EU:s långtidsbudget, förkortad MFF (Multiannual Financial
Framework), diskuteras nu i parlamentet. Europeiska rådet har lagt sitt förslag och hoppas
att inte expansiva parlamentariker skall sätta käppar i hjulen.
Det har funnits och finns en bred, ja enig uppslutning i
Sveriges Riksdag bakom huvudlinjerna i den svenska positionen i
rådsförhandlingarna.
Vi vill se en restriktiv budget, med andra ord en frysning
av kostnaderna i reala termer.
Vi vill framför allt se en modernisering av budgeten.
Jordbrukstödet måste bantas ordentligt och sammanhållningspolitiken få en
tydligare inriktning på insatser som kan skapa nya jobb och bidra till att dra
Europa ut ur krisen. Forskning och utveckling, utbildning och infrastruktur
måste prioriteras. Stöd ska främst gå till projekt med tydligt ”europeiskt
mervärde”, som är gränsöverskridande, strategiskt viktiga eller för stora att
hanteras av enskilda medlemsländer.
I min egen hembygd, närmare bestämt i Skillinge, har EU-stöd
betalats till upprustning av den lilla badbrygga nedanför idrottsplatsen som
funnits där så länge jag kan minnas, vilket förkunnas på en särskild skylt.
Det är trevligt att badplatsen rustats upp och skylten
ger kommissionen och EU goodwill som kan behövas. Men det är knappast en framtidssatsning med europeiskt mervärde.
Bryggan i Skillinge är bara ett exempel, det finns många, på
försumbara EU-projekt.
Det finns stora möjligheter och det är angeläget att
omprioritera, effektivisera och göra bättre inom ramen för en budget på den
nuvarande nivån.
De som vill expandera budgeten har förstås också argument. Några
är dåliga. Som att de nationella budgetarna över åren vuxit snabbare än
EU-budgeten. Ett argument som kommissionären Janusz Lewandowski, med ansvar för budgetfrågorna, använt vid upprepade
tillfällen.
Motargumentet är att varje budget - kommunal, nationell
eller europeisk - måste vila på sina egna meriter och på de uppgifter som skall
finansieras.
Det finns förstås också bättre argument för en expansiv
hållning. Som att medlemsländerna har blivit allt fler, medan budgeten
förblivit i stort sett oförändrad, ett argument som också ofta framförts av
Lewandowski.
Men än så länge bör de nya behoven hanteras inom ramen för befintliga
resurser, därför att det finns en betydande potential för omprioriteringar, budgetreformer
och effektiviseringar. Det lär också krävas om man vill öka förståelsen i
medlemsländerna för att skjuta till ytterligare medel, inte mint i en tid när
svångremmen dras åt i land efter land.
Ett annat argument som framförs av dem som vill expandera
budgeten är att det är nödvändigt för att krisen skall kunna lösas. Men för det
första beror krisen i mycket hög grad på ett systemfel (euron). Och för det
andra motsvarar EU-budgeten bara ungefär 1 procent av BNP i medlemsländerna.
Den kan genom en modernisering bidra mer till krislösningen,
men den kommer att spela en högst marginell roll i sammanhanget.
Och det finns knappas folkligt stöd i något medlemsland för att ge EU de
ekonomiska muskler som krävs för att man skulle kunna spela en avgörande roll.
Det är svårt att motivera mer pengar till EU överhuvudtaget i ett Europa där
åtstramningspolitik är huvudspåret.
Det är lång väg till den starka europeiska överstat som kommissionen drömmer om och som kommer till uttryck i de förslag om en riktig monetär union och bankunion som nu läggs fram.
Den ekonomiska krisen måste lösas av medlemsländerna
tillsammans men inte främst med hjälp av EU:s lilla budget, utan genom att
medlemsländerna i en mellanstatlig samverkan kommer överens om vad som måste
göras.
Och en sådan
samordnad ekonomisk politik kan inte se ut hur som helst.
Det måste formuleras ett tydligt socialdemokratiskt/socialistiskt alternativ i ett
Europa som nu, dominerat av högern, drivs in i en allt djupare kris.
Faktum är att för varje krispaket som har levererats har arbetslösheten
och den sociala misären ökat. Europa är i recession och i dess spår griper
reaktionära och nationalistiska strömningar initiativet. Risken för sönderfall
skall inte underskattas.
Sverige är nettobetalare till EU. Det skall vi egentligen
vara glada för. Det är vi därför att vi långsiktigt har haft en bättre
ekonomisk utveckling, även om vi på senare år allt mer kommit att likna ett genomsnittligt
europeiskt land vad gäller arbetslöshet och klassklyftor.
Men det är inte särskilt klokt att fokusera på att Sverige skall
betala så lite som möjligt till EU. Det finns ett solidariskt moment i denna europeiska
klubb. Mindre utvecklade medlemsländer skall ha mer stöd till utveckling än de
som redan ligger bland de främsta.
Och Sverige gynnas själv av att andra länder lyfts, bland annat genom att det långsiktigt minskar klyftorna, öppnar nya marknader för svenska varor och
tjänster och minskar riskerna för social dumpning på den inre marknaden.
Ser vi inte poängen med det solidariska inslaget i EU-budgeten skall
vi kanske inte vara med i klubben?
Frågan är så kallat retorisk, jag tycker absolut att vi skall vara med.
Däremot finns
det skäl att hålla igen på EU-budgeten, så länge vi ser att det finns utrymme
för omprioriteringar och effektivare användning av de pengar som redan går till
EU.
Vad är då att säga om resultatet av rådsförhandlingarna. Tja,
knappast godkänt, därför att av moderniseringen blev det mest bara en tumme
även om riktningen finns där.
Sen är det inte säkert att det hade varit möjligt att komma
längre, givet att många medlemsländer inte vill gå längre.
Men den stora frågan rör inte om EU-budgeten blir
någon tiondel större eller mindre, utan hur Europa skall ta sig ur den allt
djupare krisen.
De som bara har ögon och öron för vad som händer på
finansmarknaderna och med aktiehandeln ser nu ljusglimtar och ljus i tunnlar.
Men för den som bekymras för massarbetslöshet och växande klassklyftor, och för
de politiska stämningar som griper omkring sig, finns all anledning att vara
fortsatt orolig.