Groggy Reinfeldt i lånta fjädrar?

Så har då Fredrik Reinfeldt på Sveriges vägnar undertecknat avtalet om den så kallade finanspakten eller europakten. Fast det riktiga beslutet tas av Sveriges Riksdag i höst.
Villkoret för ett svenskt deltagande är att Sverige inte behöver ansluta sig till det finanspolitiska regelverket som sådant. Det behöver vi nu heller inte. Däremot får vi vara med och utöva visst inflytande. Oklart hur stort.

Argumentet för att ansluta Sverige till pakten, trots att vi inte är euroland och på inga villkor ansluter oss till regelverket så länge vi inte är det, är att vi påverkas av vad euromedlemmarna tar sig för och att vi alltså har intressen att bevaka. Vi vill också, om möjligt förhindra en allt tydligare uppdelning av EU i olika lag, även om den redan är ett faktum.

Det finns argument för att Sverige ändå skulle välja att inte ”ansluta” sig till pakten. Men att det skulle vara ”en smygväg in i euron”, är inte ett av dem. För det är inte en smygväg.

Däremot är det ett argument i den andra vågskålen att deltagande kan uppfattas som om Sverige legitimerar en katastrofal åtstramningspolitik.

Jag följer regelbundet rapporteringen på Europaportalen, en webbtidning om EU och Europa som drivs av svenska fackliga organisationer.
I lördags levererade man märkliga rapporter från toppmötet. I en rubrik fick vi veta att ”Sveriges exempel glänste på toppmöte” och i texten att ”den kanske mest optimistiske av alla var Fredrik Reinfeldt som under toppmötet påminde om en boxare inför en match han vet han kommer vinna”.
Va…???
Vaddå glänste och vilken match?
Lite förvånad blev man ju över boxarbilden, eftersom intrycket här hemma är ett annat. I den mån Reinfeldt påminner om en boxare är det väl en som är lätt ”groggy” och på väg att slås ut.

I texten fick man också veta att statsministern ”under en kvart fick presentera svenska erfarenheter och utgångspunkter för sina kollegor. Regeringschefer med mer eller mindre stora problem med sina ekonomier – tyngda av budgetunderskott, fortsatt stigande arbetslöshet och nästintill obefintlig eller negativ tillväxt.”

Det var kanske här glansen kom in?
Fast Reinfeldts egen meritlista är verkligen inte märkvärdig.

Den socialdemokratiska regeringen som 1994 tog över efter regeringen Bildt ärvde en statskuld på i storleksordningen runt 75 procent av BNP och tog sedan ner den till runt 40 procent.
Sedan högeralliansen tog över har den bara minskat med ett par procentenheter, trots att man sålt ut gemensam egendom för att betala av på den.
I den mån Reinfeldt glänste med hjälp av Sveriges goda statsfinanser var det i lånta fjädrar.

Nu hade det inte behövt vara negativt att statsskulden legat i stort sett still sedan Reinfeldt tog över. Men istället för att skapa jobb och tillväxt har alliansen sänkt skatterna med 100 miljarder och låtit sjuka och arbetslösa betala.

Reinfeldt och elva andra EU-ledare hade också skrivit ett brev till toppmötet med förslag på ”hur tillväxten kan öka utan att det kostar statskassan något extra”.

Det är ju fantastiskt. Att det inte kostar något, menar jag. De dåliga nyheterna är att det heller inte ger vare sig jobb eller tillväxt.