Hur ska medelklassen få livspusslet att gå ihop?

Häromdan i tunnelbanan i Stockholm råkade jag höra ett mobilsamtal mellan en ung kvinna och hennes väninna.

Jo, det händer dagligen numera.

Kvinnan på tunnelbanetåget kom från en ”anställningsintervju”. Hon var nedstämd och orolig, tyckte att hon var väl kvalificerad och att hon gjort vad hon kunde för att göra ett gott intryck.
Skulle hon gallras bort eller ”gå vidare”?

Jag förstod det så att anställningsintervjun var nästan som en så kallad audition eller kvalificering till Melodifestivalen. Fast det var inget artist-eller mannekängjobb hon sökt. Ingångslönen var runt 20 000 i månaden och det handlade om jobb som någon slags affärsbiträde, som det hette förr.

Jag tänkte att vi numera inte bara har ”förnedrings-TV”, utan också ett arbetsliv där allt fler förnedras.

Själv var jag på väg till en middag med några gamla kompisar. Vi var unga i en helt annan tid och på en annan arbetsmarknad. En av vännerna berättade att hans dotter, som närmade sig 30, också hon jobbade i affärssektorn, fast där de stora affärerna hanteras, om än inte i någon av storbankerna.

”Hon jobbar alltid”, sa han, ”ofta från nio till långt in på natten, och hon måste jobba på helgerna också”. Hon är högutbildad och lönen är riktigt bra, strax under 40 000 i månaden, men det han beskrev liknade ett slags modern livegenskap.
Vi kom fram till att det är amerikansk företagskultur som tagit sig in i den ”svenska modellen”. Och man frågar sig hur blir det med livet då? Familj och barn, är det att tänka på?  
Kompisens dotter tillhör förstås den medelklass i storstadsregionerna som vi har hört har det så förtvivlat svårt att få livspusslet att gå ihop.

Ungdomsarbetslösheten är skyhög. Allt fler av de långtidsarbetslösa är unga.

Många får alltså inga jobb alls och de som får jobb får ofta bara korta påhugg och erbjuds usla arbetsvillkor. Ytterligare andra som får fasta jobb och bra löner tvingas också de jobba under slavliknande villkor.
Den höga arbetslösheten är förutsättningen för både förnedrande anställningsintervjuer och utsugning. Allt hänger ihop. Massarbetslösheten har gjort att det är arbetsköparnas marknad. De kan vraka och välja och göra som de behagar.

Hur skall storstädernas medelklass få livspusslet att gå ihop?

Kanske med hjälp av ”en butler i tunnelbanan”? Eller genom att satsa på sig själv?
Nej, knappast!
Den nya medelklassen har ett litet helvete för att så många andra har ett helvete.
Lösningen är solidaritet. Gemensam kamp för allas rätt till arbete med anständiga villkor.
Jag vet att det låter gammaldags. Men det är det enda som hjälper.

Skuld och frihet (2): Skulden och våra barnbarn

Ett av den borgerliga regeringens vanligaste argument för att ingenting göra, eller för att göra fel, är att vi inte får ”lämpa över våra problem på kommande generationer”.
På regeringens hemsida kan man, som ett argument för att sälja ut statliga företag, läsa att "intäkterna från försäljningen skall användas till att betala av på statsskulden för att minska skuldbördan för kommande generationer".
Otaliga gånger har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg hörts argumentera för denna omsorg om våra barn och barnbarn. En och annan socialdemokrat har stämt in.
Resonemanget är av flera skäl rätt dumt.

Hur kul är det om min son får ärva familjens hus utan att det är belånat med en enda krona, om det är mögel i källaren, det läcker genom taket och värmeanläggningen är utsliten, ineffektiv och kostsam? Kommer han då att vara glad över att han slipper ärva också en skuld?

Om det nu verkligen är så att klimathotet är på allvar och att faktiskt själva existensen för våra barn och barnbarn är hotad. Är det då försvarbart att vi sitter med armarna i kors för att kunna lämna över en stat utan statsskuld?

Massarbetslöshet är sedan länge ett trist faktum. Långtidsarbetslösheten växer och biter sig fast. Så sent som häromdan bekräftades på nytt att den alltmer och i mycket hög grad drabbar ungdomar.

Hur länge skall vi behöva vänta på att det görs något för att råda bot på arbetslösheten? Kommer historien att frikänna oss om vi lämnar efter oss avgrundsdjupa sociala klyftor, växande motsättningar och social misär?  

Ett av skälen, nu nästan bortglömt, för det överskottsmål för statens finanser som Sverige har, var/är att vi måste ha utrymme för att klara den demografiska utmaning som väntar när de äldre blir fler. Om mindre än tio år inträffar äldrepuckeln. Skall vi vänta till dess innan vi angriper arbetslösheten, med följden att vi för väldigt många, inte minst ungdomar, befäster det så kallade utanförskapet? Varför inte redan nu sätta in massiva åtgärder för att utbilda och erbjuda jobb till dem som måste ta över?

Resonemanget om skuldbördan för kommande generationer är dumt också av andra skäl. När vi lånar innebär det inte minst en omfördelning mellan dem som lever och verkar nu. Några (som kanske i och för sig inte behöver konsumera mer) avstår från att konsumera och lånar ut pengar till investeringar eller för att andra skall kunna konsumera.

Men visst är det fördelningspolitiskt att föredra att ta ut skatt istället för att låna.
Skattesänkningar innebär, allt annat lika, att behovet att låna blir större. Regeringens stora skattesänkningar rimmar alltså också illa med resonemanget om att minska skuldbördan och värna barn och barnbarn. För att nu inte tala om utförsäljningen av statliga företag som mest liknar Ebberöds bank.

Staten sålde sex procent av aktierna i Nordea för ca 20 miljarder kronor. Det medgav en minskning av statsskulden med 20 miljarder vilket när det hände minskade statens ränteutgifter med ungefär 400 miljoner kronor per år – i dag betalar staten ännu mindre för att låna. Avkastningen från Nordea är fyra till fem gånger högre. Var det en bra affär för kommande generationer, alldeles bortsett från att det är klokt att staten är bankägare av andra skäl?

Vill man vara rädd om barn och barnbarn, då är det enda försvarbara att ta ut de skatter som behövs för att finansiera den långsiktiga offentliga utgiftsnivån, men att heller inte tveka att låna för att göra nödvändiga, långsiktiga investeringar och bedriva en kraftfull konjunkturpolitik.

Skuld och frihet (1): Devisen som blev dogm

Den som är satt i skuld är icke fri: min berättelse om hur Sverige återfick sunda statsfinanser. Så lyder den fullständiga titeln på en bok som utkom 1997 författad av dåvarande statsministern Göran Persson och journalisten Peter-Jaan Kask.

Boken var ett försvarstal för den hårdhänta men nödvändiga budgetsanering som den socialdemokratiska regeringen genomförde. Politikerna hade under den djupaste krisen tvingats böja knä inför ”flinande finansvalpar på Wall Street”. Sådant sätter sina spår.

Sverige hade i 90-talets början tappat greppet om statsfinanserna. Den som gör det förlorar sin frihet. Det visste Göran Persson då och det vet grekerna idag bättre än de flesta.

Samma år som Göran Perssons bok kom, beslutade Sveriges Riksdag om ett finanspolitiskt ramverk med utgiftstak och saldomål. Genom att ta ett fastare grepp om utgiftssidan och slå fast ett mål för det finansiella sparandet - idag (+)en procent varje år i genomsnitt under en konjunkturcykel - skulle Sverige försäkra sig om att aldrig mer behöva ligga på knä framför flinande finansvalpar. Dessutom, vilket idag gärna glöms bort, var skälet för målet för det finansiella sparandet att skapa förutsättningar för att göra satsningar när så krävdes i framtiden, bland annat för att möta en demografisk utveckling där befolkningen under ett antal decennier framöver skulle bli allt äldre.

Uppenbart är det sant att friheten går förlorad om man tappar greppet om statsfinanserna. Men är det verkligen alltid sant att den som är satt i skuld inte är fri? Kan man inte, ja bör man inte i vissa lägen, låna för att skapa frihetsgrader? T ex genom att investera i utbildning och infrastruktur? Och hur pass säker är metoden att försöka bevara sin frihet genom att hålla nere statskulden och den offentliga upplåningen? 

Till de frågorna tänker jag återkomma, men allra först några påståenden om den svenska krispolitiken på 90-talet.

Sverige tog sig inte ur krisen tack vare det budgetpolitiska ramverket. Det fanns inte på plats förrän det viktigaste var gjort.

Vi tvingades överge hårdvalutapolitiken och låta kronan flyta. Det var den grundläggande förutsättningen för att förbättra konkurrenskraften och få balans i ekonomin. Vad gäller själva budgetsaneringen kombinerade den socialdemokratiska regeringen skattehöjningar och utgiftsminskningar, man gasade (investerade) och bromsade samtidigt. Till bilden hör dessutom att det bara var Sverige som var i kris.
För grekerna gäller att de inte har någon egen valuta (inte än i varje fall) och att hela Europa krisar samtidigt.

Den som tappar greppet om statsfinanserna förlorar sin frihet, ja. Men det kan också den som sköter sig göra. Irland hade bara något år innan finanskrisen slog till lika fina statsfinanser som Sverige har idag, men på bara något år föll man ner i avgrunden när finansmarknaden kollapsade och bankerna måste räddas.   

Göran Persson hade goda skäl att skriva att den som är satt i skuld inte är fri. Synd bara att devisen har förvandlats till en dogm som har blockerat en nyanserad diskussion om politikens möjligheter.

Exportframgång?

Jag läser på P J Anders Linders ledarblogg i Svenska Dagbladet om en av den svenska borgerlighetens stora triumfer. ”Rut goes to London” lyder bloggrubriken och Linder kan jublande rapportera att den brittiske premiärministern David Cameron blivit så imponerad av den svenska Rut-reformen att han funderar på att ta den till Storbritannien,  ett land som är i den djupaste kris om än inte lika djup som den grekiska. Cameron fick höra talas om den näringspolitiska innovationen Rut när han deltog på Northern Future Forum.

Medan vi andra oroas över att modern, högproduktiv produktion lämnar landet, nu senast handlade det om att AstraZeneca lägger ner forskningen i Södertälje, gläds landets reaktionära krafter över att näringspolitiska innovationer som Rut-bidrag och frikostiga lunchsubventioner till restaurangnäringen vinner internationellt erkännande.

Sverige backar in i framtiden. Kanske backar Storbritannien efter.

Att satsa på forskning och utbildning är en bättre idé. En annan sak är att det naturligtvis inte hjälper att ösa in miljarder i forskningen, t ex för att uppfinna nya läkemedel, om man inte har några företag kvar i landet som kan härbärgera och göra produktion av denna forskning.

Staten ägde en gång i tiden viktiga läkemedelsföretag. Sen tog historien slut och i ett par decennier har vi fått höra att staten inte ska äga, eller ens vara med och äga och se till att ägandet stannar i Sverige. Det spelar i alla fall inte någon roll var huvudkontoren ligger, har det hetat.
Fast ibland gör det nog det.

 ”Rut goes to London”. Det kanske är kul för somliga. Men det trista är att framtiden också sticker utomlands och att regeringen saknar näringspolitik.

Striden om Modellen

Åtta baltisk-nordiska regeringschefer och David Cameron från Storbritannien möts i Stockholm på en tillställning som kallas Northern Future Forum.

Jag läser i en analys i Svenska Dagbladet att det handlar om den nordiska modellen och om hur politiken kan befria människorna. Göran Eriksson skriver att den nordiska modellen länge var vänsterns ”skinande logotyp” men att ”nu kämpar högern om det nodiska varumärket”. Och det må så vara att man kämpar om varumärket, men modellen som sådan ligger snart i spillror.

Den fulla sysselsättningen har blivit till massarbetslöshet som på ett dramatiskt sätt har rubbat maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter, en grundläggande förutsättning för den nordiska modellen. Otrygga anställningar, korta påhugg, F-skattsedlar (för frivillig lönesänkning), ofrivillig deltid och svartjobb är det som erbjuds inte minst ungdomar, om de nu inte tvingas gå arbetslösa.

Bara några få procent av löntagarna har en a-kassa med ersättningsnivåer som lever upp till målet att erbjuda ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
Sjukförsäkringen har urholkats.

Skolan ”för alla”, där barn och ungdomar från olika samhällsklasser möttes har ersatts av en skola där konkurrerande, vinstmaximerande företag segregerar istället för möter skilda behov hos eleverna. Vi har fått skolor som sätter betyg på sina varumärken istället för på elevernas prestationer, som lägger miljoner på reklam och skickar sina vinster till skatteparadisen. En allt mer kommersialiserad vård- och omsorg håller på att gå samma väg.

Samhället dras isär.

Lagom till nämnda framtidsmöte annonserar statsminister Fredrik Reinfeldt att vi kan behöva jobba till 75. En sak är säker, förutsättningarna för att göra det skiljer sig högst avsevärt mellan låt oss säga en professor vid Lunds Universitet och en undersköterska på lasarettet eller en byggnadsarbetare.

Vad händer då med pensionerna för den ene och den andre, vad händer med jämlikheten på ålderns höst och ”de sista ljuva åren”? Här skulle den svenska solidariska modellen behövas.

Beräkningar säger att en allt äldre befolkning gör att vi skulle behöva höja kommunalskatten med 13 kronor (låt vara att siffran har ifrågasatts) under de närmsta årtiondena för att klara en rättvis och god vård och omsorg enligt nordisk modell.

Men Fredrik Reinfeldt och högeralliansen har helt nyligen sänkt skatterna med bortemot 100 miljarder, allra mest för dem som har de allra högsta inkomsterna. För undersköterskan och byggnadsarbetaren lär kalkylen, när pensionen skall summeras och vården betalas i framtiden långt ifrån gå ihop.

”Kan en bofink se ut hur som helst?”. Nej knappast och det kan heller inte Den Nordiska Modellen. Visst kan man ännu tydligt skönja de historiska spåren av den. Men rubriken på analysen i Svenska Dagbladets papperstidning är ”Högern tar strid om den svenska modellen”.

Sanningen är att högern alltid tagit strid mot den och att man nu slår den sönder och samman.

Om att spendera pengar som man inte har

I måndags var jag tillsammans med andra ledamöter i riksdagens EU-nämnd i Folketinget i Köpenhamn för att träffa bland andra EU-udvalget, motsvarigheten till EU-nämnden. Vi träffade också Danmarks Europaminister Nicolai Wammen och några tjänstemän från regeringskansliet.
Krisen och europakten ventilerades.

”Man kan inte spendera pengar som man inte har”, sa en av tjänstemännen, för att förklara varför budgetdisciplin nu är A och O. Greker och andra måste tvingas förstå att man inte kan ha större utgifter, i varje fall inte över tiden eller över en konjunkturcykel, än de har skatteinkomster till. Vilket i huvudsak är sant.

Men måste man inte rätt ofta spendera pengar som man inte har?

 Utanför sammanträdesrummet hängde en tavla av Skagen-målaren Michael Ancher föreställande två fiskare i typisk sydväst.

Man kan tänka sig att dessa båda fiskare hade fått både båt och nät förstörda i en nordvästlig höststorm. Nu stod de på land och blickade ut över Kattegatt och Skagerack där de visste att fisken gick till i väldiga mängder, ja resande sig som vita väggar i vattenmassorna, för att låna ord av Gabriel Jönsson.
Fanns det en riktig bank i Skagen på den tiden, strax före förra sekelskiftet, gick de kanske dit. Kanske hade fiskarna i Skagen en egen sparkassa.

Det är i varje fall inte troligt att de fick svaret; ”Ni kan inte spendera pengar (egentligen fisk) som ni inte har”. Det är precis det som man måste göra för ta sig ur kris och arbetslöshet.

Men visst måste man ha ordning på sin ekonomi. Även om det inte är detsamma som att aldrig sätta sig i skuld eller aldrig spendera pengar som man inte har.

Därför säger (s) och Sverige nej till europakten

Jag tänker nu förklara varför Socialdemokraterna och Sverige säger nej till europakten, eller finanspakten som den ibland kallas.

Det gör vi, som Håkan Juholt för en tid sedan uttryckte det, för att vi inte har euron som valuta. Så länge vi har det är det helt uteslutet att vi skulle binda oss till ett finanspolitiskt ramverk som inte beslutas i Sveriges Riksdag. Vi lämnar inte ifrån oss finansmakten.

Men Sverige har ju sagt ja, inte nej, till europakten, det har stått i tidningen?

Tja, döm själva om det är ett nej eller ett ja.

Redan tidigt i processen, när man började tala om att upprätta ett mellanstatligt avtal om ett finanspolitiskt ramverk för euroländerna, öppnades möjligheten för icke-euroländer att ansluta sig frivilligt. Oklart då hur och varför.

Socialdemokraterna formulerade så gott som omedelbart sin position så här:

Det är uteslutet att vi ansluter oss till själva regelverket så länge vi har egen valuta. Vi lämnar inte ifrån oss inflytande över finanspolitiken. Men, vi har som EU-medlemmar ett självklart intresse av att så långt möjligt ha inflytande och insyn, eftersom det som händer i eurozonen påverkar den inre marknaden och vår ekonomi. Vi vill också så långt möjligt förhindra en uppdelning av EU i olika grupperingar. Om det alltså är möjligt att ”ansluta” sig till pakten utan att ansluta sig till dess regelverk för ekonomierna, då kan vi tänka oss att göra det.

Vi socialdemokrater fick gehör för våra krav. Det visade sig, som det nu ser ut, att det var möjligt. Låta vara att avtalet i detalj skall granskas av riksdagen innan definitivt beslut om deltagande fattas.
Avtalet innebär att Sverige får vara med på ett hörn utan att påta sig några ekonomiska förpliktelser utöver vad som gäller enligt stabilitets- och tillväxtpakten inom ramen för EU-fördraget.

Det finns de som säger att Sverige lika gärna kunde ha anslutit sig också till regelverket som sådant, eftersom vi själva har ett finanspolitiskt ramverk som är lika strängt eller kanske strängare. Men då har man inte fattat poängen, nämligen att vårt regelverk beslutar vi om i Sveriges Riksdag.

Innebär då inte ändå vår medverkan i pakten att vi legitimerar en högerpolitik som lagfäster massarbetslöshet och stagnation i eurozonen? Tung och välgrundad kritik har riktats mot pakten från rader av ekonomer, fackföreningar, IMF och europeisk vänster.
Svaret är att socialdemokratin i Sverige och Europa i vilket fall som helst måste protestera mot och hålla fram alternativ till högerns åtstramningspolitik, även om det inte kommer att ske på europaktens möten så länge det är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som representerar Sverige där.

Hur som helst. Sverige säger nej till europaktens innehåll så länge vi inte har euron som valuta, men ja till att vara med på möten. Därför att vi är med i EU.
Och om vi går med i euron, då kommer också regelverket att gälla oss.
Men det lär, om jag uttrycker mig försiktigt, dröja innan vi lämnar kronan.