Hur ska medelklassen få livspusslet att gå ihop?

Häromdan i tunnelbanan i Stockholm råkade jag höra ett mobilsamtal mellan en ung kvinna och hennes väninna.

Jo, det händer dagligen numera.

Kvinnan på tunnelbanetåget kom från en ”anställningsintervju”. Hon var nedstämd och orolig, tyckte att hon var väl kvalificerad och att hon gjort vad hon kunde för att göra ett gott intryck.
Skulle hon gallras bort eller ”gå vidare”?

Jag förstod det så att anställningsintervjun var nästan som en så kallad audition eller kvalificering till Melodifestivalen. Fast det var inget artist-eller mannekängjobb hon sökt. Ingångslönen var runt 20 000 i månaden och det handlade om jobb som någon slags affärsbiträde, som det hette förr.

Jag tänkte att vi numera inte bara har ”förnedrings-TV”, utan också ett arbetsliv där allt fler förnedras.

Själv var jag på väg till en middag med några gamla kompisar. Vi var unga i en helt annan tid och på en annan arbetsmarknad. En av vännerna berättade att hans dotter, som närmade sig 30, också hon jobbade i affärssektorn, fast där de stora affärerna hanteras, om än inte i någon av storbankerna.

”Hon jobbar alltid”, sa han, ”ofta från nio till långt in på natten, och hon måste jobba på helgerna också”. Hon är högutbildad och lönen är riktigt bra, strax under 40 000 i månaden, men det han beskrev liknade ett slags modern livegenskap.
Vi kom fram till att det är amerikansk företagskultur som tagit sig in i den ”svenska modellen”. Och man frågar sig hur blir det med livet då? Familj och barn, är det att tänka på?  
Kompisens dotter tillhör förstås den medelklass i storstadsregionerna som vi har hört har det så förtvivlat svårt att få livspusslet att gå ihop.

Ungdomsarbetslösheten är skyhög. Allt fler av de långtidsarbetslösa är unga.

Många får alltså inga jobb alls och de som får jobb får ofta bara korta påhugg och erbjuds usla arbetsvillkor. Ytterligare andra som får fasta jobb och bra löner tvingas också de jobba under slavliknande villkor.
Den höga arbetslösheten är förutsättningen för både förnedrande anställningsintervjuer och utsugning. Allt hänger ihop. Massarbetslösheten har gjort att det är arbetsköparnas marknad. De kan vraka och välja och göra som de behagar.

Hur skall storstädernas medelklass få livspusslet att gå ihop?

Kanske med hjälp av ”en butler i tunnelbanan”? Eller genom att satsa på sig själv?
Nej, knappast!
Den nya medelklassen har ett litet helvete för att så många andra har ett helvete.
Lösningen är solidaritet. Gemensam kamp för allas rätt till arbete med anständiga villkor.
Jag vet att det låter gammaldags. Men det är det enda som hjälper.