1800-talets smartaste idéer

Europapolitiken handlar som alla vet mest om krisen. Idag har Grekland räddats - igen - och sjunker allt djupare.
Euron kräver, om den ska fungera, centralstyrning – federalism kallas det ibland – och en mycket omfattande fördelningspolitik som utjämnar mellan länder och regioner.
Grekland behöver en Marshallplan för att landet, givet att man vill vara kvar i euron, ska kunna konkurrera och utvecklas. Men få länder, om något, vill backa upp den politik som euron kräver.
Alltså har man istället uppfunnit en åtstramningsmaskin.

En synnerligen riskabel uppfinning, det har många ekonomer pekat på. Nobelpristagaren Paul Krugman är bara en i raden. Till och med IMF, Internationella valutafonden, som idag framstår som radikalare än dem som styr Europa, har påtalat politikens grundläggande svagheter.

Alla EU-dokument inleds med ståtliga fraser om behovet av tillväxt- och välståndsskapande åtgärder. Men det är mycket snack och lite tillväxtverkstad. I verkstan tillverkas mest bara bankräddningsutryckningar och nya åtstramningsprogram.

På förra fredagens EU-nämndssammanträde var finansminister Anders Borg på besök. Han trodde trots allt att det skulle gå bra för Grekland och Europa, ja, han ungefär såg ljuset i tunneln, fast han sa inte så.

Det som talar för ett lyckligt slut på det grekiska dramat är enligt Borg att det till sist alltid löser sig för länder i djup kris. Han pekar på erfarenheter i Argentina, Irland, Island och Lettland.

Men två av dessa omtalade krisländer, Argentina och Island, har inte euron som valuta. Lettland har också egen valuta, men har bundit sig vid euron.
Och om Borg hyllar devisen, ”det ordnar sig alltid”, så kan ju pessimisten luta sig mot att ”i det långa loppet är vi alla döda (In the long run we´re all dead)”.  Med den högerpolitik som bedrivs ligger den närmre till hands.

Vill man vara mera seriös, vilket situationen ändå kräver, kan man fråga alla de ungdomar som lämnat Irland eller alla de nyfattiga i Lettland, om de tycker att budgetkonsolideringen är en succé.

Annie Lööf var också på EU-nämnden i fredags. Hon hanterar bland annat vad som kallas ”smart lagstiftning”. Enligt underlaget ett nytt arbetssätt för att ”underlätta för små och medelstora företag”. Den stolta devisen är ”Tänk småskaligt först”.  

Tanken är att man, för att få fram de nya jobben, ska ställa snälla krav, helst inga alls, på just de små företagen. De ska till exempel inte behöva bära sådana bördor som kollektivavtal, alltså behöva betala anständiga löner, eller leva upp till arbetsmiljökrav. Och kan man kräva att små företag skall följa samma hårda miljöregler som större företag? Gift är gift, men vill vi ha nya jobb, så kostar det.

Annie Lööf och det nya Centerpartiet driver sedan länge krav på sänkta ungdomslöner och sämre anställningstrygghet.

Europa backar in i framtiden, väglett av borgerliga högerpolitiker som inspireras av 1800-talets smartaste idéer.