Hur kunde Nordea göra så här?

Frågorna har ställts i kölvattnet av hur kriminella och stenrika personer, dessvärre också en del politiker, med storbankers hjälp gömmer pengar i skatteparadisen.  Hur kan en stor ”samhällsaktör”, som en storbank är, handla på det här sättet? Hur kunde det hända i Nordea när staten ägde banken?

Det var bland annat i radions Studio Ett som ordet ”samhällsaktör” användes. Och svaret på den frågan är för mig ganska givet. Storbankerna betraktar sig inte som ”samhällsaktörer”, de betraktar sig som vilka vinstmaximerande bolag som helst. Det är precis av samma skäl som de inte ser det som sin uppgift att upprätthålla en bra service, t ex kontanthantering för enskilda och företag, i glesbygden, eller ens på medelstora orter i Sverige. Eller ens på stora orter i Sverige. Vilket naturligtvis är uppseendeväckande. Därför att banker inte är vilka företag som helst. De har en samhällsfunktion. De bör vara allmännytta. Banksystemet är att betrakta som ekonomins blodomlopp, som infrastruktur.

Och faktum är ju att bankerna drar fördel av sin allmännyttiga karaktär i andra sammanhang. Nämligen när det är bank- och finanskris, när bankledningarna tappat förståndet i den vilda vinstjakten, vilket inträffar med jämna mellanrum. Då måste staten gå in och rädda storbankerna, därför att de är ”too big to fail”. Det brukar kallas den implicita bankgarantin.  När det är bankkris måste staten ta över, rensa i balansräkningarna och få bankerna på fötter igen. Vinsterna är privata, förlusterna socialiseras.

Men statliga banker, kan väl inte bete sig hur som helst? Jodå, och här bär politikerna, framför allt borgerliga politiker, det stora ansvaret. I spåren av det under senare decennier utbredda, flummiga marknadstänkandet har politikerna nämligen alltmer omhuldat den idén att vem som äger, staten eller kapitalet, inte spelar någon roll. Affärer är affärer och allt bör ju vara affärer.
I själva verket spelar ägandet självklart roll om det finns viktiga samhällsintressen att bevaka.

Staten som bankägare ska naturligtvis använda sin bank, om den har någon, för att sätta en standard när det gäller service och etik. Skälet för staten att äga banker är just att det inte är vilken marknad som helst, att samhällsintresset är starkt i finanssektorn.

Men det är klart, att om ansvariga ministrar, som till exempel kristdemokraten Mats Odell, ständigt skickar signalen att staten ska inte äga banker. Och det spelar ingen roll vem som äger. Och verksamheten ska helt enkelt bedrivas affärsmässigt. Ja, då skickar man också signalen till sina representanter i Nordeas styrelse, att ni kan mest sitta av sammanträdena. Och till cheferna på banken, att var nu riktigt, duktigt affärsmässiga.

Sen kan det förstås, trots detta, vara lite svårt att begripa, att dessa chefer är så korkade att de inte själva förstår att sådana här skurkaktigheter kan vi inte ägna oss åt.

Mot bakgrund av den senaste veckans händelser, också de i Swedbank, konstaterar jag utan att tveka att storbankerna inte är riktigt friska.