Dags att dela bankerna?

De fyra svenska storbankerna öser pengar över aktieägarna. Sammanlagt delar Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken ut 45,6 miljarder i vår. Det är mer än hela det svenska försvaret kostar.

I mitt förra inlägg, ”Ta makten över finanspolitiken”, berättade jag om ett möte med Kjell-Olof Feldt i ABF-huset i Stockholm. Han efterlyste en expansiv finanspolitik. Men han vädrade också andra förslag, bankdelning var ett av dem. En sådan reform går ut på att man separerar den traditionella och mera allmännyttiga bankverksamheten från ”kasinoverksamheten”. I oktober 2012 presenterade finländaren Erkii Liikanen på EU-kommissionens uppdrag en rapport som innehöll förslag på området. Men än så länge har det inte blivit någon strukturell EU-bankreform.

Kjell-Olof Feldt pläderade på mötet häromveckan för att staten skulle använda insättningsgarantin för att tvinga fram en bankdelning. Bara banker som separerat den allmännyttiga bankverksamheten från kasinoverksamheten ska omfattas av bankgarantin, som idag uppgår till 100 000 euro per bank och bankund. En och samma person kan ha skyddade konton om 100 000 euro i olika banker, men konton i samma bank summeras. 100 000 i varje godkänd bank garanteras av skattebetalarna.

Feldt är i gott sällskap när han argumenterar för bankdelning. Samma vecka som ABF-mötet inträffade gästades Sverige av Vince Cable, brittisk näringsminister 2010-2015, som varit med om att genomföra en bankdelningsreform i Storbritannien. Han menar att politikerna måste vara mycket tuffare och våga syna bankernas bluff, när de målar upp de katastrofer som ska inträffa om deras verksamhet regleras i den här riktningen. 
Det är dags att ta makten över bankverksamheten. Det yttersta ansvaret axlar staten och skattebetalarna redan. 

Men är det inte bra för ekonomin med en stor banksektor? I Storbritannien motsvarar bankernas tillgångar 450 procent av BNP. I Sverige nästan lika mycket, 400 procent.

Cable tror inte det är nyttigt. Han ser tvärtemot en koppling mellan en stor finanssektor och svag ekonomisk utveckling, därför att bankerna lägger beslag på resurser, bland annat högutbildade personer, som kunde behövas på annat håll. Han menar dessutom att ”de stora bankerna struntar i lokalsamhället”.
 Jag är övertygad om att många medborgare och företagare är beredda att backa upp den slutsatsen också i Sverige.

Cable och Feldt talar förresten samma språk också på det finanspolitiska området. ”Regeringar bör inte vara så besatta av statsskuldens storlek, utan utnyttja de låga räntorna för massiva satsningar på infrastruktur och forskning”, sa Cable (Svenska Dagbladet den 26 januari).

Och bostäder måste byggas, det är det enda sättet att komma till rätta med den höga skuldsättningen. 

Banker är inte vilka företag som helst. Eller borde inte vara det. Banksystemet är ekonomins blodomlopp. Om flödet bromsas eller stannar upp, drabbas samhällsekonomin svårt. Affärer och projekt, stora som små, som annars skulle ha blivit av, försenas eller ställs in. Tillväxten bromsar in. Arbetslösheten växer.

Storbankerna är för stora för att få lov att gå under och därför omfattas de av en så kallad implicit (underförstådd) bankgaranti. Blir det finanskris, måste storbankerna räddas, och det händer med jämna mellanrum. Lite, men inte så mycket tillspetsat skulle man kunna säga att riskerna har socialiserats, men vinsterna är fortsatt privata.

Nej, banker är inte vilka företag som helst, fast man kan få intrycket att bankledningarna tror det.

De har ett samhällsuppdrag, det är därför samhället inte kan låta banksystemet gå under när det hamnar i djup kris. Det är också därför man inte kan tillåta hur mycket hasardspel som helst.

Hade det varit 70-tal, hade jag ganska säkert sagt att storbankerna borde förstatligas. Men nu är det ju inte 70-tal. Kapitalismen regerar.

Men bankerna borde inse sitt samhällsansvar. Och det kan ganska säkert bara åstadkommas med regleringar.