är kanske ändå särskilt utmanande att tänka sig en utbildnings- och forskningsminister som fullständigt skiter i vad beprövad vetenskap har att anföra.

Sverige har haft en sådan minister tills helt nyligen. Han hette Jan Björklund och var också folkpartiets (detta gamla folkskollärarparti) partiledare. Det är han fortfarande. Men dessbättre är han inte längre utbildningsminister.   

Idag kom det sorgliga beskedet att regeringen och alliansen, eller det som är kvar av den, kommit överens om en kompromiss i betygsfrågan. 100 skolor, detta är taket, ska få möjlighet att delta i en försöksverksamhet med betyg för fjärdeklassare. ”Reformen”, som alltså är ett hugskott utan verklighetsförankring, ska utvärderas 2017 och kan tidigast bli allmän skolpolitik 2022. 
Puh, säger jag! Då kan ju förnuftet ha hunnit ikapp också de borgerliga partierna.

Idén med betyg för fjärdeklassare har dömts ut av såväl elever som lärare – och av forskarsamhället. Så här sammanfattades läget för Jan Björklund och ”reformen” i Dagens Nyheter den 25 mars förra året: ”Lärarförbundet sågar det. Allianskolleger tar avstånd från det. Och landets forskarelit förstår inte var utbildningsministern får sina idéer ifrån.”

En systematisk genomgång av forskningsläget gjord av Vetenskapsrådet ledde till slutsatser som att "alla" elever påverkas negativt av tidiga betyg. Och alldeles särskilt ”lågpresterande barn”. Ja, i rapporten konstaterades att inte en enda vetenskaplig artikel pekar på att tidiga betyg i skolan skulle vara positivt.

Idag kunde vi då ändå lyssna till vad som, antar jag, skulle föreställa en triumferande Jan Björklund. Han talade om ”Genombrott”. Han sa att detta, det väntande försöket alltså, ”skapar stabilitet i skolan”. Ja, ”det är ett stort steg framåt att vi nu genomför ett seriöst försök med detta”, sa Jan Björklund. 

Seriöst? Knappast! 
Jag kan väl förstå regeringspartierna, d v s att de går med på försökseländet. Alternativet hade ju annars kunnat bli att allianspartierna tillsamman med Sverigedemokraterna hade drivit igenom betygsreformen i riksdagens utbildningsutskott och i kammaren. Men seriöst? Nej, det är ett sorgligt spektakel, en betygsfars iscensatt av en för beprövad vetenskap fullständigt tondöv före detta utbildningsminister.   

Vilka underbara banker!

Storbankernas ägare och direktörer har sedan länge nävarna djupt nergrävda i syltburkarna. Swedbank, Handelsbanken, Nordea och SEB, alla berättar nu, när årsboksluten presenteras, om provocerande höga vinstnivåer, höjda utdelningar till aktieägarna och fantasilöner till bankledningarna. Bankerna tjänar alltmer på kunderna, som dessutom själva gör alltmer av jobbet. 

Swedbanks vd Michael Wolf försvarar i ett Rapportinslag de höga utdelningarna med att Finansinspektionen kräver det. Det är rent trams. FI kräver en viss nivå på det egna kapitalet, för att bankerna ska kunna klara nya kriser på finansmarknaden, de kräver inte en viss nivå på utdelningen till aktieägarna. Om man minskar utdelningarna kan det egna kapitalet stärkas på lägre vinstnivåer. Utdelningen i Swedbank motsvarar 75 procent av vinsten och det ser likadant ut i de andra storbankerna.   

Enligt de kapitalistiska läroböckerna är skälet till hög aktieavkastning att ägarna tar en hög risk. Men när det gäller de systemviktiga storbankerna är det inte sant. Riskerna har socialiserats, eftersom det finansiella systemet inte kan tillåtas braka ihop. 

Europa lider fortfarande svårt av sviterna efter den senaste finanskrisen, som drog igång i USA på grund av sanslösa utsvävningar i branschen. Vi kan nu, också beroende på den halsstarriga åtstramningspolitik som ordinerades som medicin till Europa, samtidigt som bankerna hållits under armarna, se tillbaka på en längre period av recession i de värst drabbade länderna. Massarbetslöshet, inte minst bland ungdomar, förlorad framtidstro, växande ohälsa och socialt elände.

Europas djupa kris kan visserligen inte enbart skyllas på bank- och finansmarknadens tillkortakommanden. Högerpolitiken och euron hamnar också på de anklagades bänk.

Men poängen i det här sammanhanget är, att banker är inte vilka företag som helst.

Bank- och finanssystemet är som ekonomins blodomlopp. Det får inte bli stopp i rören, "systemviktiga” storbanker får inte gå i konkurs. Därför har riskerna socialiserats. Det är samhället och medborgarna i egenskap av skattebetalare som står riskerna, när och om det finansiella systemet brakar ihop därför att ”finansvalparna” lekt kapitalister.

Bankägarna och deras ledningar ser inte längre, som sin grundläggande uppgift att serva samhället, att erbjuda möjligheter till sparande och att låna ut till enskilda och företag. De ser som sin uppgift att tjäna pengar på pengar, så mycket pengar som möjligt. Och spelet har blivit allt djärvare för att kunna öka vinsterna. Risken tar ju till syvende och sist samhället, medborgarna, eftersom systemviktiga banker måste räddas. Vilken underbar verksamhet är det inte!

Varje jul visar SVT filmen It’s a Wonderful Life (1946), på svenska Livet är underbart. Det är verkligen en underbar film med James Stewart och Donna Reed i huvudrollerna. Den handlar om banker, änglar och kärlek. Inte minst om banker. Man skulle kunna säga att det är en film om hur banker förr i tiden, riktiga banker, kunde fungera, ungefär som de gamla sparbankerna i Sverige.

George Bailey (James Stewart) är en ärlig och pålitlig bankman, som driver Bailey Bulding and Loan. Man kan spara och låna i banken. Banken liksom tillhör och känner sin stad, ser som sin uppgift att finnas där och se till att livet blir bättre. Den sortens banker är numera nästan helt utdöd. 

Det finns också en bok med titeln Jimmy Stewart is dead, med den långa underrubriken Ending the World’s Ongoing Financial Plague with Limited Purpose Banking.  Det sista betyder fritt översatt: ”Hur man får slut på den pågående finansiella farsoten med hjälp av begränsad bankverksamhet” (ungefär bankdelning för att anknyta till en aktuell debatt).  Den anspelar alltså på nämnda film och har författas av Laurence J. Kotlikoffs. Boken utkom 2010, även om illustrationen här intill är gammalmodig, och har så vitt jag vet inte översatts till svenska. Men budskapet är att banker också på 2000-talet borde fungera som förr i tiden.

Frågan är varför man ska ha privata, kapitalistiska storbanker, när riskerna i alla fall har socialiserats? Nu vågar jag inte gå så långt att jag aktualiserar SSU:s, det Socialdemokratiska Ungdomsförbundets, gamla krav på bankförstatligande. Det är ju en annan tid nu. Men säg så här.

Staten bör vara en stor och normerande aktör på bankmarknaden. Staten bör använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och främja exempel på hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Därför har det varit och är det dumt att sälja ut de banker vi själva äger. Fortfarande har staten en ägarpost i Nordea och äger själv SBAB. Tack vare att oppositionen under förra mandaten stoppade alliansregeringens planer.

Staten bör äga bankverksamhet, och dessutom bör andra alternativ än de privata och statliga gynnas. Jag vill se en mångfald av ägare, pluralism och ökad konkurrens på bankmarknaden, kundägda banker - sparbanker och föreningsbanker.

Det är lite gammalmodigt. Men i bankvärlden var det bättre förr.