Förbereds militärkupp?

Försvarsmakten bedriver nu en reklamkampanj, där man förklarar varför Sverige är värt att försvara. Den bedrivs åtminstone i Stockholm, men jag antar att den pågår runt hela landet eftersom inte bara Stockholm är värt att försvara. Man möts av reklampelare med budskap som; "Att få tänka som man vill, är otänkbart för många" och "Sverige ett land att förälska sig i." Undertecknare Försvarsmakten.

Vi får veta att; "Friheten att få leva som man vill, är långt ifrån självklar här i världen. Men den är självklar för oss. Och självklart värd att försvara. På försvarsmakten.se kan du se  hur och varför vi står upp för Sverige, här och nu."

Vad är då problemet med denna kampanj? Håller jag inte med om att friheten är värd att försvara? Jodå, problemet är ett annat och handlar om myndigheters, i det här fallet försvarsmaktens, roll och vad de ska använda sina anslag till. Svaret på frågan, varför försvarsmakten står upp för Sverige är ju kort och gott att det gör den därför att den av riksdagen och Sveriges folk har ålagts att göra det. Inte för att de själva, efter att ha prövat frågan, har kommit fram till att Sverige är värt att försvara.

Det är inte militärens sak att avgöra om Sverige är värt att försvara och att utveckla och förklara varför det är så. Det är medborgarnas, politikernas och riksdagens uppgift. Försvarsmaktens uppgift är att utföra det uppdrag de får av riksdag och regering.

Det är alltså heller inte Bilprovningens och andra företag som sysslar med fordonskontroll som har till uppgift att med reklam och debattinlägg förklara för medborgare och bilägare varför man av trafiksäkerhetsskäl måste besiktiga bilen. De ska bara genomföra vad de åläggs av lagar och förordningar.

Militärens reklamkampanj blir inte mindre olustig av att att den sker mot bakgrund av en sedan länge pågående enögd och ytlig antirysk kampanj, där inte bara politiker och media medverkar, utan också ÖB och militären. En kampanj som syftar till att bereda vägen in i Nato.

Bara för några dagar sedan var för övrigt ÖB Micael Bydén ute och ställde krav på att Sverige inte ska tillåta att företagsgruppen ledd av ryska gasbolaget Gazprom hyr gotländska Slite hamn på Gotland. Ännu ett exempel på olämplig militär inblandning i debatten. ÖB må se säkerhetspolitiska problem med att Gazprom använder Slite hamn, men den åsikten borde ha framförts direkt till regeringen och försvarsdepartementet inte via pressreleaser och offentliga debattinlägg.

För övrigt antar jag att reklamkampanjen till frihetens försvar långt ifrån är gratis. Pengarna borde istället ha använts till försvarsmateriel och personal.

Det vore väl bra om försvarsminister Peter Hultqvist och regeringen drog upp klara gränser för vad försvarsmakten ska syssla med. Innan militären helt tar över. För inte har de väl fått detta propagandauppdrag av försvarsdepartementet?

Hur kunde Nordea göra så här?

Frågorna har ställts i kölvattnet av hur kriminella och stenrika personer, dessvärre också en del politiker, med storbankers hjälp gömmer pengar i skatteparadisen.  Hur kan en stor ”samhällsaktör”, som en storbank är, handla på det här sättet? Hur kunde det hända i Nordea när staten ägde banken?

Det var bland annat i radions Studio Ett som ordet ”samhällsaktör” användes. Och svaret på den frågan är för mig ganska givet. Storbankerna betraktar sig inte som ”samhällsaktörer”, de betraktar sig som vilka vinstmaximerande bolag som helst. Det är precis av samma skäl som de inte ser det som sin uppgift att upprätthålla en bra service, t ex kontanthantering för enskilda och företag, i glesbygden, eller ens på medelstora orter i Sverige. Eller ens på stora orter i Sverige. Vilket naturligtvis är uppseendeväckande. Därför att banker inte är vilka företag som helst. De har en samhällsfunktion. De bör vara allmännytta. Banksystemet är att betrakta som ekonomins blodomlopp, som infrastruktur.

Och faktum är ju att bankerna drar fördel av sin allmännyttiga karaktär i andra sammanhang. Nämligen när det är bank- och finanskris, när bankledningarna tappat förståndet i den vilda vinstjakten, vilket inträffar med jämna mellanrum. Då måste staten gå in och rädda storbankerna, därför att de är ”too big to fail”. Det brukar kallas den implicita bankgarantin.  När det är bankkris måste staten ta över, rensa i balansräkningarna och få bankerna på fötter igen. Vinsterna är privata, förlusterna socialiseras.

Men statliga banker, kan väl inte bete sig hur som helst? Jodå, och här bär politikerna, framför allt borgerliga politiker, det stora ansvaret. I spåren av det under senare decennier utbredda, flummiga marknadstänkandet har politikerna nämligen alltmer omhuldat den idén att vem som äger, staten eller kapitalet, inte spelar någon roll. Affärer är affärer och allt bör ju vara affärer.
I själva verket spelar ägandet självklart roll om det finns viktiga samhällsintressen att bevaka.

Staten som bankägare ska naturligtvis använda sin bank, om den har någon, för att sätta en standard när det gäller service och etik. Skälet för staten att äga banker är just att det inte är vilken marknad som helst, att samhällsintresset är starkt i finanssektorn.

Men det är klart, att om ansvariga ministrar, som till exempel kristdemokraten Mats Odell, ständigt skickar signalen att staten ska inte äga banker. Och det spelar ingen roll vem som äger. Och verksamheten ska helt enkelt bedrivas affärsmässigt. Ja, då skickar man också signalen till sina representanter i Nordeas styrelse, att ni kan mest sitta av sammanträdena. Och till cheferna på banken, att var nu riktigt, duktigt affärsmässiga.

Sen kan det förstås, trots detta, vara lite svårt att begripa, att dessa chefer är så korkade att de inte själva förstår att sådana här skurkaktigheter kan vi inte ägna oss åt.

Mot bakgrund av den senaste veckans händelser, också de i Swedbank, konstaterar jag utan att tveka att storbankerna inte är riktigt friska.

Dags att dela bankerna?

De fyra svenska storbankerna öser pengar över aktieägarna. Sammanlagt delar Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken ut 45,6 miljarder i vår. Det är mer än hela det svenska försvaret kostar.

I mitt förra inlägg, ”Ta makten över finanspolitiken”, berättade jag om ett möte med Kjell-Olof Feldt i ABF-huset i Stockholm. Han efterlyste en expansiv finanspolitik. Men han vädrade också andra förslag, bankdelning var ett av dem. En sådan reform går ut på att man separerar den traditionella och mera allmännyttiga bankverksamheten från ”kasinoverksamheten”. I oktober 2012 presenterade finländaren Erkii Liikanen på EU-kommissionens uppdrag en rapport som innehöll förslag på området. Men än så länge har det inte blivit någon strukturell EU-bankreform.

Kjell-Olof Feldt pläderade på mötet häromveckan för att staten skulle använda insättningsgarantin för att tvinga fram en bankdelning. Bara banker som separerat den allmännyttiga bankverksamheten från kasinoverksamheten ska omfattas av bankgarantin, som idag uppgår till 100 000 euro per bank och bankund. En och samma person kan ha skyddade konton om 100 000 euro i olika banker, men konton i samma bank summeras. 100 000 i varje godkänd bank garanteras av skattebetalarna.

Feldt är i gott sällskap när han argumenterar för bankdelning. Samma vecka som ABF-mötet inträffade gästades Sverige av Vince Cable, brittisk näringsminister 2010-2015, som varit med om att genomföra en bankdelningsreform i Storbritannien. Han menar att politikerna måste vara mycket tuffare och våga syna bankernas bluff, när de målar upp de katastrofer som ska inträffa om deras verksamhet regleras i den här riktningen. 
Det är dags att ta makten över bankverksamheten. Det yttersta ansvaret axlar staten och skattebetalarna redan. 

Men är det inte bra för ekonomin med en stor banksektor? I Storbritannien motsvarar bankernas tillgångar 450 procent av BNP. I Sverige nästan lika mycket, 400 procent.

Cable tror inte det är nyttigt. Han ser tvärtemot en koppling mellan en stor finanssektor och svag ekonomisk utveckling, därför att bankerna lägger beslag på resurser, bland annat högutbildade personer, som kunde behövas på annat håll. Han menar dessutom att ”de stora bankerna struntar i lokalsamhället”.
 Jag är övertygad om att många medborgare och företagare är beredda att backa upp den slutsatsen också i Sverige.

Cable och Feldt talar förresten samma språk också på det finanspolitiska området. ”Regeringar bör inte vara så besatta av statsskuldens storlek, utan utnyttja de låga räntorna för massiva satsningar på infrastruktur och forskning”, sa Cable (Svenska Dagbladet den 26 januari).

Och bostäder måste byggas, det är det enda sättet att komma till rätta med den höga skuldsättningen. 

Banker är inte vilka företag som helst. Eller borde inte vara det. Banksystemet är ekonomins blodomlopp. Om flödet bromsas eller stannar upp, drabbas samhällsekonomin svårt. Affärer och projekt, stora som små, som annars skulle ha blivit av, försenas eller ställs in. Tillväxten bromsar in. Arbetslösheten växer.

Storbankerna är för stora för att få lov att gå under och därför omfattas de av en så kallad implicit (underförstådd) bankgaranti. Blir det finanskris, måste storbankerna räddas, och det händer med jämna mellanrum. Lite, men inte så mycket tillspetsat skulle man kunna säga att riskerna har socialiserats, men vinsterna är fortsatt privata.

Nej, banker är inte vilka företag som helst, fast man kan få intrycket att bankledningarna tror det.

De har ett samhällsuppdrag, det är därför samhället inte kan låta banksystemet gå under när det hamnar i djup kris. Det är också därför man inte kan tillåta hur mycket hasardspel som helst.

Hade det varit 70-tal, hade jag ganska säkert sagt att storbankerna borde förstatligas. Men nu är det ju inte 70-tal. Kapitalismen regerar.

Men bankerna borde inse sitt samhällsansvar. Och det kan ganska säkert bara åstadkommas med regleringar.

Ta makten över finanspolitiken!

Jag lyssnade häromkvällen till Kjell-Olof Feldt i ABF-huset i Stockholm. Den tidigare socialdemokratiske finansministern har hunnit bli 85 år och kanske var det just därför han var djärv och glasklar.

Riksdag och regering måste ta makten över finanspolitiken, sa han och efterlyste massiva investeringar och att det finanspolitiska regelverket, i första hand överskottsmålet, måste skrotas.

Feldt ställde två retoriska frågor.                                                           

Används produktionsresurserna så att ekonomin blir starkare på sikt?

Och kan vi utgå från att medborgarna får vad de behöver (Inte vad de efterfrågar, för poängen är att de som mest behöver efterfråga, inte har råd att efterfråga det de mest behöver)?

Feldt svarade nej på båda frågorna och förordade därför en kraftfullt expansiv finanspolitik. Staten kan låna billigare än någonsin tidigare och bör göra det i stor omfattning, både till hårda investeringar, som infrastruktur och byggande, och till mjuka, som utbildning och forskning.

Regeringens engångssatsning på 5 miljarder till byggande ansåg han vara alldeles otillräcklig.

”Vi bygger inte framtiden med nödbostäder”, sa han också och tänkte förstås då på alla olika förslag om baracker och moduler som lanseras.

Ja, Kjell-Olof Feldt var heller inte främmande för att åtminstone inledningsvis låna till omfattande bostadssubventioner riktade till individen, alltså bostadsbidrag. Detta för att medborgare med små inkomster ska ha råd att efterfråga bra bostäder.

Men bidrag är inte investeringar utan konsumtion och till sådan är det vanskligare att låna mer än som en konjunkturpolitisk överbryggning. Bostadsbidragen måste i det långa loppet finansieras med skatteintäkter.

Hur som helst. Feldts poäng är att politikerna måste ta av sig den tvångströja de själva har satt på sig. 

Som ett utflöde av monetarismens segertåg över världen för några årtionden sedan och på grund av krisen på 90-talet lät politikerna stängsla in sig själva med hjälp av ett finanspolitiskt regelverk med överskottsmål och utgiftstak. Och penningpolitiken överlämnades till några direktörer i riksbanksdirektionen.

Feldt pekade på att på dessa områden är de politiska målen strikt siffersatta. Inflationsmålet till två procent (plus minus en procent), överskottsmålet till en procent och utgiftstaken preciseras löpande tre år framåt.

Men medan de finanspolitiska målen är tydliga och starkt styrande, får välfärden liksom bli vad den blir. Och resultatet är att den urholkas, steg för steg. Inte alls enbart beroende på regelverken som sådana utan också på bristande politisk vilja och mod. Skatter kan naturligtvis höjas istället för att sänkas.

Politikerna har avväpnat sig själva. Det är dags att de beväpnar sig igen, att de tar tillbaka och använder de finanspolitiska verktygen.

Även om det finanspolitiska regelverket hade goda skäl för sig när det infördes under 90-talskrisen, så är vi i ett helt annat läge nu, resonerade Feldt.

­- Skillnaden är enorm, sa han, när regelverket infördes var statskulden 80 procent av BNP och nu är den 40 procent.

Till bilden hör att EU:s stabilitets- och tillväxtpakt tillåter ett underskott på 60 procent av BNP och ett budgetunderskott på 3 procent, att jämföra med vårt eget självpåtagna krav på en procents överskott.

Skälet till att ha överskottsmål under en tid var att förhindra att politikerna på nytt skulle tappa greppet om ekonomin, i den nya verklighet där den globala finansmarknaden genom avregleringarna hade fått mycket större makt är tidigare. Men ett annat uttalat skäl var att vi genom ”sparande” skulle skapa utrymme för att senare bedriva en kraftfull finanspolitik, bland annat för att kunna möta den demografiska utmaningen att fler blir äldre. Till det kan nu läggas de stora investerings- och konsumtionsbehov som följer av det stora flyktingmottagandet.

Det är alltså hög tid att använda det utrymme som skapats.

Till saken hör att såväl den tidigare borgerliga regeringen som den nuvarande rödgröna i praktiken har släppt taget om överskottsmålet. Men i retoriken lever det kvar. Vi kan inte göra det som måste göras, för vi måste ”ha ordning och reda” i statsfinanserna, och varje reform måste finansieras ”krona för krona”, heter det.

Med risk för att låta skrytsam, jag tar den, måste jag få inflika att jag under mina sista år i riksdagens finansutskott, med ganska exakt de argument som Feldt har och med en dåres envishet, argumenterade för att överskottsmålet måste överges. Låt vara att jag mest, som seden bjuder, gjorde det internt i utskottsgruppen och i riksdagsgruppen, för att inte uppfattas som alltför "illojal". Men jag skrev det också i en och annan ledare i Tiden och jag tog debatten på kongressen 2013. Givetvis utan att vinna kongressens gehör eftersom den tilltänkta finansministern och partistyrelsen argumenterade för fortsatt ”ordning och reda”.

Nu har alltså den finanspolitiske nestorn Kjell-Olof Feldt tagit bladet från munnen. Det borde bita bättre. Tiden är för länge sedan mogen att göra det han vill, att ta tillbaka makten över finanspolitiken.