Apoteksfiaskot!

Privatiseringen av apoteksverksamheten är ett fiasko. De argument som socialminister Göran Hägglund och den borgerliga regeringen bar fram för sitt klåfingriga förnyelseprojekt var att tillgängligheten och den omtalade valfriheten skulle öka. Det skulle bli bättre för ”kunderna”.
I själva verket är det de privata storbolagens och riskkapitalisternas ärenden man går.
Det gäller för AB Alliansen att betala tillbaka till sina viktigaste sponsorer.
 

För de nya privata apoteksbolagen är huvuduppgiften att tjäna pengar och att leverera avkastning till sina ägare. Det är inget att förvånas över. Sådan är kapitalismen. Ett av de nya bolagen är Apotek Hjärtat, ägt av riskkapitalbolaget Altor med säte i skatteparadiset Jersey.

Det är heller inget att förvånas över att följden av privatiseringen är att nyetableringarna av Apotek har skett i köpstarka och folkrika områden där apoteksutbudet redan tidigare var gott nog, medan intresset för att driva apotek  i glesbygden är blygsamt.

Nu gäller först och främst att sälja, inte att läka. Vilket visar sig kanske ännu tydligare i andra förändringar.

 

Under veckan har SVT Nyheter granskat hur apoteken fungerar efter apoteksreformen. Och medan det blivit svårare för reumatiker, allergiker och gamla att få tag i rätt mediciner, har hyllorna fyllts av smink och hudkrämer.

Självklart har reklamen tagit ordentlig fart för att förmå oss att konsumera piller, salvor och apparater antingen vi behöver dem eller ej.

Tillgängligheten på livsviktiga läkemedel har däremot försämrats. Ett skäl är att bolagen vill hålla små lager och få läkemedel av samma slag för att kunna öka vinstmarginalerna.

De olika läkemedelsbolagen har ju heller inget uppdrag att samarbeta som de gamla apoteken i statliga Apoteket AB. Nu gäller att i första hand vakta sina företagshemligheter och vinstintressen.

 Det tidigare gemensamt ägda Apoteket AB var ett av Sveriges bäst välrenommerade företag. Apoteket rankades i en undersökning bara något år innan privatiseringen som Sveriges ”ärligaste” företag. Tvåa kom IKEA.

Apoteket placerade sig också på tredjeplats, efter IKEA och sökmotorn Google, i en mätning som gick ut på att utse Sveriges mest ”ansedda” företag.

 

Den borgerliga regeringen har i sin iver att tillgodose sina sponsorer slagit sönder en väl fungerande apoteksverksamhet. Socialminister Göran Hägglund klargjorde för övrigt redan inför reformen att marginalerna, d v s vinsterna, måste höjas till europeiska genomsnittsnivåer.

Det kommer han säkert att lyckas med.

De som förlorar, på den här reformen precis som på andra av borgerlighetens ”valfrihetsreformer”, är bland andra sjuka och gamla och de som bäst behöver samhällets stöd.

 

Apoteksverksamhet gör sig bäst som ett naturligt, samhällsägt och demokratiskt styrt monopol.  Men, nu kommer den borgerliga regeringen att försöka lappa och laga genom hårdare reglering och ökad byråkratisering. Det blir inte gratis det heller.

 

(Texten ursprungligen publicerad som ledare i Efter Arbetet)

 

Bekämpa ungdomsarbetslösheten!

Europa är en kontinent i kris.
Bara som ett av många uttryck för denna kris var i december 2011 enligt Eurostats siffror 5,5 miljoner unga i EU mellan 15 och 24 år utan arbete. Det motsvarar Danmarks befolkning.
Det kommer att bli värre därför att Europas ledande politiker, majoriteten med hemvist till höger, har bestämt sig för att lösa krisen med hjälp av åtstramningspolitik.

Det som händer i Grekland har knappast undgått någon. Men också i Spanien, Italien, Portugal och en rad andra länder genomförs nu brutala ”besparingsprogram”, som kommer att göra dessa ekonomier fattigare.

Innan det i en avlägsen framtid blir bättre kommer det att bli mycket sämre, ännu fler arbetslösa och fattiga, ännu fler unga som tappar tron på både sig själva och politiken.

Det Europeiska Socialistpartiet, PES (Party of European Socialists), har lagt fram en idé om hur ungdomsarbetslösheten skall bekämpas. Man förespråkar en ungdomsgaranti som innebär att alla ungdomar skall erbjudas arbete, vidareutbildning eller jobbinriktad arbetsträning senast fyra månader efter avslutad utbildning eller efter att de har blivit arbetslösa. Ungdomsgarantin skall, som man skriver, understödjas av en ”genuin sysselsättningsstrategi” och bland annat finansieras med 10 miljarder euro hämtade från den europeiska socialfonden. Vilket är en bråkdel av de summor som mobiliserats för att rädda krisande banker.

ESP:s krav pekar i nödvändig riktning. En annan sak är att medlen från EU:s socialfond inte räcker till. Och att EU:s finansiella muskler överhuvudtaget (EU-budgeten motsvarar totalt 1 procent av EU:s BNP) på långa vägar räcker till för att häva krisen och vända den galopperande arbetslöshetsutvecklingen. Om medlemsländerna, delvis därför att de tvingas till det, fortsätter bedriva åtstramande ekonomiskt politik, kommer man snart att upptäcka att de socialfondsfinansierade insatserna är som att försöka stämma i bäcken.

Åtstramningspolitiken i EU:s medlemsländer måste överges till förmån för en expansiv, investeringsinriktad politik.

Sverige sticker ut i Europa. Ett skäl är att vi har utomordentligt goda offentliga finanser. Men Sverige sticker också ut därför att den svenska ungdomsarbetslösheten är så hög.

Sverige har inte den högsta ungdomsarbetslösheten. Det har naturligtvis katastrofekonomier som den spanska med 48,7 procent eller den grekiska med 47,2 procent arbetslösa ungdomar.
Men, som påpekas i PSE:s underlag, i några länder är förhållandet mellan total arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet iögonenfallande. Sverige nämns särskilt.

I hela EU var den totala genomsnittliga arbetslösheten i december förra året 9,9 procent och ungdomsarbetslösheten 22,1 procent. I Sverige var den totala arbetslösheten 7,5 procent men ungdomsarbetslösheten 22,9 procent.
Sverige sticker ut. Statsfinanserna är i ordning och väldigt många ungdomar är arbetslösa.

Den borgerliga regeringen har skickat många miljarder till företagen för att de skall anställa unga. Det har i stort sett varit verkningslöst. Samtidigt har man rustat ner utbildningen och lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

När man sent omsider inser sitt misslyckande väcks förslag inom alliansen om att rätta till misstagen genom att tvinga fram rejäla sänkningar av ungdomslönerna och försämra anställningsskyddet.

Arbetslösheten måste bekämpas genom investerings- och omfördelningspolitik som gör att nya jobb skapas i näringslivet och i den gemensamma sektorn. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken måste återupprättas.

Sverige kan naturligtvis mycket bättre.
Och de europeiska socialdemokraternas idéer måste tas på allvar. Också därför att annars riskerar de sociala spänningar som nu växer i Europa att på sikt spränga sönder gemenskapen.     

Stopp för Rot- och Rut-bidrag utomlands

Riksdagen beslutade idag att bifalla en motion författad av mig om att slopa ROT- och RUT-bidrag till hushålls- och byggnadsarbete som utförs utomlands, närmare bestämt i andra EU-länder, i t ex Spanien eller Italien.
Jag är i och för sig inte säker på att så många är medvetna om att sådana bidrag utgår. Men så är det i alla fall. Det är alltså möjligt att få pengar från den svenska statskassan för hushålls- och byggnadsarbete som inte överhuvudtaget bidrar till att skapa arbeten eller minska ”svartarbete” i Sverige.

Riksdagens beslut innebär en uppmaning till den borgerliga regeringen att nu ”skyndsamt” utreda frågan och begränsa avdragsrätten till att gälla arbete som utförs i Sverige.

De borgerliga partierna röstade mot motionen och vill att den nuvarande ordningen skall fortsätta gälla. Detta med motivet att Sverige har att följa EU:s regelverk och den inre marknadens principer. Det är emellertid ett faktum att en rad andra EU-länder har liknande subventioner utan att det är möjligt att få bidrag för arbeten som utförs utanför det egna landets gränser.
Riksdagen vill alltså att det skall bli så också i Sverige.

Nu gäller det att bevaka så att regeringen verkligen ”skyndsamt” tar sig an uppgiften och effektuerar riksdagsmajoritetens önskemål. Man brukar inte ha så bråttom om det inte handlar om att försämra sjuk- eller arbetslöshetsförsäkringen.

Skuld och frihet 3: Vilka regler är tuffast?

Hur mycket kan ett land låna utan att tappa greppet över sin situation och förlora sitt självbestämmande. Ja, det är inte alldeles enkelt att veta och det torde bland annat bero på vem man lånar av och till vad man lånar.
En stat kan ju låna till investeringar av sina egna medborgare - medborgarna lånar av sig själva - till fast ränta via pensionssystemet. Rekordårens stora bostadsbyggande, ”miljonprogrammet”, genomfördes med hjälp av AP-fonderna.
Sådana arrangemang förutsätter dock ett något annat pensionssystem än det vi har idag, där pengarna inte minst satsas på det globala kasinot.

Enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt definieras säkerhetsmarginalerna så, att ett medlemsland i normalfallet inte får ha ett budgetunderskott som är större än 3 procent av BNP och att statskulden inte får bli mer än 60 procent av BNP. Det är knappast slumpen som gjort att man kommit fram till dessa tal.

Faktum är att det är möjligt rent matematiskt att ha ett underskott på så där en 2 procent varje år i all evighet, utan att statskulden någonsin blir större än 60 procent av BNP. Givet att man också har en hygglig genomsnittlig tillväxt i all evighet.
Med ett årligt underskott på 2 procent, en inflation på 2 procent och en real BNP-tillväxt på 1 procent planar statsskulden ut på lite drygt 60 procent. Räkna gärna själv.

Den nyligen framförhandlade finanspakten, även kallad europakten, kräver att varje land förbinder sig att i normalläget inte ha ett större årligt strukturellt underskott än 0,5 procent av BNP. Ett land med ”signifikant” lägre statskuld än 60 procent kan få ha ett underskott på 1 procent medan ett land som hamnat över gränsen får tuffa krav riktade mot sig.

Det strukturella saldot är det underskott eller överskott som man får när man räknat bort effekter av konjunktursvängningarna - minskade respektive ökade skatteintäkter och minskade respektive ökad utgifter.
Även i finanspaktens regler finns faktiskt en krisklausul som säger att avvikelser från de grundläggande reglerna kan accepteras ”under exceptionella omständigheter”. Vilket väl råder nu i Europa?
På sista raden handlar det om politiska bedömningar.
Politiken kommer Europas politiker inte undan, även om nu teknokrater tar över här och där, och även om man bygger vad som liknare en farlig automatisk åtstramningsmaskin. 

Hur förhåller sig då Sveriges finanspolitiska ramverk till finanspaktens regelverk, som alltså inte gäller oss, även om vi nu skall ”gå med i pakten”.
Jo, våra egna regler är nog lite hårdare (allt annat lika), eftersom vi säger att vi måste ha ett årligt genomsnittligt saldo över en konjunkturcykel på plus 1 procent. Vilket, som jag förstår det, i princip är detsamma som ett årligt strukturellt överskott på 1 procent.
Men! Sveriges finanspolitiska ramverk, inklusive saldomålet, är ingen grundlag och det fastställs och kan när som helst ändras av Sveriges Riksdag.
Så måste det förbli, åtminstone så länge Sverige har egen valuta och bedriver sin egen penningpolitik.

Groggy Reinfeldt i lånta fjädrar?

Så har då Fredrik Reinfeldt på Sveriges vägnar undertecknat avtalet om den så kallade finanspakten eller europakten. Fast det riktiga beslutet tas av Sveriges Riksdag i höst.
Villkoret för ett svenskt deltagande är att Sverige inte behöver ansluta sig till det finanspolitiska regelverket som sådant. Det behöver vi nu heller inte. Däremot får vi vara med och utöva visst inflytande. Oklart hur stort.

Argumentet för att ansluta Sverige till pakten, trots att vi inte är euroland och på inga villkor ansluter oss till regelverket så länge vi inte är det, är att vi påverkas av vad euromedlemmarna tar sig för och att vi alltså har intressen att bevaka. Vi vill också, om möjligt förhindra en allt tydligare uppdelning av EU i olika lag, även om den redan är ett faktum.

Det finns argument för att Sverige ändå skulle välja att inte ”ansluta” sig till pakten. Men att det skulle vara ”en smygväg in i euron”, är inte ett av dem. För det är inte en smygväg.

Däremot är det ett argument i den andra vågskålen att deltagande kan uppfattas som om Sverige legitimerar en katastrofal åtstramningspolitik.

Jag följer regelbundet rapporteringen på Europaportalen, en webbtidning om EU och Europa som drivs av svenska fackliga organisationer.
I lördags levererade man märkliga rapporter från toppmötet. I en rubrik fick vi veta att ”Sveriges exempel glänste på toppmöte” och i texten att ”den kanske mest optimistiske av alla var Fredrik Reinfeldt som under toppmötet påminde om en boxare inför en match han vet han kommer vinna”.
Va…???
Vaddå glänste och vilken match?
Lite förvånad blev man ju över boxarbilden, eftersom intrycket här hemma är ett annat. I den mån Reinfeldt påminner om en boxare är det väl en som är lätt ”groggy” och på väg att slås ut.

I texten fick man också veta att statsministern ”under en kvart fick presentera svenska erfarenheter och utgångspunkter för sina kollegor. Regeringschefer med mer eller mindre stora problem med sina ekonomier – tyngda av budgetunderskott, fortsatt stigande arbetslöshet och nästintill obefintlig eller negativ tillväxt.”

Det var kanske här glansen kom in?
Fast Reinfeldts egen meritlista är verkligen inte märkvärdig.

Den socialdemokratiska regeringen som 1994 tog över efter regeringen Bildt ärvde en statskuld på i storleksordningen runt 75 procent av BNP och tog sedan ner den till runt 40 procent.
Sedan högeralliansen tog över har den bara minskat med ett par procentenheter, trots att man sålt ut gemensam egendom för att betala av på den.
I den mån Reinfeldt glänste med hjälp av Sveriges goda statsfinanser var det i lånta fjädrar.

Nu hade det inte behövt vara negativt att statsskulden legat i stort sett still sedan Reinfeldt tog över. Men istället för att skapa jobb och tillväxt har alliansen sänkt skatterna med 100 miljarder och låtit sjuka och arbetslösa betala.

Reinfeldt och elva andra EU-ledare hade också skrivit ett brev till toppmötet med förslag på ”hur tillväxten kan öka utan att det kostar statskassan något extra”.

Det är ju fantastiskt. Att det inte kostar något, menar jag. De dåliga nyheterna är att det heller inte ger vare sig jobb eller tillväxt.

De skäller, men de bits inte!

Finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman ger sig med jämna mellanrum på de svenska storbankerna. Är det inte bonusfesten eller de höga aktieutdelningarna, så är det de växande räntemarginalerna.

Det är populärt hos folket. Problemet är att Borg och Norman gärna skäller, men de bits inte. Festen fortsätter.

Vill regeringen göra något åt bankernas utsvävningar, höga utdelningar och räntor? Nja, det är inte så säkert. De torde vara just så kluvna som liberaler gärna blir, när marknadens ofullkomligheter skall hanteras.

Staten skulle naturligtvis kunna använda sitt eget bankägande till att sätta en standard på marknaden, skärpa konkurrensen och pressa marginalerna. Det sker lite halvhjärtat.

Borgarna vill inte att staten ska äga banker.

Alltså sålde man för en tid sedan Nordea-aktier för 20 miljarder och minskade sitt inflytande i den banken. En affär som var så dålig att den fick grånade marknadsanalytiker att likna den vid Ebberöds bank.

Och SBAB, den andra statliga banken, som dessutom inte är en riktig, fullödig bank, står på regeringens privatiseringsönskelista. Det är oppositionen som sätter sig på tvären. Annars hade man inte haft det verktyget att ta till heller.

"Byt bank", säger, Borg och Norman, men det är jobbigt att byta och bankmarknaden är trots allt rätt lik ett oligopol med begränsad konkurrens.

Vill regeringen sänka räntemarginalerna så att de som har stora bostadslån får lägre räntekostnader?

Tja, säg det!
För någon vecka sedan fick Sverige kritik av EU-kommissionen för sin höga privata skuldsättning. Kommissionen befarar en bolånebubbla och ”sätter därför Sverige under lupp”. Problemet är att om bankernas räntemarginaler skulle minska och bolåneräntorna sjunka, då kan priserna och bubblan komma att växa.

Det kan kallas en rävsax. Och den sitsen beror inte minst på att regeringen inte har en bostadspolitik värd namnet.

Man kan motverka prisstegringar och bostadsbubblor med bostadsbyggande. Och genom att låta bli att privatisera allmännyttiga bostadsbestånd.

1800-talets smartaste idéer

Europapolitiken handlar som alla vet mest om krisen. Idag har Grekland räddats - igen - och sjunker allt djupare.
Euron kräver, om den ska fungera, centralstyrning – federalism kallas det ibland – och en mycket omfattande fördelningspolitik som utjämnar mellan länder och regioner.
Grekland behöver en Marshallplan för att landet, givet att man vill vara kvar i euron, ska kunna konkurrera och utvecklas. Men få länder, om något, vill backa upp den politik som euron kräver.
Alltså har man istället uppfunnit en åtstramningsmaskin.

En synnerligen riskabel uppfinning, det har många ekonomer pekat på. Nobelpristagaren Paul Krugman är bara en i raden. Till och med IMF, Internationella valutafonden, som idag framstår som radikalare än dem som styr Europa, har påtalat politikens grundläggande svagheter.

Alla EU-dokument inleds med ståtliga fraser om behovet av tillväxt- och välståndsskapande åtgärder. Men det är mycket snack och lite tillväxtverkstad. I verkstan tillverkas mest bara bankräddningsutryckningar och nya åtstramningsprogram.

På förra fredagens EU-nämndssammanträde var finansminister Anders Borg på besök. Han trodde trots allt att det skulle gå bra för Grekland och Europa, ja, han ungefär såg ljuset i tunneln, fast han sa inte så.

Det som talar för ett lyckligt slut på det grekiska dramat är enligt Borg att det till sist alltid löser sig för länder i djup kris. Han pekar på erfarenheter i Argentina, Irland, Island och Lettland.

Men två av dessa omtalade krisländer, Argentina och Island, har inte euron som valuta. Lettland har också egen valuta, men har bundit sig vid euron.
Och om Borg hyllar devisen, ”det ordnar sig alltid”, så kan ju pessimisten luta sig mot att ”i det långa loppet är vi alla döda (In the long run we´re all dead)”.  Med den högerpolitik som bedrivs ligger den närmre till hands.

Vill man vara mera seriös, vilket situationen ändå kräver, kan man fråga alla de ungdomar som lämnat Irland eller alla de nyfattiga i Lettland, om de tycker att budgetkonsolideringen är en succé.

Annie Lööf var också på EU-nämnden i fredags. Hon hanterar bland annat vad som kallas ”smart lagstiftning”. Enligt underlaget ett nytt arbetssätt för att ”underlätta för små och medelstora företag”. Den stolta devisen är ”Tänk småskaligt först”.  

Tanken är att man, för att få fram de nya jobben, ska ställa snälla krav, helst inga alls, på just de små företagen. De ska till exempel inte behöva bära sådana bördor som kollektivavtal, alltså behöva betala anständiga löner, eller leva upp till arbetsmiljökrav. Och kan man kräva att små företag skall följa samma hårda miljöregler som större företag? Gift är gift, men vill vi ha nya jobb, så kostar det.

Annie Lööf och det nya Centerpartiet driver sedan länge krav på sänkta ungdomslöner och sämre anställningstrygghet.

Europa backar in i framtiden, väglett av borgerliga högerpolitiker som inspireras av 1800-talets smartaste idéer.