onsdag 6 april 2016

Hur kunde Nordea göra så här?

Frågorna har ställts i kölvattnet av hur kriminella och stenrika personer, dessvärre också en del politiker, med storbankers hjälp gömmer pengar i skatteparadisen.  Hur kan en stor ”samhällsaktör”, som en storbank är, handla på det här sättet? Hur kunde det hända i Nordea när staten ägde banken?

Det var bland annat i radions Studio Ett som ordet ”samhällsaktör” användes. Och svaret på den frågan är för mig ganska givet. Storbankerna betraktar sig inte som ”samhällsaktörer”, de betraktar sig som vilka vinstmaximerande bolag som helst. Det är precis av samma skäl som de inte ser det som sin uppgift att upprätthålla en bra service, t ex kontanthantering för enskilda och företag, i glesbygden, eller ens på medelstora orter i Sverige. Eller ens på stora orter i Sverige. Vilket naturligtvis är uppseendeväckande. Därför att banker inte är vilka företag som helst. De har en samhällsfunktion. De bör vara allmännytta. Banksystemet är att betrakta som ekonomins blodomlopp, som infrastruktur.

Och faktum är ju att bankerna drar fördel av sin allmännyttiga karaktär i andra sammanhang. Nämligen när det är bank- och finanskris, när bankledningarna tappat förståndet i den vilda vinstjakten, vilket inträffar med jämna mellanrum. Då måste staten gå in och rädda storbankerna, därför att de är ”too big to fail”. Det brukar kallas den implicita bankgarantin.  När det är bankkris måste staten ta över, rensa i balansräkningarna och få bankerna på fötter igen. Vinsterna är privata, förlusterna socialiseras.

Men statliga banker, kan väl inte bete sig hur som helst? Jodå, och här bär politikerna, framför allt borgerliga politiker, det stora ansvaret. I spåren av det under senare decennier utbredda, flummiga marknadstänkandet har politikerna nämligen alltmer omhuldat den idén att vem som äger, staten eller kapitalet, inte spelar någon roll. Affärer är affärer och allt bör ju vara affärer.
I själva verket spelar ägandet självklart roll om det finns viktiga samhällsintressen att bevaka.
Staten som bankägare ska naturligtvis använda sin bank, om den har någon, för att sätta en standard när det gäller service och etik. Skälet för staten att äga banker är just att det inte är vilken marknad som helst, att samhällsintresset är starkt i finanssektorn.

Men det är klart, att om ansvariga ministrar, som till exempel kristdemokraten Mats Odell, ständigt skickar signalen att staten ska inte äga banker. Och det spelar ingen roll vem som äger. Och verksamheten ska helt enkelt bedrivas affärsmässigt. Ja, då skickar man också signalen till sina representanter i Nordeas styrelse, att ni kan mest sitta av sammanträdena. Och till cheferna på banken, att var nu riktigt, duktigt affärsmässiga.
Sen kan det förstås, trots detta, vara lite svårt att begripa, att dessa chefer är så korkade att de inte själva förstår att sådana här skurkaktigheter kan vi inte ägna oss åt.

Mot bakgrund av den senaste veckans händelser, också de i Swedbank, konstaterar jag utan att tveka att storbankerna inte är riktigt friska.

torsdag 4 februari 2016

Dags att dela bankerna?

De fyra svenska storbankerna öser pengar över aktieägarna. Sammanlagt delar Nordea, SEB, Swedbank och Handelsbanken ut 45,6 miljarder i vår. Det är mer än hela det svenska försvaret kostar.

I mitt förra inlägg, ”Ta makten över finanspolitiken”, berättade jag om ett möte med Kjell-Olof Feldt i ABF-huset i Stockholm. Han efterlyste en expansiv finanspolitik. Men han vädrade också andra förslag, bankdelning var ett av dem. En sådan reform går ut på att man separerar den traditionella och mera allmännyttiga bankverksamheten från ”kasinoverksamheten”. I oktober 2012 presenterade finländaren Erkii Liikanen på EU-kommissionens uppdrag en rapport som innehöll förslag på området. Men än så länge har det inte blivit någon strukturell EU-bankreform.

Kjell-Olof Feldt pläderade på mötet häromveckan för att staten skulle använda insättningsgarantin för att tvinga fram en bankdelning. Bara banker som separerat den allmännyttiga bankverksamheten från kasinoverksamheten ska omfattas av bankgarantin, som idag uppgår till 100 000 euro per bank och bankund. En och samma person kan ha skyddade konton om 100 000 euro i olika banker, men konton i samma bank summeras. 100 000 i varje godkänd bank garanteras av skattebetalarna.

Feldt är i gott sällskap när han argumenterar för bankdelning. Samma vecka som ABF-mötet inträffade gästades Sverige av Vince Cable, brittisk näringsminister 2010-2015, som varit med om att genomföra en bankdelningsreform i Storbritannien. Han menar att politikerna måste vara mycket tuffare och våga syna bankernas bluff, när de målar upp de katastrofer som ska inträffa om deras verksamhet regleras i den här riktningen. 
Det är dags att ta makten över bankverksamheten. Det yttersta ansvaret axlar staten och skattebetalarna redan. 

Men är det inte bra för ekonomin med en stor banksektor? I Storbritannien motsvarar bankernas tillgångar 450 procent av BNP. I Sverige nästan lika mycket, 400 procent.
Cable tror inte det är nyttigt. Han ser tvärtemot en koppling mellan en stor finanssektor och svag ekonomisk utveckling, därför att bankerna lägger beslag på resurser, bland annat högutbildade personer, som kunde behövas på annat håll. Han menar dessutom att ”de stora bankerna struntar i lokalsamhället”.
 Jag är övertygad om att många medborgare och företagare är beredda att backa upp den slutsatsen också i Sverige.

Cable och Feldt talar förresten samma språk också på det finanspolitiska området. ”Regeringar bör inte vara så besatta av statsskuldens storlek, utan utnyttja de låga räntorna för massiva satsningar på infrastruktur och forskning”, sa Cable (Svenska Dagbladet den 26 januari).
Och bostäder måste byggas, det är det enda sättet att komma till rätta med den höga skuldsättningen. 

Banker är inte vilka företag som helst. Eller borde inte vara det. Banksystemet är ekonomins blodomlopp. Om flödet bromsas eller stannar upp, drabbas samhällsekonomin svårt. Affärer och projekt, stora som små, som annars skulle ha blivit av, försenas eller ställs in. Tillväxten bromsar in. Arbetslösheten växer.

Storbankerna är för stora för att få lov att gå under och därför omfattas de av en så kallad implicit (underförstådd) bankgaranti. Blir det finanskris, måste storbankerna räddas, och det händer med jämna mellanrum. Lite, men inte så mycket tillspetsat skulle man kunna säga att riskerna har socialiserats, men vinsterna är fortsatt privata.

Nej, banker är inte vilka företag som helst, fast man kan få intrycket att bankledningarna tror det.
De har ett samhällsuppdrag, det är därför samhället inte kan låta banksystemet gå under när det hamnar i djup kris. Det är också därför man inte kan tillåta hur mycket hasardspel som helst.

Hade det varit 70-tal, hade jag ganska säkert sagt att storbankerna borde förstatligas. Men nu är det ju inte 70-tal. Kapitalismen regerar.
Men bankerna borde inse sitt samhällsansvar. Och det kan ganska säkert bara åstadkommas med regleringar.




måndag 1 februari 2016

Ta makten över finanspolitiken!

Jag lyssnade häromkvällen till Kjell-Olof Feldt i ABF-huset i Stockholm. Den tidigare socialdemokratiske finansministern har hunnit bli 85 år och kanske var det just därför han var djärv och glasklar.
Riksdag och regering måste ta makten över finanspolitiken, sa han och efterlyste massiva investeringar och att det finanspolitiska regelverket, i första hand överskottsmålet, måste skrotas.
Feldt ställde två retoriska frågor.                                                           
Används produktionsresurserna så att ekonomin blir starkare på sikt?
Och kan vi utgå från att medborgarna får vad de behöver (Inte vad de efterfrågar, för poängen är att de som mest behöver efterfråga, inte har råd att efterfråga det de mest behöver)?

Feldt svarade nej på båda frågorna och förordade därför en kraftfullt expansiv finanspolitik. Staten kan låna billigare än någonsin tidigare och bör göra det i stor omfattning, både till hårda investeringar, som infrastruktur och byggande, och till mjuka, som utbildning och forskning.
Regeringens engångssatsning på 5 miljarder till byggande ansåg han vara alldeles otillräcklig.
”Vi bygger inte framtiden med nödbostäder”, sa han också och tänkte förstås då på alla olika förslag om baracker och moduler som lanseras.
Ja, Kjell-Olof Feldt var heller inte främmande för att åtminstone inledningsvis låna till omfattande bostadssubventioner riktade till individen, alltså bostadsbidrag. Detta för att medborgare med små inkomster ska ha råd att efterfråga bra bostäder.
Men bidrag är inte investeringar utan konsumtion och till sådan är det vanskligare att låna mer än som en konjunkturpolitisk överbryggning. Bostadsbidragen måste i det långa loppet finansieras med skatteintäkter.

Hur som helst. Feldts poäng är att politikerna måste ta av sig den tvångströja de själva har satt på sig. 
Som ett utflöde av monetarismens segertåg över världen för några årtionden sedan och på grund av krisen på 90-talet lät politikerna stängsla in sig själva med hjälp av ett finanspolitiskt regelverk med överskottsmål och utgiftstak. Och penningpolitiken överlämnades till några direktörer i riksbanksdirektionen.
Feldt pekade på att på dessa områden är de politiska målen strikt siffersatta. Inflationsmålet till två procent (plus minus en procent), överskottsmålet till en procent och utgiftstaken preciseras löpande tre år framåt.
Men medan de finanspolitiska målen är tydliga och starkt styrande, får välfärden liksom bli vad den blir. Och resultatet är att den urholkas, steg för steg. Inte alls enbart beroende på regelverken som sådana utan också på bristande politisk vilja och mod. Skatter kan naturligtvis höjas istället för att sänkas.
Politikerna har avväpnat sig själva. Det är dags att de beväpnar sig igen, att de tar tillbaka och använder de finanspolitiska verktygen.

Även om det finanspolitiska regelverket hade goda skäl för sig när det infördes under 90-talskrisen, så är vi i ett helt annat läge nu, resonerade Feldt.
­- Skillnaden är enorm, sa han, när regelverket infördes var statskulden 80 procent av BNP och nu är den 40 procent.
Till bilden hör att EU:s stabilitets- och tillväxtpakt tillåter ett underskott på 60 procent av BNP och ett budgetunderskott på 3 procent, att jämföra med vårt eget självpåtagna krav på en procents överskott.

Skälet till att ha överskottsmål under en tid var att förhindra att politikerna på nytt skulle tappa greppet om ekonomin, i den nya verklighet där den globala finansmarknaden genom avregleringarna hade fått mycket större makt är tidigare. Men ett annat uttalat skäl var att vi genom ”sparande” skulle skapa utrymme för att senare bedriva en kraftfull finanspolitik, bland annat för att kunna möta den demografiska utmaningen att fler blir äldre. Till det kan nu läggas de stora investerings- och konsumtionsbehov som följer av det stora flyktingmottagandet.
Det är alltså hög tid att använda det utrymme som skapats.
Till saken hör att såväl den tidigare borgerliga regeringen som den nuvarande rödgröna i praktiken har släppt taget om överskottsmålet. Men i retoriken lever det kvar. Vi kan inte göra det som måste göras, för vi måste ”ha ordning och reda” i statsfinanserna, och varje reform måste finansieras ”krona för krona”, heter det.

Med risk för att låta skrytsam, jag tar den, måste jag få inflika att jag under mina sista år i riksdagens finansutskott, med ganska exakt de argument som Feldt har och med en dåres envishet, argumenterade för att överskottsmålet måste överges. Låt vara att jag mest, som seden bjuder, gjorde det internt i utskottsgruppen och i riksdagsgruppen, för att inte uppfattas som alltför "illojal". Men jag skrev det också i en och annan ledare i Tiden och jag tog debatten på kongressen 2013. Givetvis utan att vinna kongressens gehör eftersom den tilltänkta finansministern och partistyrelsen argumenterade för fortsatt ”ordning och reda”.
Nu har alltså den finanspolitiske nestorn Kjell-Olof Feldt tagit bladet från munnen. Det borde bita bättre. Tiden är för länge sedan mogen att göra det han vill, att ta tillbaka makten över finanspolitiken.  

torsdag 12 november 2015

Dansk arrogans


Jag brukar, lite skämtsamt säga att danskt öl och danskt gemyt tillhör tillvarons mera överskattade företeelser. Visst finns det gemytliga danskar, men jag har dessvärre ofta också mött ogästvänliga och arroganta attityder på andra sidan Öresund.
Den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen (Venstre) ger mig i en artikel i Aftonbladet (ursprungligen i Politiken) vatten på min kvarn, när han kommenterar det svenska beslutet att införa tillfälliga gränskontroller.  

”Sanningen är att om man företar massiva gränskontroller, så riskerar man att få fler och inte färre asylsökande”, säger han och lägger till … "Sverige stänger ju inte sina gränser. Jag ska inte göra reklam för att man kan söka asyl i Sverige, men det kan man.”
Jag tolkar, fel eller inte, in något slags märklig skadeglädje i Rasmussens kommentarer. Och visst är han cynisk och arrogant mot Sverige och framför allt mot dem som flyr för sina liv.

Det är ju möjligt att han har rätt. Och avsikten med Sveriges beslut är först och främst att bringa rimlig ordning och reda i en flyktingsituation som är synnerligen politiskt och socialt farlig. Till bakgrundsbilden hör att enligt polis och andra myndigheter kanske mer än hälften av dem som kommer till Sverige inte söker asyl här. En del för att de vill vidare till Norge och Finland, många säkert därför att de misstänker att de inte kommer att få asyl. Istället försvinner de in i skuggorna.

Det är förstås inte alls säkert att de åtgärder som hittills vidtagits räcker till för att skapa ordning. Det kan till och med bli så, vilket inte alls är osannolikt, att Sverige så småningom, mer eller mindre, för en kortare eller längre tid, tvingas stänga sina gränser. Därför att andra länders ovilja, bland annat Danmarks, att hjälpa till med att ta hand om de väldiga flyktingströmmarna skapar ett orimligt tryck mot Sverige. Och därför att vi misslyckas med att upprätta en solidarisk europeisk flyktingpolitik.

I så fall, tror jag att Schengensamarbetet definitivt bryter ihop och på längre sikt att hela EU-samarbetet ligger i vågskålen.
Det är ett fullt möjligt scenario och det borde egentligen räcka för att få Lars Løkke Rasmussen att överge sin arroganta attityd.

fredag 20 mars 2015

Grekland är Europas hopp!

Det grekiska dramat, som är en tragedi för den europeiska gemenskapen, fortsätter och i nyhetsrapporteringen från det pågående EU-toppmötet läser jag att ”Grekland varnar för akuta ekonomiska problem, men hålls ändå kort av övriga länder i eurozonen.”
De ”övriga”, med Tyskland i spetsen, vill se ”reformer” och fortsatta ”besparingar”. Bakom det välklingande ordet reformer döljer sig krav på privatiseringar, nya försämringar för plågade greker och privatiseringar inspirerade av nyliberal fundamentalism.
EU-ledarna kräver mer högerpolitik.

Jodå, grekerna har en läxa att göra. Syriza vet det och är berett till reformer, bland annat för att göra upp med korruption och en utbredd klientelistisk politisk kultur, som innebär att offentliga tjänster delas ut till bröder och systrar som ”gjort sig förtjänta” av dem, med en svällande och kostsam byråkrati som resultat. Och Syriza är berett att höja skatter för rika greker och förbättra skatteindrivningen. Men man vill inte fortsätta en förödande åtstramningspolitik, som gör fattiga greker ännu fattigare, och man motsätter sig av goda skäl en hel del av de ”strukturella reformer” som pådyvlas dem.

Grekerna har en läxa att lära, absolut! I ”skyddet” av euron levde man över sina tillgångar. Men valutaunionen, som före finanskrisen möjliggjorde festen, visade sig snart vara ett damoklessvärd. Grekerna borde aldrig ha släppts in i euron och faktum är att euron, som den politiska överbyggnaden för denna union nu ser ut, är en för europeisk ekonomi fatal inrättning. Ansvaret för krisen, den grekiska och den europeiska, vilar inte tyngst på grekerna och deras egna tillkortakommanden.

När krisen slog till skyllde den politiska eliten i norra Europa, mer eller mindre oförblommerat, på den sydeuropeiska mentaliteten. Ja, nog var grekerna lata och slarviga, hette det. Och krisländerna buntades ihop och blev "gris"-länderna. Det talades och skrevs om PIGS-ekonomierna; Portugal, Italien (ibland också Irland) Grekland och Spanien. Ett i all hast myntat begrepp med riktigt otäcka vibbar.
Det är för övrigt inte alls länge sen Rapports ekonomiske kommentator Peter Rawet förklarade tyskarnas ovilja, mot att ge grekerna rimligare villkor för att kunna hantera krisen, med att det handlar om en rädsla för de ska ”återfalla i missbruksbeteende och börja dricka sina paraplydrinkar på arbetstid”.
Men den ”vanlige” grekens önskningar handlar om helt andra saker än paraplydrinkar. Och greker är inte lata. De pensionerar sig senare och jobbar mer än tyskarna.

Det finns skäl att påminna sig att det i hög grad är samma politiker, ekonomer och journalister, som står bakom karaktärsmordet på grekerna, som före finanskrisen inte såg några problem med att grekerna blev euromedlemmar och som hyllade det isländska ekonomiska undret och den irländska tigerekonomin.

Det är den så kallade marknadens och flertalet politikers och ekonomers gigantiska felbedömningar som i långt högre grad än de strukturella problemen i den grekiska ekonomin är orsak till de problem grekerna och Europa hamnat i. Och den ordination, åtstramning alltså, som trojkan skrivit ut till den sjuka grekiska ekonomin, har skickat Grekland rakt ner i ett svart hål.
Frågan som bör ställas är om inte Tyskland, eller rättare sagt den tyska ekonomiska politiken, är ett större problem för Europa än Grekland?

Mark Blyth är professor i politisk ekonomi vid Brown university och har författat boken Austerity: The History of a Dangerous Idea (Åtstramningspolitik – historien om en farlig idé).
Han är också upphovsman till ett lysande föredrag med rubriken Ending the Creditor’s Paradise (Att göra slut på långivarnas paradis), med den högst intresseväckande underrubriken - What would you tell six hundred leading German social democrats about their party’s handling of the Eurocrisis? Alltså; ”Vad skulle du säga till sex hundra ledande tyska socialdemokrater om hur deras parti hanterat Eurokrisen?”

Föredraget är ett tacktal som Blyth höll inför just 600 tyska socialdemokrater i Berlin, när han tog emot Hans-Matthöfer-priset, som utdelades som ett erkännande till den bästa ekonomiskpolitiska publikationen i Tyskland under 2014. Bakom priset står Fridriech Ebert-stiftelsen, en tysk socialdemokrati närstående forskningsstiftelse och Blyth fick priset för den tidigare nämnda boken.
”Jag blev”, berättar Blyth, ”minst sagt förvånad”, när mejlet som berättade om utmärkelsen damp ner i mejlboxen.
Det blev han helt enkelt därför att de tyska socialdemokraterna har handlat helt på tvärs mot de råd han ger i boken.

Blyth konstaterar att SPD, det tyska socialdemokratiska partiet, när man förhandlade fram den nuvarande regeringskoalitionen med Angela Merkel och Kristdemokraterna, kunde ha lyft frågan om den europeiska krispolitiken och hävdat den hållningen, vilken är bokens, att den politik som bedrivs för att kurera Europa i själva verket gör Europa sjukare.
”Men det gjorde man inte”, sa Blyth i sitt tacktal, ”och mot den bakgrunden är det både en ära och ironiskt att jag nu står här för att ta emot priset… att få detta erkännande i det land som verkar vara så ytterst avvisande, åtminstone på elitnivån, till bokens budskap”.

Budskapet är i all enkelhet att åtstramningspolitiken har varit och är en olycka och Blyth fortsatte; ”Grekerna kan inte betala tillbaka det de är skyldiga, givet att de åtgärder som satts i sjön för att hjälpa dem växa har resulterat i en kollaps där en tredjedel av ekonomin försvunnit.  De unga och välutbildade har lämnat Grekland i stora skaror och lämnat pensionärerna och den offentliga sektorn i Grekland åt sitt öde”.

Har man tagit hin håle i båten måste man ro denne iland. Jag tänker då på euron. I en valutaunion ligger ansvaret för hela valutaområdet solidariskt hos alla inblandade länder. Om grekerna hade en för snabb löneutveckling så hade Tyskland en för svag löneutveckling. Alla kan inte spara samtidigt. Då går det som det gick. 
Eller som Blyth uttryckte det i sitt tacktal; ”Lärdomen är kanske att Tyskland bara är Tyskland för att alla andra inte är Tyskland.”

Blyth sätter fingret i magen på de 600 SPD-arna. 
”Någonting har gått väldigt fel, när socialdemokrater tycker att det som händer nu är okej. Vad är ni för om det är detta ni är för?... De tyska socialdemokraterna, alla arvtagare till Rosa Luxemburg, står idag som eniga uppbackare av ett långivarnas paradis… Är det verkligen vad ni vill vara? Modern europeisk historia har tagit ny riktning många gånger som ett resultat av SPDs politiska val. Detta är ett sådant ögonblick.”

Det grekiska folket sa ifrån i valet. Nej till åtstramningspolitiken och ja till politisk förnyelse och att göra upp med den gamla, korrupta politiska kulturen.
Nu kallas Syriza populister för att de tar folkets problem på allvar. 
Men Syriza är i mindre utsträckning än Merkel och den europeiska högern Europas problem. Syriza är berett till reformer, men motsätter sig fortsatt åtstramningspolitik och privatiseringar som en nyliberal betingad reflex. Det är bra det. Grekland må vara medskyldigt till Europas problem, men framstår samtidigt alltmer som Europas hopp. 
Frågan är om man också kan hoppas på de 600 socialdemokrater som lyssnade till Mark Blyths tacktal?


tisdag 3 mars 2015

En glädjens dag

Jag är glad idag. Regeringen har beslutat att ge upp överskottsmålet och ersätta det med ett balanskrav, i varje fall låta utreda möjligheten. Som riksdagsledamot och ledamot av finansutskottet argumenterade jag för en sådan positionsförändring under hela den förra mandatperioden, bland annat som kongressombud på den senaste kongressen i Göteborg.
Motståndet var i det närmaste kompakt. Partiledningen betonade att vi måste ha ordning och reda i statens finanser och ta ansvar för ekonomin.
Och Anders Borg hade ju så gott renommé, helt oförtjänt i och för sig, och han skulle slita oss i stycken.

Jag hävdade att denna del av det finanspolitiska regelverket aldrig varit menad att bestå i evighet och att det enda sättet att verkligen ta ansvar för framtiden inte är att fortsätta "spara", utan att använda det ekonomiska utrymme som finns för att investera i nya bostäder, i bättre kommunikationer och utbildning, för att få bukt med massarbetslösheten och klimathotet.

Förslaget att överge överskottsmålet förlorade på kongressen. Jag begärde inte ens rösträkning. Det var absolut inte lönt.
Men nåja, att det är rätt att överge överskottsmålet nu behöver inte betyda att det var rätt för något år sedan. Och det är ingen skam att ändra sig heller.
För övrigt är både Reinfeldt och Borg långt borta nu och de nuvarande ekonomiskpolitiska talespersonerna i borgerligheten lär inte slita någon i stycken.

Man ska heller inte i blunda för den möjligheten att majoriteten i riksdagsgruppen och på kongressen kanske ändå hade och har rätt?
Men då måste jag också få göra den reflexionen, lite sur är den allt, att det borde åtminstone vara några av de mest hårdnackade motståndarna till att ge upp överskottsmålet förr i tiden, några av dem som tyckte att vi som då ville göra det var bråkiga och ansvarslösa, som nu raka i ryggen tar strid mot regeringen och partiledningen och kräver att vi ska hålla fast vid överskottsmålet.
Vi får se...

tisdag 24 februari 2015

Blundande journalistik!

I morse hände det igen.
Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag tvingades uppleva hur starka särintressen kan använda SVTs nyhetssändningar som propagandakanal. Nu var en av huvudnyheterna att Svenskt Näringsliv anser att ”lågt räknat 19 000 jobb försvinner”, om regeringen tar bort ”rabatten” på arbetsgivaravgiften för ungdomar under 26 år.
”Det är väldigt många unga som måste vara med och betala priset när regeringen bestämt sig för att göra så här”, hävdade alltså Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv.

Vilka besvärliga frågor ställdes och vilka motbilder gavs i inslaget? Frågan är alltid berättigad, den här gången alldeles särskilt berättigad, eftersom det finns de som anser att Svenskt Näringsliv har i grunden fel och som lutar den uppfattningen mot forskning om ämnet. Lemkes propaganda, fullt begriplig för att komma från Svenskt Näringsliv, förtjänar självklart att kritiskt granskas.

”Men regeringen har ju bestämt sig för att göra så här”, invände alltså reportern Kerstin Holm. Och lade därmed upp en ny boll till Lemke, som klippte till igen.
”Svenskt Näringsliv vädjar nu till regeringen att tänka om”, kommenterade Kerstin Holm.
Varefter Lemne fick utveckla en modell, som innebär att Svenskt Näringsliv istället vill satsa på att behålla, egentligen bygga ut, arbetsgivareavgiftsrabatten, men utforma den så att den gäller alla ”enkla jobb med låg lön”, ju lägre lön, desto större rabatt.
En idé helt i linje med det bakåtsträveri som den borgerliga regeringen ägnade sig åt i åtta år.
Hur som helst, efter denna presentation av en arbetsgivaridé var nyhetsinslaget slut. Ingen besvärande kritisk granskning här inte. Kanske hade den klippts bort?

Men vad är det då för motbilder som borde och kunde hållits fram? Vad säger så kallad beprövad vetenskap om den sänkta arbetsgivaravgiftens jobbskapande effekt?
Jodå, det finns lätt tillgängliga forskningsbaserade ståndpunkter, som visar att den påstådda effekten är mycket svag eller lika med noll. Det är bara att googla.

I Svenska Dagbladet den 20 december 2013 kunde man exempelvis läsa att ”regeringens sänkning av avgifterna för unga anställda har kostat staten flera tiotals miljarder. Men det har inte givit så många nya jobb”.
”I det stora hela är det inte så förvånande. Tidigare forskning visar på små eller inga effekter av sådana här sänkningar av arbetsgivaravgifterna”, berättade Johan Egebark, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms universitet och Institutet för näringslivsforskning
Fakta hade den här gången hämtats från en rapport som nämnde forskare tillsammans med Niklas Kaunitz, doktorand i nationalekonomi vid Institutet för social forskning, tagit fram på uppdrag av Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).
SCB:s arbetskraftundersökningar (AKU) ger också belägg för de svaga jobbskapande effekterna och i Finanspolitiska rådets rapport 2011 ser man sänkta arbetsgivaravgifter till ungdomar som en i största allmänhet ineffektiv åtgärd.

Då inträder det märkliga fenomenet att slutsatsen blir att en sänkning av arbetsgivaravgiften inte gav några nya jobb att tala om, men en motsvarande återställare kommer att ta bort en massa jobb, om man ska tro Svenskt Näringsliv.
Särskilt sannolikt är det nu inte att de har rätt, vilket i all korthet beror på att det inte funkar så - mer än på den lilla marginalen, om ens där - att ett företag/en arbetsgivare anställer eller behåller en anställd därför att en skatt sänks marginellt. Det som avgör är vilken efterfrågan som riktas mot företagets produkter och hur många anställda som behövs för att möta efterfrågan. Prismekanismen finns för övrigt att tillgå. Och framför allt, skatter används ju för att betala löner och offentlig upphandling, som blir till efterfrågan riktad mot företagen. Jag går dock inte djupare in i det resonemanget här och nu.

Jag ville bara i all enkelhet slå ett slag för att SVT och Public service måste sköta sitt journalistiska uppdrag bättre. Hellre grävande, eller i varje fall granskande, än blundande journalistik.