Radikala grepp krävs, Löfven!

(Partiledardebatten  11 januari 2017 - 1)

Vårriksdagen har öppnat fast det ännu är vinter och statsminister Stefan Löfven inledde, som brukligt är, dagens partiledardebatt. Han försäkrade att "välfärden ska utvecklas, inte avvecklas". Att pensionärerna ska tillförsäkras villkor som innebär "både trygghet och frihet". Att hela landet ska leva och att alla medborgare ska leva väl. Utmärkt så!

Han kunde dessutom peka på framgångar; "den högsta sysselsättningsgraden i Eurostats (Den europeiska statistikmyndigheten) historia", ett bostadsbyggande som är högre än på många år, att den svenska ekonomin utsetts till den "näst mest innovativa" i hela världen och att den nedåtgående trenden för skolan vänts. Bra så!

Men den enda nya reformen, som jag kunde upptäcka aviserades i anförandet, var att straffet för att springa runt på stan med en handgranat i fickan ska fyrdubblas. Överhuvudtaget innehöll partiledarnas inledningar väldigt mycket om repression, hårda tag och hårdare straff för att komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Jag invänder inte, uppenbart behövs det sådana tag för att inte polis och rättsvårdande myndigheter ska tappa greppet. Utvecklingen är oroande.

Långsiktigt behövs dock andra radikala grepp för att förebygga utanförskap och stävja brottslighet. Den sociala och kulturella klyvningen av Sverige måste stoppas och tydlig jämlikhetspolitik bedrivas. Om vi ska klara att nå de högt uppsatta sysselsättningspolitiska målen, EU:s lägsta arbetslöshet, och om integrationen av nyanlända ska lyckas, då krävs det radikala ekonomiskpolitiska åtgärder. Behovet av investeringar, hårda som mjuka, för att skapa nya jobb och göra människor anställningsbara är stort, mycket stort.

Sveriges statsfinanser är samtidigt i mycket gott skick. Vi kan och bör lånefinansiera nödvändiga omfattande satsningar. Det är ingen oproblematisk politik, den måste avvägas skickligt. Men problemet är inte om vi skulle låna till nödvändiga satsningar. Begränsningen är istället att det också måste finnas efterfrågade personella och andra resurser att köpa för de lånade pengarna. Lärare som kan utbilda alla dem som behöver utbildas för att kunna ta och få riktiga jobb, byggnadsarbetare som kan bygga, sjuksköterskor och läkare som kan vårda, och poliser som kan ta hand om handgranater.

Socialdemokratin måste driva en radikalare ekonomisk politik och sluta ängslas för saldomål och underskott. Den politiken kommer i stora delar att stoppas i riksdagen. Men driv den och gör alternativen tydliga!

Förbereder Ryssland angrepp på Sverige?

Folk och försvars rikskonferens i Sälen är slut. Vi har under några dagar matats med nyheter i hög grad ägnade att bygga på rysskräcken och öka försvarsanslagen.
Härom morgonen möttes man i TV av oppositionens ledande försvarspolitiker, liberalen och Nato-kramaren, försvarsutskottets ordförande Allan Widman, som sa att Ryssland nu ägnar sig åt ”krigsförberedelser”. Det handlar för dagen om bland annat ryska cyberattacker för att slå ut vårt elnät.

Widmans ordval är, förmodligen alldeles medvetet, väldigt dramatiskt. Men faktiskt också rätt dumt. ”Krigsförberedelser”. Ryssland förbereder krig mot Sverige. Det låter som det bara är en tidsfråga innan det är över oss.

Jag vill nu upplysa Widman om att alla krigsmakter, till och med försvarsmakter, som det heter i snälla länder, förbereder sig för krig. De köper in krigsmateriel, övar och smider planer beträffande vad de skulle göra i händelse av krig. När det gäller stormakter som USA, den enda supermakten, och Ryssland, som i varje fall drömmer om att bli en igen, så är de aggressivare än andra, bland annat när det gäller underrättelseverksamhet med hjälp av modern informationsteknik och cyberattacker.

Sedan en tid tillbaka pågår underrättelseverksamhet och andra ”krigsförberedelser” via ”nätet”, som bland annat blivit ett allt viktigare verktyg i kampen om att sätta verklighetsbilden, d v s när det gäller att bedriva propaganda och desinformera.

Att slå ut försörjningsvägar i allmänhet, energiförsörjning och kommunikationer, har i alla tider varit en helt central del av krigsplaneringen. Man kan inte ens utesluta att försvarsmakten också i goda länder planerar att slå ut försörjningssystem i angripande länder. Om kriget kommer.

Förr i tiden handlade det om att med attackflyg och bombflyg slå till mot energiförsörjningen. Stora civila förluster var en del av kalkylen. Bomberna var inte så träffsäkra och bombflygarna släppte lasterna för att fort komma hem igen. Idag och imorgon handlar det också om cyberattacker för att slå ut t ex energiförsörjningen.

Krig är förbannat otrevligt. Därför ska man så långt möjligt försöka skapa avspänning och nedrustning genom att bygga förtroende, gemensam säkerhet hette det förr. Inte genom att demonisera och krigshetsa.
Sen anser jag ändå att Sverige måste förstärka sitt försvar och då inte bara militärt. Det var ganska naivt att genomföra den avrustning som genomförts, och då inte bara på det militära området. Sverige har också avrustat genom att minska sin självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel, inspirerade av marknadsliberaler, som de i Liberalerna.

Sverige har, också det med inspiration från marknadsliberalismen, passivt sett på när den svenska läkemedelsindustrin har flyttat ut ur landet, i tron att man kan köpa allt när som helst på den fria marknaden. Men det är inte alls säkert att man kan, om det blir globala pandemier, storkrig eller försörjningskriser. Vi måste stärka vårt totalförsvar, därför att kriser av olika slag kan inträffa.

Den fråga som måste ställas med anledning av den pågående demoniseringen av Ryssland och Nato-kramandet är emellertid den här. Om det nu skulle bli konflikt i vårt närområde, är det då mera sannolikt eller mindre sannolikt om vi är medlemmar i Nato, att Ryssland, som är kraftigt militärt underlägset den enda supermakten och Nato, t ex skulle använda kärnvapen för att sätta Gotland ur spel eller slå ut vårt elnät med hjälp av cyberattacker?

I min värld är svaret givet. Men framför allt, fred byggs inte bäst med hjälp av krigshets och demonisering, utan med hjälp av handel, kulturellt utbyte och dialog med sikte på såväl gemensam säkerhet som att stärka demokrati och mänskliga rättigheter.

Lyckad apoteksreform? Del 2

Dagens Nyheter fortsätter sin granskning av ”omregleringen av apoteken”. Budskapet idag, den 5 januari 2017, är att privatiseringen av apoteksverksamheten blev en synnerligen god affär för de nya bolagen och deras direktörer.

Den borgerliga regeringen sålde 2009 ut apotek för 5, 9 miljarder kronor till fyra bolag. Totalsumman vet vi, även om det fortfarande är hemligstämplat hur mycket vart och ett av de fyra bolagen betalade. Ett av de köpande bolagen var riskkapitalbolaget Altor Fund III, med säte på skatteparadisön Jersey, som startade Apotek Hjärtat. Och 2014 såldes Apotek Hjärtat vidare till ICA för en summa 5,7 miljarder kronor, som alltså bara var obetydligt mindre än den totala summa som staten fick in på hela utförsäljningen 2009. En bra affär för riskkapitalisterna, men inte en lika bra affär för staten, Sveriges skattebetalare och för sjuka och krassliga.

Foto: Jonas Borg/Apotek Hjärat

Den socialdemokratiska oppositionen var kritisk till utförsäljningen, men det var också Riksrevisionen som i en rapport 2012 menade att redovisningen varit ofullständig och underlaget inför privatiseringen undermåligt.

De verkställande direktörerna har också tjänat på privatiseringen och marknadsutsättningen. Som exempel berättar Dagens Nyheter att Apoteket AB:s vd Stefan Carlsson 2009 tjänade 3 miljoner inklusive förmåner. Det borde ju räcka för att hålla nöden från dörren. Men idag tjänar vd i samma bolag, Ann Carlsson, 4,6 miljoner. En löneökning på 52 procent på några få år, som vanliga löntagare bara kan drömma om.

Det är inte på något sätt unikt att högerpartierna anordnar rea på gemensam egendom. Exempel kan hämtas också från kommunerna, där bland annat kommunala skolor sålts till kraftiga underpriser. 

Vem är dessa privatiseringar till för? För medborgare, sjuka och elever? Eller för riskkapitalister, storbolag och direktörer?

Lyckad apoteksreform?

Dagens Nyheter berättade igår att priserna på receptfria läkemedel stigit rejält sedan ”omregleringen” av apoteksmarknaden 2009. DN hade undersökt 105 produkter och 94 av dem hade blivit dyrare, 11 av dem billigare. Som en uppföljning av nyheten fanns riksdagsledamoten Emma Henriksson (Kd), i Gomorron Sverige i morse för att debattera och förklara. Kristdemokraterna kan sägas vara särskilt ansvarigt för den stora apoteksreformen, eftersom socialministern 2009 hette Göran Hägglund.

Prisökningarna strider mot själva avsikten med att konkurrensutsätta apoteksverksamheten, sa SVTs reporter Alexander Norén i en fråga till Henriksson. Och Emma Henriksson, som också är ordförande i riksdagens socialutskott, svarade med att Sverige före reformen ”var ett av tre länder, Kuba och Nordkorea var det två andra”, som hade apoteksmonopol. Hon valde alltså, kanske resultatet av medieträning, att inte svara på frågan.

Bild: Apoteket AB

Redan kort efter att reformen hade sjösatts, i juni 2010, kom det signaler om att privatiseringen skulle bli en dyr historia för skattebetalarna och läkemedelskonsumenterna, men en fin affär för storbolagen i branschen. Kostnaderna för läkemedel hade ökat ordentligt, bland annat som en följd av ökade reklamkostnader. ”För segmentet som helhet är siffrorna dramatiska”, sa Lars Näsström, projektledare på Sifo Reklammätningar, i en kommentar (DN den 15 juni 2010).

I juni 2011 kom så en annan rapport som berättade om sjunkande förtroende. ”Kundernas förtroende för apoteksmarknaden har sjunkit allvarligt efter omregleringen”, sa Gunnar Larsson, generaldirektör för Konsumentverket och Konsumentombudsman. Detta trots att det hade öppnats omkring 300 nya apotek, som ofta hade längre öppettider. 2008 gav 95 procent av de intervjuade apoteksmarknaden ett positivt betyg. I april 2011 hade motsvarande siffra sjunkit till 77 procent.

Jag vet inte hur förtroendemätningarna för apoteken i Kuba och Nordkorea ser ut, men I Sverige var det tidigare statliga monopolet Apoteket AB ett av Sveriges bäst ansedda företag. Apoteket rankades i en undersökning bara något år innan privatiseringsreformen som Sveriges ”ärligaste” företag. Tvåa kom IKEA. Apoteket placerade sig också på tredje plats, efter IKEA och sökmotorn Google, i en mätning som gick ut på att utse Sveriges mest ”ansedda” företag.

I september 2012 kom det nya besked om hur verksamheten utvecklades. SVT Nyheter hade granskat apoteken efter apoteksreformen och funnit att det hade blivit svårare för reumatiker, allergiker och gamla att få tag i rätt mediciner, samtidigt som hyllorna fyllts av smink och hudkrämer.

Självklart jobbas det med att så gott det går rätta till de brister som avslöjats efter omregleringen, även om ökade reklamkostnader och satsningar på smink och annat än mediciner är en ganska naturlig utveckling i en privatiserad apoteksverksamhet. Det är också naturligt att priserna stiger. Socialminister Göran Hägglund klargjorde redan inför reformen att marginalerna, och vinsterna, måste höjas till europeiska genomsnittsnivåer, om privatiseringen skulle lyckas. I Europa var marginalerna då dubbelt så höga på receptbelagda läkemedel.

Apoteksreformen blev mindre lyckad för konsumenterna. Men mera lyckad för apoteksbolag och läkemedelsföretag. Så kan det gå om man, som högeralliansen, vägleds av privatiseringsfundamentalism snarare än av självständigt tänkande och grundligt utredningsarbete.

Djävulskt utstuderat, SVT?!

Gamle rikskanslern Axel Oxenstierna tillskrivs att en gång ha sagt till sin son: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?”

Jag vet inte hur SVT tänkte när man bestämde sig för att göra programserien Toppmötet, där tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt samtalar med några av sina gamla politikerkompisar. Kanske hade man i baktankarna ett annat talesätt; ”Ge dem tillräckligt långt rep så hänger dom sig själva”. Det behövs ingen granskande journalist som ställer svåra frågor.

Igår kväll såg jag toppmötet mellan Fredrik Reinfeldt och tidigare danske statsministern Anders Fogh Rasmussen, som också fick bli generalsekreterare i Nato. Toppmötet handlade i mångt och mycket om relationerna till USA, om Danmarks engagemang i Afghanistan och uppställningen i Irakkriget.

”Lyckade militära operationer”… ”militär succé, men politisk katastrof”, sa Rasmussen om krigen i Afghanistan, Irak och Libyen”. Hur man nu kan komma fram till att massivt dödande som leder till politiska katastrofer är succéer. Tre krig som grundades på lögner och monumentala politiska felbedömningar och som i hög grad ligger bakom framväxten av IS, de krig och det kaos som råder i dag och de väldiga flyktingströmmarna.

SVT hade klippt in korta inslag som upplysningsvis berättade exempelvis att Irakkriget kostade mellan 175 000 och 200 000 irakier livet och att bortemot ytterligare lika många dog i sviterna av kriget. Sedan fortsatte det småputtriga samtalet.

”Europa står i skuld till USA”, sa Rasmussen när han skulle förklara Danmarks engagemang i katastroferna. Och han kritiserade Tyskland och Frankrike som backade upp FN-linjen och ”splittrade den transatlantiska alliansen.”

Sen berättade Fogh Rasmussen att ”det lönar sig att vara nära USA”. Vi fick veta att han minsann som tack för hjälpen hade fått äta frukost med Bush i det ovala rummet och cykla mountainbike med honom på lantstället. Fredrik Reinfeldt log generat och berättade att han och lilla Sverige bara brukade bestås med en kvarts dösnack i någon korridor, när han mötte USA-presidenterna.

George W. Bush och Anders Fogh Rasmussen håller presskonferens.

”När USA drar sig tillbaka, rycker banditerna fram”, sa Rasmussen. Och jag funderade över hur det är möjligt att vara så enögd. Vad är det för något som CIA preparerar frukostarna i ovala rummet med?

Fogh Rasmussen kan ju inte ha missat att USA, när det gynnat stormaktsintresset, backat upp banditer både här och där. I Sydamerika, Mellanamerika, Centralasien och Mellanöstern.

SVT har fått utstå kritik för formatet på Toppmötet. Men jag är lite kluven. Kanske är det djävulskt utstuderat tänkt; Ge dem fria tyglar, tillräckligt mycket rep, så kommer tittarna att förstå med vilken dårskap världen styrs.

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

Vad ska vi göra med populisterna?

De flesta årskrönikörerna är överens om att 2016 var ett bedrövligt år. Det politiska landskapet gungar och under året levererades två tunga käftsmällar till det politiska och ekonomiska etablissemanget. Britterna röstade ja till Brexit, Storbritanniens utträde ur EU. Uppstickaren UKIP:s framgångar i EU-parlamentsvalet 2014 hade låtit oss ana vad som kunde hända. UKIP står för något sådant som nationalistisk libertarianism; ut ur EU, platt skatt, restriktiv invandringspolitik och frihandel.

I USA vann den på förhand omöjlige kandidaten Donald Trump presidentvalet. Och redan innan han tillträtt far han runt som en herrelös missil och hotar att brisera var som helst, när som helst. Samtidigt såg det länge ut som om Bernie Sanders, närmast raka motsatsen till Donald Trump och i huvudsak med stöd av helt andra väljargrupper, hade en chans att slå ut Hillary Clinton och bli demokraternas presidentkandidat.

Det som förklarar och förenar fenomenen Trump och Sanders är upproret mot etablissemanget, mot partier, politiker, finansvalpar och media som fjärmat sig från "folket".
Upproret började inte förra året. I Europa har det pågått ett tag. Och självklart är det inte märkvärdigt, snarare högst naturligt, att nya politiska rörelser och partier växer fram. när de gamla förstelnar eller blir svaren skyldiga. Men dramatiken har onekligen tilltagit.

Redan 1988 tog Miljöpartiet första gången plats i Sveriges Riksdag. Partiet hade bildats i protest mot hur de etablerade riksdagspartierna hanterade kärnkraften. Miljöpartiet introducerade på allvar en grön dimension i politiken. Kanske tycker du att Miljöpartiet inte riktigt platsar i det gäng jag kommer att räkna upp. Men varför inte? Vänta och se!

1991 kom Ny demokrati in i riksdagen. Då hade Mogens Glistrups Fremskridtspartiet för länge sedan (1973) slagit danskarna med häpnad. Båda dessa partier riktade kritik mot vad de tyckte var för höga skatter och mot det (socialdemokratiska) starka samhället, även om också invandringen redan då fanns med i bilden.
Fremskridtspartiet hade från början libertarianska drag och Mogens Glistrup var en varm anhängare av EU. Det skulle komma att ändra sig. Idag utgör Dansk Folkeparti, bildat genom en utbrytning från Fremskridtspartiet, regeringsunderlag i Danmark, men med ett annat program än Fremskridtspartiet. Dansk Folkeparti är nationalistiskt och konservativt, invandringsmotståndet står i centrum, men i välfärdspolitiska frågor har partiet orienterat sig vänsterut. I valet 2015 fick Dansk Folkeparti 21 procent och blev största borgerliga parti.

Front National  spelar sedan länge en tung och oroande roll i fransk politik. Här handlar det om ett extremt högerparti med rötterna i avgrunden och med invandringspolitik och flyktingar helt i centrum. Alla problem kan härledas till och lösas på det invandringspolitiska området.
Sverigedemokraterna återfinns i samma kategori, tydligt till höger och med motståndet mot invandring och flyktingmottagning som huvudämne. Sverigedemokraterna blev 2014 tredje största parti i riksdagen. Jag håller inte för osannolikt att de blir största borgerliga parti i nästa  riksdagsval.

I Grekland etablerade sig Syriza på några få år som ett alternativ att räkna med. och blev i valet 2015 Greklands största parti. En ny vänsterrörelse, som vuxit fram ur ruinerna av socialistiska Pasok och i protest mot ett korrupt politiskt system och mot EU:s och eurosystemets straffexpeditioner mot grekerna.
I Spanien såg Podemus ljuset, också det en ny vänsterrörelse, som en reaktion mot korruption och förstockning i de gamla, dominerande partierna Partido Popular och Partido Socialista.
I Ungern styr Viktor Orbán och Fidesz, ett nationalistiskt parti med totalitära drag, men som hämtat inspiration både från höger och vänster.

Vad har då dessa partier och politiska fenomen gemensamt? Varför överhuvudtaget ta upp dem i samma artikel? Jo, en sak har de gemensamt de har utmanat det ekonomiska och politiska etablissemanget. Och de skälls alla för att vara populister. Ja ett och annat av dessa partier väljer rent av att kalla sig populistiskt.
Jag anser att det är dags att utrangera begreppet populism från den politiska debatten. I varje fall använda det ytterst sparsamt och vara tydlig med vad man menar när man gör det.
Varför? Jo, främst därför att detta att peka finger och ropa populist har blivit ett sätt för de gamla partierna att försöka komma undan, att runda svåra frågor. "De är populister", och därmed behöver man inte säga så mycket mer, de representerar ett oseriöst sätt att bedriva politik, de vädjar till primitiva folkliga stämningar.
Men de etablerade partierna kommer inte undan. Frågor ställs och måste besvaras. "Populistiska" partier är, som den legendariske danske socialdemokraten Jens Otto Krag en gång uttryckte det, "väljarnas hämnd".

Hur definieras då begreppet populism? Statsvetarna ger inga entydiga svar, men på Stiftelsen Expos hemsida kan man läsa en variant på vad som är den vanligare definitionen.
”Ordet populism kommer från latinets populus, som betyder folk. Populistiska partier säger sig företräda folket mot en politisk, social och ekonomisk elit, som de menar har all makt i samhället… Ibland pratar man istället om missnöjespartier eftersom populistiska rörelser ofta bildas av en grupp människor som är missnöjda med något i samhället.” 

Men med den definitionen kan man, genom att studera arbetarrörelsens historia, komma fram till att socialdemokratin är den mest framgångsrika populistiska rörelsen i vårt land.

En variant eller ett tillägg till denna grundläggande definition är att populistiska partier ger enkla svar eller inga svar alls på hur samhällsproblemen ska lösas. Och för all del, men kanske flera av dessa populistpartiers framgångar beror på att det politiska etablissemanget inte heller ger några särskilt bra svar på de frågor som ställs, på de stora utmaningarna; de växande klassklyftorna, globaliseringens avigsidor, miljöhoten och upplevd maktlöshet.

Jag slutar där jag började, i USA. Bara för att ytterligare understryka min slutsats. I en artikel av historieprofessorn Michael Kazin i New York Times den 22 mars i år konstaterar denne att journalisterna rutinmässigt kallar både Sanders och Trump för populister, varefter han ställer frågan; ”Hur kan ett ord som gör anspråk på att beskriva både en stolt socialist och en arrogant miljardär vara meningsfullt?”

Så vad ska vi göra med den växande populismen? Svaret är; sluta prata om den. Försök inte runda de frågor som ställs genom att peka ut nya partier och strömningar som just populistiska.
Bemöt dem istället i sak och utifrån vad de faktiskt säger och vill. Ta debatten!
Framför allt, svara på de frågor som deras väljare ställer!

Gott Nytt år!

I slafsigaste laget

Dagens Nyheter producerade häromdan en ledare, LO:s nya kampsång skorrar falskt, där man vill gå till rätta med LO-ledningens debattinlägg i samma tidning den 14 december om migrationspolitiken. 

Ledarskribenten klipper till med att LO-artikeln är ”ett särskilt slafsigt sätt att beskriva svensk migrationspolitik”.

Men ska man kalla någon slafsig, bör man lägga sig vinn om att inte slarva själv. DN:s ledare är av det slafsigare slaget, ett slafs som jag återkommer till.

Tyvärr sänker LO garden genom att formulera sig otydligt. 
”Sverige måste återgå till den både reglerade och solidariska invandringspolitik som Socialdemokraterna historiskt har stått för”, skriver LO-ledningen alltså. Och DN:s ledarskribent utnyttjar blottan. ”Thorwaldsson och hans vapendragare låtsas som att invandringen både har varit och är oreglerad”.

Andra debattörer har riktat kritik mot samma formulering och den kunde ha varit bättre. För visst har invandringen - asylmottagandet och arbetskraftsinvandringen - hela tiden varit reglerad och den var det också under 2016.

Det fanns regler, men däremot var Sverige 2016 på väg att helt tappa kontrollen över situationen. Mottagandet höll på att haverera både vad gäller rättssäkerhet och att kunna erbjuda anständiga förhållanden för dem som hade asylskäl. Det hjälper knappast att man har lagar och regler om man inte har resurser att följa upp dem. Utan fungerande gränskontroller har man heller ingen asylpolitik och förr eller senare måste de återupprättas. Ett viktigt skäl till det kaos som uppstod var att EU:s gränspolitik och asylpolitik hade klappat ihop.

Så över till slafset i DN-ledaren. ”Flest arbetskraftsinvandrare återfinns enligt statistiken i kvalificerade bristyrken. Att kasta ut dem skulle kapa arbetslösheten med en tjugondel…”

LO-ledningen

Men LO-ledningen skriver ingenstans att man vill sätta stopp för arbetskraftsimporten till kvalificerade bristyrken. Än mindre slänga ut några som redan har jobb här. Det är bara att läsa innantill. För övrigt skulle det inte minska någon som helst arbetslöshet att kasta ut dem, eftersom arbetskraften inte finns att tillgå.

”Arbetskraftsinvandringen måste styras till branscher med arbetskraftsbrist”, anser LO och vill se en annan reglering än den som idag gäller, så att det inte ska vara möjligt att ta in arbetskraft till branscher och yrken där det inte råder arbetskraftsbrist eller där behoven snabbt kan avhjälpas med de hundratusentals arbetslösa, flyktingar och andra, som redan finns här. En mycket rimlig ståndpunkt.

Den alltför liberala arbetsmarknadspolitiken öppnar för lönedumpning och försämrade arbetsvillkor, vilket DN inte har några problem med. Och naturligtvis vill DN därför heller inte se någon Lex Laval, d v s en lagstiftning som stärker möjligheterna för facket att upprätthålla kollektivavtal och vettiga arbetsvillkor också för utstationerad arbetskraft.

DN oroas för att det i så fall kan bli ”bekymmer för europeiska företag särskilt i byggsektorn”. Däremot är ledarskribenten inte särskilt bekymrad över att det i flera branscher, byggsektorn är bara en av dem, har skapats ett formligt arbetsmarknadsmoras med osund konkurrens och där migrantarbetare, papperslösa och arbetslösa i största allmänhet utnyttjas på ett skamligt sätt.

Ledaren når sin absoluta slafshöjdpunkt, när den ska förklara varför också invandrad arbetskraft till icke bristyrken är väldigt bra för folkhushållet. ”Råvarorna som en arbetskraftsinvandrad kock tillagar måste ju köras ut till restaurangen av någon”. Och då får ju någon som kör den bilen jobb.

Frågan inställer sig omedelbart; Om man istället anställde en arbetslös kock som redan fanns i Sverige, skulle då inte råvarorna behöva köras ut?