Skuld och frihet 3: Vilka regler är tuffast?

Hur mycket kan ett land låna utan att tappa greppet över sin situation och förlora sitt självbestämmande. Ja, det är inte alldeles enkelt att veta och det torde bland annat bero på vem man lånar av och till vad man lånar.
En stat kan ju låna till investeringar av sina egna medborgare - medborgarna lånar av sig själva - till fast ränta via pensionssystemet. Rekordårens stora bostadsbyggande, ”miljonprogrammet”, genomfördes med hjälp av AP-fonderna.
Sådana arrangemang förutsätter dock ett något annat pensionssystem än det vi har idag, där pengarna inte minst satsas på det globala kasinot.

Enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt definieras säkerhetsmarginalerna så, att ett medlemsland i normalfallet inte får ha ett budgetunderskott som är större än 3 procent av BNP och att statskulden inte får bli mer än 60 procent av BNP. Det är knappast slumpen som gjort att man kommit fram till dessa tal.

Faktum är att det är möjligt rent matematiskt att ha ett underskott på så där en 2 procent varje år i all evighet, utan att statskulden någonsin blir större än 60 procent av BNP. Givet att man också har en hygglig genomsnittlig tillväxt i all evighet.
Med ett årligt underskott på 2 procent, en inflation på 2 procent och en real BNP-tillväxt på 1 procent planar statsskulden ut på lite drygt 60 procent. Räkna gärna själv.

Den nyligen framförhandlade finanspakten, även kallad europakten, kräver att varje land förbinder sig att i normalläget inte ha ett större årligt strukturellt underskott än 0,5 procent av BNP. Ett land med ”signifikant” lägre statskuld än 60 procent kan få ha ett underskott på 1 procent medan ett land som hamnat över gränsen får tuffa krav riktade mot sig.

Det strukturella saldot är det underskott eller överskott som man får när man räknat bort effekter av konjunktursvängningarna - minskade respektive ökade skatteintäkter och minskade respektive ökad utgifter.
Även i finanspaktens regler finns faktiskt en krisklausul som säger att avvikelser från de grundläggande reglerna kan accepteras ”under exceptionella omständigheter”. Vilket väl råder nu i Europa?
På sista raden handlar det om politiska bedömningar.
Politiken kommer Europas politiker inte undan, även om nu teknokrater tar över här och där, och även om man bygger vad som liknare en farlig automatisk åtstramningsmaskin. 

Hur förhåller sig då Sveriges finanspolitiska ramverk till finanspaktens regelverk, som alltså inte gäller oss, även om vi nu skall ”gå med i pakten”.
Jo, våra egna regler är nog lite hårdare (allt annat lika), eftersom vi säger att vi måste ha ett årligt genomsnittligt saldo över en konjunkturcykel på plus 1 procent. Vilket, som jag förstår det, i princip är detsamma som ett årligt strukturellt överskott på 1 procent.
Men! Sveriges finanspolitiska ramverk, inklusive saldomålet, är ingen grundlag och det fastställs och kan när som helst ändras av Sveriges Riksdag.
Så måste det förbli, åtminstone så länge Sverige har egen valuta och bedriver sin egen penningpolitik.