Borg gör sig dummare...

 

Så är då en ny långtidsbudget för EU framförhandlad. Det fanns och finns en stor enighet mellan partierna i Sveriges Riksdag om de övergripande målen.
Kostnaderna och därmed den svenska avgiften måste hållas nere och EU-budgeten moderniseras. Med modernisering menas bland annat mindre pengar till framför allt jordbruksstöd och mer till projekt som har ett europeiskt mervärde, som kan bidra till att skapa jobb och till ökad konkurrenskraft i ett Europa i djup kris.

Det är en återhållsam budget som nu läggs fram, men av moderniseringen blev det mest bara en tumme. Nåja, lite mer kanske, det blir minskningar inom jordbrukspolitiken, men alldeles för små, och det blir ökade satsningar på forskning och utveckling, men alldeles för små.

Och budgeten är inte hemma än. Nu skall Europaparlamentet säga sitt. Samtliga stora partigrupper har deklarerat att de inte är nöjda. De vill ha mer av det mesta. Både av gammalt och modernt.

Signalerna från parlamentet har fått finansminister Anders Borg att tappa fattningen.

”Vi kan inte ha socialdemokrater som i riksdagen säger att de är restriktiva och sedan sitter och röstar för en ökad budget i EU-parlamentet”, säger han enligt Europaportalen och lägger till: ”Vi har en svensk linje och den är restriktiv. Det tycker jag även bör gälla för Socialdemokrater”. Han syftar då på och nämner socialdemokraten Göran Färm, som är vice ordförande för den socialdemokratiska gruppen i parlamentet och som skall samordna kraven från alla 27 medlemsländerna. Men han låtsas inte om att också borgerliga kollegor, också svenska, som folkpartisten Cecilia Wikström, tänker rösta nejtill förslaget som nu lagts fram.

Partitaktiken tar överhanden. Anders Borg gör sig dessutom dummare än han är, när han låter som att företrädare för partierna måste ha samma åsikt på alla nivåer; i kommunen, i landstinget, på nationell nivå och på Europanivån. Borg kan säkert erinra sig exempel på att en och annan kommunpolitiker i Moderaterna haft annan uppfattning än regeringen och han själv. Annars kan jag hjälpa till att ta fram exempel.

Det är nu inte bara Anders Borg som tappat fattningen. Jag läser också på Europaportalen att EU-parlamentets talman Martin Schulz tycker att det bör bli hemlig omröstning om budgetförslaget. Eftersom ”Det finns ett tryck på vissa EU-parlamentariker att rösta [för budgetförslaget]” och det är ju tänkbart att deras väljare inte skulle gilla att de röstar nej.

 

Man tar sig för pannan. Är det verkligen möjligt att ha hemlig omröstning om budgeten?

Schulz förslag vore, tror jag, ett ovanligt effektivt sätt att ytterligare sänka förtroendet för en institution och ett EU som i spåren av krisen och högerpolitiken tappat alltmer förtroende i de flesta av medlemsländerna.

Har man sådana vänner behöver man inga fiender.

Restaurangmomsfiaskot

Härommorgonen (7 januari) levererades en uppseendeväckande nyhet. Den sänkta restaurangmomsen hade skapat 5 000 nya jobb. Nyheten var förstås glädjande för hela alliansregeringen och framför allt för det hårt pressade centerpartiet, som hittade på reformen ifråga. Men var den trovärdig?

Siffrorna som nyheten baserade sig på hade tagits fram av SCB (Statistiska Centralbyrån) på uppdrag av Visita, en branschorganisation inom svensk besöksnäring. Visita hade dock själv dragit slutsatserna. Slutsatser som okritiskt upprepades av olika nyhetsmedier.

Varför är nu denna nyhet uppseendeväckande?

Jo, därför att andra mera oberoende försök till utvärdering av reformen har kommit till helt andra slutsatser. Den som gäller sysselsättningseffekten kan sammanfattas så, att om reformen överhuvudtaget gett har gett nya jobb så är det väldigt få och till väldiga kostnader.
 

Regeringen hade minst sagt stora förväntningar på vad momssänkningen skulle kunna åstadkomma.

Den skulle leda till ett ökat arbetskraftsutbud. Man tänkte sig att vi genom att vi får mer tid över, eftersom vi äter på restaurang i stället för att laga mat hemma, skulle bjuda ut vårt arbete lite mer.

Framför allt skulle åtgärden leda till både fler jobb och sänkta priser i restaurangbranschen. Regeringen trodde att denna den enskilt mest kostsamma åtgärden i 2011 års budget skulle ge 6 000 nya jobb.

 

I själva verket finns det ingenting som tyder på att regeringens önskningar blivit uppfyllda. Finanspolitiska rådet menar i sin rapport (2012) att åtgärden är att betrakta som branschstöd, inte sysselsättningspolitik, och skjuter regeringens argumentation och beräkningar sönder och samman.

Finanspolitiska rådets rapport lutar åt att man bör utgå från vad som hänt i Finland, som har erfarenhet på området, och landar då i att momssänkningen möjligen skulle kunna ge 1 100 nya jobb. Det innebär - ”reformen” kostar 5,4 miljarder per år - att varje nytt jobb i restaurangbranschen skulle kosta runt 5 miljoner kronor.

Men sänkta restaurangpriser då? 

Regeringen räknade i ännu en glädjekalkyl med att momssänkningen skulle få fullt genomslag på priset och att restaurangpriserna därför skulle sjunka med 10,4 procent. Senare reviderade Anders Borg kalkylen och trodde att det kunde stanna på 4 procent. Fortfarande har generella prissänkningar inte bekräftats av några oberoende källor.

Regeringen hoppades också att de administrativa kostnaderna för företag och myndigheter skulle minska som en följd av att man jämställde momssatserna på livsmedel och restaurangbesök.

Och Finanspolitiska rådet konstaterar, att även om regeringens beräkningar skulle vara rätt – det handlar om 200 miljoner i besparingar om året – ”torde det vara ett dyrt sätt att minska företagens och Skatteverkets kostnader”.

Rådet pekar också på en rad studier som visar att arbetsutbudet inte ökar eller att det ökar alltför blygsamt för att det skulle motivera en sänkning av momsen på restaurangbesök.

Till detta kommer andra effekter som komplicerar bilden. Om väldigt många fler, på grund av eventuellt sänkta priser, skulle välja att gå på restaurang, så innebär det att de lagar mindre mat själva, vilket leder till ett efterfrågebortfall i detaljhandeln och att jobb försvinner där. I varje fall om de inte väljer att äta ett extra mål mat om dagen.

Det är svårt att äta sig ur en kris.

 

Tillbaka till själva utgångspunkten för min artikel, nämligen den uppseendeväckande nyheten att reformen verkligen har gett 5 000 nya jobb.
I Dagens Arena kunde man dagen efter att nyheten kablats ut läsa mer om verkligheten bakom siffrorna.

Nyheten grundade sig alltså på ett pressmeddelande från branschorganisationen Visita. Visita hade låtit SCB ta fram siffrorna med en ”ny metod”, för att sedan själv tolka dem så att restaurangmomssänkningen under 2012 års tre första kvartal skapat nära 6000 nya jobb i branschen. Trots att annan statistik från SCB tvärtom visade att hotell- och restaurangjobben hade minskat med 6,4 procent under samma period.

Visita erkänner dock, enligt Dagens Arena, att om man använder samma ”nya metod” på tidigare år, så var ökningen av antalet anställda ungefär lika stor mellan 2010 och 2011, det vill säga innan momssänkningen.

Till detta kan läggas att många andra faktorer förutom momssänkningen påverkar restaurangbranschens tillväxt. Exempelvis växande befolkningsunderlag, ett ökat antal utskänkningstillstånd, mer pengar i plånboken och att alltfler jobb i branschen subventioneras av arbetsförmedlingen.

 

Det finns, menar jag, en tilltagande tendens inom media att okritiskt återge undersökningar och slutsatser som beställts av olika särintressen.
Det kanske beror på att de redaktionella resurserna blivit alltmer ansträngda både i dagspressen och i etermedia. Men det duger inte.
 
Vad gäller sänkningen av restaurangmomsen pekar fortsatt det allra mesta på att den är ett formidabelt fiasko.
För de 5,4 miljarder som ”reformen” beräknas kosta varje år, skulle vi kunna få i runda tal 10 000 välfärdsarbetare i bland annat sjukvården och skolan.

Tidigare (11 jan 2013) publicerad i Skånska Dagbladet  

 

Apoteksfiaskot!

Privatiseringen av apoteksverksamheten är ett fiasko. De argument som socialminister Göran Hägglund och den borgerliga regeringen bar fram för sitt klåfingriga förnyelseprojekt var att tillgängligheten och den omtalade valfriheten skulle öka. Det skulle bli bättre för ”kunderna”.
I själva verket är det de privata storbolagens och riskkapitalisternas ärenden man går.
Det gäller för AB Alliansen att betala tillbaka till sina viktigaste sponsorer.
 

För de nya privata apoteksbolagen är huvuduppgiften att tjäna pengar och att leverera avkastning till sina ägare. Det är inget att förvånas över. Sådan är kapitalismen. Ett av de nya bolagen är Apotek Hjärtat, ägt av riskkapitalbolaget Altor med säte i skatteparadiset Jersey.

Det är heller inget att förvånas över att följden av privatiseringen är att nyetableringarna av Apotek har skett i köpstarka och folkrika områden där apoteksutbudet redan tidigare var gott nog, medan intresset för att driva apotek  i glesbygden är blygsamt.

Nu gäller först och främst att sälja, inte att läka. Vilket visar sig kanske ännu tydligare i andra förändringar.

 

Under veckan har SVT Nyheter granskat hur apoteken fungerar efter apoteksreformen. Och medan det blivit svårare för reumatiker, allergiker och gamla att få tag i rätt mediciner, har hyllorna fyllts av smink och hudkrämer.

Självklart har reklamen tagit ordentlig fart för att förmå oss att konsumera piller, salvor och apparater antingen vi behöver dem eller ej.

Tillgängligheten på livsviktiga läkemedel har däremot försämrats. Ett skäl är att bolagen vill hålla små lager och få läkemedel av samma slag för att kunna öka vinstmarginalerna.

De olika läkemedelsbolagen har ju heller inget uppdrag att samarbeta som de gamla apoteken i statliga Apoteket AB. Nu gäller att i första hand vakta sina företagshemligheter och vinstintressen.

 Det tidigare gemensamt ägda Apoteket AB var ett av Sveriges bäst välrenommerade företag. Apoteket rankades i en undersökning bara något år innan privatiseringen som Sveriges ”ärligaste” företag. Tvåa kom IKEA.

Apoteket placerade sig också på tredjeplats, efter IKEA och sökmotorn Google, i en mätning som gick ut på att utse Sveriges mest ”ansedda” företag.

 

Den borgerliga regeringen har i sin iver att tillgodose sina sponsorer slagit sönder en väl fungerande apoteksverksamhet. Socialminister Göran Hägglund klargjorde för övrigt redan inför reformen att marginalerna, d v s vinsterna, måste höjas till europeiska genomsnittsnivåer.

Det kommer han säkert att lyckas med.

De som förlorar, på den här reformen precis som på andra av borgerlighetens ”valfrihetsreformer”, är bland andra sjuka och gamla och de som bäst behöver samhällets stöd.

 

Apoteksverksamhet gör sig bäst som ett naturligt, samhällsägt och demokratiskt styrt monopol.  Men, nu kommer den borgerliga regeringen att försöka lappa och laga genom hårdare reglering och ökad byråkratisering. Det blir inte gratis det heller.

 

(Texten ursprungligen publicerad som ledare i Efter Arbetet)

 

Bekämpa ungdomsarbetslösheten!

Europa är en kontinent i kris.
Bara som ett av många uttryck för denna kris var i december 2011 enligt Eurostats siffror 5,5 miljoner unga i EU mellan 15 och 24 år utan arbete. Det motsvarar Danmarks befolkning.
Det kommer att bli värre därför att Europas ledande politiker, majoriteten med hemvist till höger, har bestämt sig för att lösa krisen med hjälp av åtstramningspolitik.

Det som händer i Grekland har knappast undgått någon. Men också i Spanien, Italien, Portugal och en rad andra länder genomförs nu brutala ”besparingsprogram”, som kommer att göra dessa ekonomier fattigare.

Innan det i en avlägsen framtid blir bättre kommer det att bli mycket sämre, ännu fler arbetslösa och fattiga, ännu fler unga som tappar tron på både sig själva och politiken.

Det Europeiska Socialistpartiet, PES (Party of European Socialists), har lagt fram en idé om hur ungdomsarbetslösheten skall bekämpas. Man förespråkar en ungdomsgaranti som innebär att alla ungdomar skall erbjudas arbete, vidareutbildning eller jobbinriktad arbetsträning senast fyra månader efter avslutad utbildning eller efter att de har blivit arbetslösa. Ungdomsgarantin skall, som man skriver, understödjas av en ”genuin sysselsättningsstrategi” och bland annat finansieras med 10 miljarder euro hämtade från den europeiska socialfonden. Vilket är en bråkdel av de summor som mobiliserats för att rädda krisande banker.

ESP:s krav pekar i nödvändig riktning. En annan sak är att medlen från EU:s socialfond inte räcker till. Och att EU:s finansiella muskler överhuvudtaget (EU-budgeten motsvarar totalt 1 procent av EU:s BNP) på långa vägar räcker till för att häva krisen och vända den galopperande arbetslöshetsutvecklingen. Om medlemsländerna, delvis därför att de tvingas till det, fortsätter bedriva åtstramande ekonomiskt politik, kommer man snart att upptäcka att de socialfondsfinansierade insatserna är som att försöka stämma i bäcken.

Åtstramningspolitiken i EU:s medlemsländer måste överges till förmån för en expansiv, investeringsinriktad politik.

Sverige sticker ut i Europa. Ett skäl är att vi har utomordentligt goda offentliga finanser. Men Sverige sticker också ut därför att den svenska ungdomsarbetslösheten är så hög.

Sverige har inte den högsta ungdomsarbetslösheten. Det har naturligtvis katastrofekonomier som den spanska med 48,7 procent eller den grekiska med 47,2 procent arbetslösa ungdomar.
Men, som påpekas i PSE:s underlag, i några länder är förhållandet mellan total arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet iögonenfallande. Sverige nämns särskilt.

I hela EU var den totala genomsnittliga arbetslösheten i december förra året 9,9 procent och ungdomsarbetslösheten 22,1 procent. I Sverige var den totala arbetslösheten 7,5 procent men ungdomsarbetslösheten 22,9 procent.
Sverige sticker ut. Statsfinanserna är i ordning och väldigt många ungdomar är arbetslösa.

Den borgerliga regeringen har skickat många miljarder till företagen för att de skall anställa unga. Det har i stort sett varit verkningslöst. Samtidigt har man rustat ner utbildningen och lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

När man sent omsider inser sitt misslyckande väcks förslag inom alliansen om att rätta till misstagen genom att tvinga fram rejäla sänkningar av ungdomslönerna och försämra anställningsskyddet.

Arbetslösheten måste bekämpas genom investerings- och omfördelningspolitik som gör att nya jobb skapas i näringslivet och i den gemensamma sektorn. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken måste återupprättas.

Sverige kan naturligtvis mycket bättre.
Och de europeiska socialdemokraternas idéer måste tas på allvar. Också därför att annars riskerar de sociala spänningar som nu växer i Europa att på sikt spränga sönder gemenskapen.     

Stopp för Rot- och Rut-bidrag utomlands

Riksdagen beslutade idag att bifalla en motion författad av mig om att slopa ROT- och RUT-bidrag till hushålls- och byggnadsarbete som utförs utomlands, närmare bestämt i andra EU-länder, i t ex Spanien eller Italien.
Jag är i och för sig inte säker på att så många är medvetna om att sådana bidrag utgår. Men så är det i alla fall. Det är alltså möjligt att få pengar från den svenska statskassan för hushålls- och byggnadsarbete som inte överhuvudtaget bidrar till att skapa arbeten eller minska ”svartarbete” i Sverige.

Riksdagens beslut innebär en uppmaning till den borgerliga regeringen att nu ”skyndsamt” utreda frågan och begränsa avdragsrätten till att gälla arbete som utförs i Sverige.

De borgerliga partierna röstade mot motionen och vill att den nuvarande ordningen skall fortsätta gälla. Detta med motivet att Sverige har att följa EU:s regelverk och den inre marknadens principer. Det är emellertid ett faktum att en rad andra EU-länder har liknande subventioner utan att det är möjligt att få bidrag för arbeten som utförs utanför det egna landets gränser.
Riksdagen vill alltså att det skall bli så också i Sverige.

Nu gäller det att bevaka så att regeringen verkligen ”skyndsamt” tar sig an uppgiften och effektuerar riksdagsmajoritetens önskemål. Man brukar inte ha så bråttom om det inte handlar om att försämra sjuk- eller arbetslöshetsförsäkringen.

Skuld och frihet 3: Vilka regler är tuffast?

Hur mycket kan ett land låna utan att tappa greppet över sin situation och förlora sitt självbestämmande. Ja, det är inte alldeles enkelt att veta och det torde bland annat bero på vem man lånar av och till vad man lånar.
En stat kan ju låna till investeringar av sina egna medborgare - medborgarna lånar av sig själva - till fast ränta via pensionssystemet. Rekordårens stora bostadsbyggande, ”miljonprogrammet”, genomfördes med hjälp av AP-fonderna.
Sådana arrangemang förutsätter dock ett något annat pensionssystem än det vi har idag, där pengarna inte minst satsas på det globala kasinot.

Enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt definieras säkerhetsmarginalerna så, att ett medlemsland i normalfallet inte får ha ett budgetunderskott som är större än 3 procent av BNP och att statskulden inte får bli mer än 60 procent av BNP. Det är knappast slumpen som gjort att man kommit fram till dessa tal.

Faktum är att det är möjligt rent matematiskt att ha ett underskott på så där en 2 procent varje år i all evighet, utan att statskulden någonsin blir större än 60 procent av BNP. Givet att man också har en hygglig genomsnittlig tillväxt i all evighet.
Med ett årligt underskott på 2 procent, en inflation på 2 procent och en real BNP-tillväxt på 1 procent planar statsskulden ut på lite drygt 60 procent. Räkna gärna själv.

Den nyligen framförhandlade finanspakten, även kallad europakten, kräver att varje land förbinder sig att i normalläget inte ha ett större årligt strukturellt underskott än 0,5 procent av BNP. Ett land med ”signifikant” lägre statskuld än 60 procent kan få ha ett underskott på 1 procent medan ett land som hamnat över gränsen får tuffa krav riktade mot sig.

Det strukturella saldot är det underskott eller överskott som man får när man räknat bort effekter av konjunktursvängningarna - minskade respektive ökade skatteintäkter och minskade respektive ökad utgifter.
Även i finanspaktens regler finns faktiskt en krisklausul som säger att avvikelser från de grundläggande reglerna kan accepteras ”under exceptionella omständigheter”. Vilket väl råder nu i Europa?
På sista raden handlar det om politiska bedömningar.
Politiken kommer Europas politiker inte undan, även om nu teknokrater tar över här och där, och även om man bygger vad som liknare en farlig automatisk åtstramningsmaskin. 

Hur förhåller sig då Sveriges finanspolitiska ramverk till finanspaktens regelverk, som alltså inte gäller oss, även om vi nu skall ”gå med i pakten”.
Jo, våra egna regler är nog lite hårdare (allt annat lika), eftersom vi säger att vi måste ha ett årligt genomsnittligt saldo över en konjunkturcykel på plus 1 procent. Vilket, som jag förstår det, i princip är detsamma som ett årligt strukturellt överskott på 1 procent.
Men! Sveriges finanspolitiska ramverk, inklusive saldomålet, är ingen grundlag och det fastställs och kan när som helst ändras av Sveriges Riksdag.
Så måste det förbli, åtminstone så länge Sverige har egen valuta och bedriver sin egen penningpolitik.

Groggy Reinfeldt i lånta fjädrar?

Så har då Fredrik Reinfeldt på Sveriges vägnar undertecknat avtalet om den så kallade finanspakten eller europakten. Fast det riktiga beslutet tas av Sveriges Riksdag i höst.
Villkoret för ett svenskt deltagande är att Sverige inte behöver ansluta sig till det finanspolitiska regelverket som sådant. Det behöver vi nu heller inte. Däremot får vi vara med och utöva visst inflytande. Oklart hur stort.

Argumentet för att ansluta Sverige till pakten, trots att vi inte är euroland och på inga villkor ansluter oss till regelverket så länge vi inte är det, är att vi påverkas av vad euromedlemmarna tar sig för och att vi alltså har intressen att bevaka. Vi vill också, om möjligt förhindra en allt tydligare uppdelning av EU i olika lag, även om den redan är ett faktum.

Det finns argument för att Sverige ändå skulle välja att inte ”ansluta” sig till pakten. Men att det skulle vara ”en smygväg in i euron”, är inte ett av dem. För det är inte en smygväg.

Däremot är det ett argument i den andra vågskålen att deltagande kan uppfattas som om Sverige legitimerar en katastrofal åtstramningspolitik.

Jag följer regelbundet rapporteringen på Europaportalen, en webbtidning om EU och Europa som drivs av svenska fackliga organisationer.
I lördags levererade man märkliga rapporter från toppmötet. I en rubrik fick vi veta att ”Sveriges exempel glänste på toppmöte” och i texten att ”den kanske mest optimistiske av alla var Fredrik Reinfeldt som under toppmötet påminde om en boxare inför en match han vet han kommer vinna”.
Va…???
Vaddå glänste och vilken match?
Lite förvånad blev man ju över boxarbilden, eftersom intrycket här hemma är ett annat. I den mån Reinfeldt påminner om en boxare är det väl en som är lätt ”groggy” och på väg att slås ut.

I texten fick man också veta att statsministern ”under en kvart fick presentera svenska erfarenheter och utgångspunkter för sina kollegor. Regeringschefer med mer eller mindre stora problem med sina ekonomier – tyngda av budgetunderskott, fortsatt stigande arbetslöshet och nästintill obefintlig eller negativ tillväxt.”

Det var kanske här glansen kom in?
Fast Reinfeldts egen meritlista är verkligen inte märkvärdig.

Den socialdemokratiska regeringen som 1994 tog över efter regeringen Bildt ärvde en statskuld på i storleksordningen runt 75 procent av BNP och tog sedan ner den till runt 40 procent.
Sedan högeralliansen tog över har den bara minskat med ett par procentenheter, trots att man sålt ut gemensam egendom för att betala av på den.
I den mån Reinfeldt glänste med hjälp av Sveriges goda statsfinanser var det i lånta fjädrar.

Nu hade det inte behövt vara negativt att statsskulden legat i stort sett still sedan Reinfeldt tog över. Men istället för att skapa jobb och tillväxt har alliansen sänkt skatterna med 100 miljarder och låtit sjuka och arbetslösa betala.

Reinfeldt och elva andra EU-ledare hade också skrivit ett brev till toppmötet med förslag på ”hur tillväxten kan öka utan att det kostar statskassan något extra”.

Det är ju fantastiskt. Att det inte kostar något, menar jag. De dåliga nyheterna är att det heller inte ger vare sig jobb eller tillväxt.