Skuld och frihet (2): Skulden och våra barnbarn

Ett av den borgerliga regeringens vanligaste argument för att ingenting göra, eller för att göra fel, är att vi inte får ”lämpa över våra problem på kommande generationer”.
På regeringens hemsida kan man, som ett argument för att sälja ut statliga företag, läsa att "intäkterna från försäljningen skall användas till att betala av på statsskulden för att minska skuldbördan för kommande generationer".
Otaliga gånger har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hörts argumentera för denna omsorg om våra barn och barnbarn. En och annan socialdemokrat har stämt in.
Resonemanget är av flera skäl rätt dumt.

Hur kul är det om min son får ärva familjens hus utan att det är belånat med en enda krona, om det är mögel i källaren, det läcker genom taket och värmeanläggningen är utsliten, ineffektiv och kostsam? Kommer han då att vara glad över att han slipper ärva också en skuld?

Om det nu verkligen är så att klimathotet är på allvar och att faktiskt själva existensen för våra barn och barnbarn är hotad. Är det då försvarbart att vi sitter med armarna i kors för att kunna lämna över en stat utan statsskuld?

Massarbetslöshet är sedan länge ett trist faktum. Långtidsarbetslösheten växer och biter sig fast. Så sent som häromdan bekräftades på nytt att den alltmer och i mycket hög grad drabbar ungdomar.

Hur länge skall vi behöva vänta på att det görs något för att råda bot på arbetslösheten? Kommer historien att frikänna oss om vi lämnar efter oss avgrundsdjupa sociala klyftor, växande motsättningar och social misär?  

Ett av skälen, nu nästan bortglömt, för det överskottsmål för statens finanser som Sverige har, var/är att vi måste ha utrymme för att klara den demografiska utmaning som väntar när de äldre blir fler. Om mindre än tio år inträffar äldrepuckeln. Skall vi vänta till dess innan vi angriper arbetslösheten, med följden att vi för väldigt många, inte minst ungdomar, befäster det så kallade utanförskapet? Varför inte redan nu sätta in massiva åtgärder för att utbilda och erbjuda jobb till dem som måste ta över?

Resonemanget om skuldbördan för kommande generationer är dumt också av andra skäl. När vi lånar innebär det inte minst en omfördelning mellan dem som lever och verkar nu. Några (som kanske i och för sig inte behöver konsumera mer) avstår från att konsumera och lånar ut pengar till investeringar eller för att andra skall kunna konsumera.

Men visst är det fördelningspolitiskt att föredra att ta ut skatt istället för att låna.
Skattesänkningar innebär, allt annat lika, att behovet att låna blir större. Regeringens stora skattesänkningar rimmar alltså också illa med resonemanget om att minska skuldbördan och värna barn och barnbarn. För att nu inte tala om utförsäljningen av statliga företag som mest liknar Ebberöds bank.

Staten sålde sex procent av aktierna i Nordea för ca 20 miljarder kronor. Det medgav en minskning av statsskulden med 20 miljarder vilket när det hände minskade statens ränteutgifter med ungefär 400 miljoner kronor per år – i dag betalar staten ännu mindre för att låna. Avkastningen från Nordea är fyra till fem gånger högre. Var det en bra affär för kommande generationer, alldeles bortsett från att det är klokt att staten är bankägare av andra skäl?

Vill man vara rädd om barn och barnbarn, då är det enda försvarbara att ta ut de skatter som behövs för att finansiera den långsiktiga offentliga utgiftsnivån, men att heller inte tveka att låna för att göra nödvändiga, långsiktiga investeringar och bedriva en kraftfull konjunkturpolitik.