Skuld och frihet (1): Devisen som blev dogm

Den som är satt i skuld är icke fri: min berättelse om hur Sverige återfick sunda statsfinanser. Så lyder den fullständiga titeln på en bok som utkom 1997 författad av dåvarande statsministern Göran Persson och journalisten Peter-Jaan Kask.

Boken var ett försvarstal för den hårdhänta men nödvändiga budgetsanering som den socialdemokratiska regeringen genomförde. Politikerna hade under den djupaste krisen tvingats böja knä inför ”flinande finansvalpar på Wall Street”. Sådant sätter sina spår.

Sverige hade i 90-talets början tappat greppet om statsfinanserna. Den som gör det förlorar sin frihet. Det visste Göran Persson då och det vet grekerna idag bättre än de flesta.

Samma år som Göran Perssons bok kom, beslutade Sveriges Riksdag om ett finanspolitiskt ramverk med utgiftstak och saldomål. Genom att ta ett fastare grepp om utgiftssidan och slå fast ett mål för det finansiella sparandet - idag (+)en procent varje år i genomsnitt under en konjunkturcykel - skulle Sverige försäkra sig om att aldrig mer behöva ligga på knä framför flinande finansvalpar. Dessutom, vilket idag gärna glöms bort, var skälet för målet för det finansiella sparandet att skapa förutsättningar för att göra satsningar när så krävdes i framtiden, bland annat för att möta en demografisk utveckling där befolkningen under ett antal decennier framöver skulle bli allt äldre.

Uppenbart är det sant att friheten går förlorad om man tappar greppet om statsfinanserna. Men är det verkligen alltid sant att den som är satt i skuld inte är fri? Kan man inte, ja bör man inte i vissa lägen, låna för att skapa frihetsgrader? T ex genom att investera i utbildning och infrastruktur? Och hur pass säker är metoden att försöka bevara sin frihet genom att hålla nere statskulden och den offentliga upplåningen? 

Till de frågorna tänker jag återkomma, men allra först några påståenden om den svenska krispolitiken på 90-talet.

Sverige tog sig inte ur krisen tack vare det budgetpolitiska ramverket. Det fanns inte på plats förrän det viktigaste var gjort.

Vi tvingades överge hårdvalutapolitiken och låta kronan flyta. Det var den grundläggande förutsättningen för att förbättra konkurrenskraften och få balans i ekonomin. Vad gäller själva budgetsaneringen kombinerade den socialdemokratiska regeringen skattehöjningar och utgiftsminskningar, man gasade (investerade) och bromsade samtidigt. Till bilden hör dessutom att det bara var Sverige som var i kris.
För grekerna gäller att de inte har någon egen valuta (inte än i varje fall) och att hela Europa krisar samtidigt.

Den som tappar greppet om statsfinanserna förlorar sin frihet, ja. Men det kan också den som sköter sig göra. Irland hade bara något år innan finanskrisen slog till lika fina statsfinanser som Sverige har idag, men på bara något år föll man ner i avgrunden när finansmarknaden kollapsade och bankerna måste räddas.   

Göran Persson hade goda skäl att skriva att den som är satt i skuld inte är fri. Synd bara att devisen har förvandlats till en dogm som har blockerat en nyanserad diskussion om politikens möjligheter.