Återupprätta den moderna arbetsmarknadspolitiken!

Så når oss nyheten att Förberedande utbildning (FUB), en av Arbetsförmedlingens största och mest kostsamma insatser, inte fungerar. Detta enligt en ännu inte publicerad granskning som Riksrevisionen gjort och som SVT Nyheter fått ta del av. Insatsen framstår som ineffektiv och visar enligt SVT Nyheter ”att arbetssökande som deltar i FUB får lägre framtida arbetsinkomster jämfört med om de istället skulle varit öppet arbetslösa”.

Foto Lennart Perlenhem

Nu måste jag reservera mig, eftersom jag inte själv kunnat ta del av undersökningen, men jag har sett liknade rapporter genom åren. Och det finns fallgropar. Det är ju, för att ta exempel från ett annat område, inte så konstigt om patienter i sjukvården som behandlas på intensivvårdsavdelning överlever i mindre utsträckning än de som inte behandlas där. Det kan vara så att de som får ta del av arbetsmarknadspolitiska insatser ändå inte genomsnittligt klarar sig bättre än de som inte får del av sådana insatser. Frågan är hur de skulle ha klarat sig om de inte fått delta i programmen?

Samtidigt finns det skäl att vara allmänt skeptisk till den inriktning som arbetsmarknadspolitiken tagit de senaste decennierna. Den moderna arbetsmarknadspolitik, som vi en gång förfogade över, har stegvis lagts ner och kvaliteten på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har försämrats. Gamla AMS, Arbetsmarknadsstyrelsen, och Arbetsmarknadsverket kunde vid sidan av arbetsförmedlingsverksamheten bland annat erbjuda ”beredskapsjobb” och liknande åtgärder, föraktfullt kallade ”AMS-jobb”, och en omfattande verksamhet med kvalificerade yrkesutbildningar inriktade mot bristyrkesområden.

Det som har hänt är att förnyelsen av arbetsmarknadspolitiken kommit att innebära att staten successivt abdikerat från ansvaret för arbetslösheten, samtidigt som detta ansvar placerats allt tyngre på individen själv. Som Liv Beckström skriver i en ledare i Dagens Arena; "Vi behöver inga fler konsultledda förnyelseresor".

Den nya Arbetsförmedlingen kom alltmer att ägna sig åt att lära de arbetslösa söka jobb på nätet och att skriva CV och jobbansökningar.  Medan de arbetsmarknadspolitiska programmen och arbetsförmedlandet alltmer anförtroddes privata företag och marknadskrafter. Med inspiration från New Public Management-idéer skiljdes beställandet från utförandet. Bemanningsföretag sköter i stora delar dagens arbetsförmedling och programverksamheten har också privatiserats.

Under de åtta borgerliga regeringsåren blev det allt värre. Skandalerna i spåren av innovationerna – etableringslotsar, fas 3-jobb och jobbcoacher -stod som spön i backen. Den nya arbetsmarknadspolitikmarknad som skapades blev ett Klondyke för lycksökare, ja också för kriminella, vilket Expressens Anna Dahlberg lyfter fram i en av sina ledare.

Dagens arbetslösa behöver mer än någonsin kvalificerade insatser, ”AMS-jobb” och AMS-utbildning. Samhället, staten, måste ta sitt ansvar för att få ner arbetslösheten på allvar. Och det är myndigheten själv som måste ha huvudansvaret också för att "utföra" de arbetsmarknadspolitiska insatserna. Den gamla, moderna arbetsmarknadspolitiken måste uppfinnas på nytt.

Är det synd om AKB?

Så tvingades då Anna Kinberg Batra till sist kasta in handuken. Hon hade inte en chans att överleva den offentliga kritikstormen.

Bara ett par reflektioner

AKB har fått kritik för att hon inte varit tillräckligt bra på att kommunicera. Kritik som varit befogad. Det framstår därmed som lätt ironiskt att hon gör en magnifik sorti. Med högburet huvud och glasklara svar redogör hon för sitt beslut. Bästa kommunikativa insatsen hittills.
Och nu får hon, jag såg dem komma när jag lyssnade på henne, sympatiyttringar både från vänster och höger. Hon blev utmobbad och visst är det synd om henne är undertonen i en hel del kommentarer och inlägg på sociala medier.

Foto Peter Knutson

Jag kan också känna en slags sorg för hennes skull, även om jag inte alls delar hennes politiska drömmar eller tycker att hon klarat jobbet särskilt bra. Men politik är en förtroendebransch och det visste och vet Anna Kinberg Batra.

Just i dessa dagar pågår nomineringsarbete i alla partier inför valet nästa år. Listor till kommun, landsting och riksdag ska sättas samman. Och en hel del politiker kommer mer eller mindre ömsint och mer eller mindre rättvist att lyftas bort från valbar plats. Andra kommer att lyftas fram. Det sker hela tiden och det tillhör politikens och demokratins spelregler.

Det man bör vara bekymrad över är hur politikens villkor i stort förändrats, hur personfixeringen blivit allt starkare i den mediemiljö där dreven ständigt går. En gång i tiden brukade man på skoj, fast rätt mycket på allvar också, säga att Socialdemokraterna kan ha en häst som partiledare. De skulle i alla fall få runt 45 procent av rösterna. Innebörden var förstås att väljarnas förtroende för partiet vilade på den socialdemokratiska politiken och inte i särskilt hög grad på hur partiledaren såg ut eller betedde sig.

Så fungerar det inte längre, dels på grund av medialiseringen av politiken, men också därför att partiernas politik och de ideologiska skiljelinjerna blivit otydligare. I brist på tydliga och attraktiva idéer hänger alltmer på partiledaren eller några få ledande personer.

Moderaterna befinner sig sedan länge i ideologisk spagat, det är deras verkliga problem. Anna Kinberg Batra tvingades bort. En annan utgång var som det hela hade utvecklat sig omöjlig att tänka sig. Hon hade inte längre stöd. Men med hennes avgång är inga svåra frågor besvarade.
Moderaternas politiska dilemma kvarstår och den som tar över, Svantesson eller Kristersson, kommer inte heller ensam att kunna lösa dem. Och det kommer inte Moderaterna att klara tillsammans heller. Därför att deras problem bottnar i motsättningar om vägen framåt. Moderaterna kommer att få lära sig leva med att vara ett inte alltför stort parti.

Först publicerad i www.efterarbetet.se den 25 augusti 2017

Ännu är det för tidigt för Frankrike och EU att andas ut

Kommentarerna inför det franska presidentvalet har handlat om att Europa ”håller andan” och nu, efter den lyckosamma utgången, om att Europa ”kan andas ut”. Men det kommer att dröja innan både Frankrike och Europa kan återgå till vad som liknar en normal andhämtning.

I Frankrike väntar nu ett parlamentsval. Utgångsläget är att både Republikanerna och Socialistpartiet är svårt sargade. Allra mest illa däran är Socialistpartiet. Många medborgare har tappat tron på deras förmåga, och i många fall också deras vilja, att hantera landets problem, den alarmerande höga arbetslösheten och de växande sociala och ekonomiska klyftorna.

Segraren i presidentvalet Emmanuel Macron å andra sidan saknar partiorganisation och hans nymornade rörelse En Marche saknar representation i parlamentet. Länge saknade En Marche också ett politiskt program och när det väl presenterades gav det ett fortsatt fluffigt intryck av den nya rörelsen. I den mån det inte var fluffigt var det marknadsliberalt. Macron vill skära ner arbetskraftskostnaderna, luckra upp arbetsrätten och minska de offentliga utgifterna. Han vill förvisso också satsa på utbildning, men programmet liknar rätt mycket den politik som med vissa variationer lett Frankrike och Europa in i de problem man nu måste hantera. En politik grundad i en övertro på de ”fria” marknadskrafternas helbrägdagörande förmåga, som är orsaken till de växande klyftorna och väljares runt om i Europa växande uppgivenhet och desperation, manifesterad i extremhögerns och nationalistiska partiers framgångar.

Macron är knappast vad Frankrike och Europa behöver, men naturligtvis en president som alla dar i veckan är att föredra framför Marine Le Pen. Det är dock för tidigt att andas ut.

Europas problem består. De beror på de obalanser som byggts in EU-projektet, mellan politik och marknad, arbete och kapital, fri rörlighet och nationell politisk suveränitet.

En enda marknad och valuta, men självständig finanspolitik, skattepolitik, socialpolitik och arbetsmarknadspolitik (Nåja!). Det fanns hos alltför många av EU:s politiska ingenjörer en föreställning om att bara anden, marknaden, släpptes ur flaskan, så skulle EU komma att drivas i alltmer federalistisk riktning. Men det var andra krafter som släpptes loss.

Euron och flyktingpolitiken är de två stora misslyckandena.

Det fungerade väl hjälpligt med euron fram till finanskrisen 2008. Men den blottlade europrojektets brister. Och då lanserade de ledande länderna Tyskland och Frankrike idén om ”En verklig monetär union”, ”A real monetary union”. Nu skulle inte bara bankpolitiken utan hela finansmakten centraliseras. Det var bara ett stort krux, det politiska stödet för en ytterligare centralisering av beslutsfattandet hade undergrävts i medlemsland efter medlemsland. Även om det fanns och fortfarande finns kvar i framför allt Tyskland.

Den fria rörligheten för personer är en annan av EU-projektets hörnstenar. De inre gränserna hade rivits och kvar fanns EU:s yttre gräns. Det fungerade hyggligt så länge gränserna och den gemensamma flyktingpolitiken inte testades. Sen kom Syrienkriget och flyktingkrisen. Det visade sig att EU inte hade en gemensam flyktingpolitik. Och viljan att bygga en sådan var och är svag.

Det finns två huvudvägar att förhindra EU:s sönderfall. En centralisering av politisk makt till Bryssel. Eller en ombyggnad och ombalansering av projektet. Mer av strategiskt samarbete på områden där länderna var för sig inte räcker till. Mindre av fria marknadskrafter och mer av nationellt självbestämmande där detta är ändamålsenligt.

Hur i allvärlden ska det gå till? Ja, det kan man ju undra, men vad är alternativet?

En sak är säker, med mer marknad och mindre politik, och med lägre skatter, nedskärningar i de offentliga utgifterna, mindre fördelningspolitik och sänkta arbetskraftskostnader, d v s sänkta löner, torde klyvningen av både Frankrike och Europa bestå.

Det är för tidigt att andas ut, men man kan naturligtvis inte hålla andan hur länge som helst.

Tillbaka till blandekonomin!

Förr en vecka sedan presenterades en rapport om utvecklingen inom offentlig sektor, som Per Molander, expert på förvaltningsfrågor, gjort på uppdrag av ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi. Presentationen och rapporten har dock, som Björn Elmbrant konstaterar i Dagens Arena, mötts med ”största möjliga medietystnad”. Det kan bero på att rapporten slår fast att de senaste årtiondenas privatisering och marknadisering av välfärden är ett stort misslyckande.

Per Molander har studerat utvecklingen inom främst skolan, sjukvården och på socialförsäkringsområdet. Han kommer fram till att ”reformerna”, inspirerade av New Public Management (NPM), i stora delar måste ”omprövas och reverseras”, d v s vi bör återgå till de grundmodeller som gällde innan marknadsyran grep tag i oss.

Det har inte blivit billigare, snarare dyrare, och det har inte blivit bättre. Vilket enligt Molander beror på ”den offentliga sektorns särart, där såväl graden av öppenhet som drivkrafter skiljer sig från den privata sektorn”.

NPM-doktrinen utgår ifrån att det inte är någon artskillnad mellan privat och offentlig sektor och att man därför kan styra och ställa i välfärden som på vilken bil- eller korvfabrik som helst. Därför har också landsting och kommuner i parti och minut rekryterat chefer med bakgrund i det privata näringslivet.

”Detta är en felsyn”, konstaterar ESO-rapporten, den offentliga sektorn skiljer sig från den privata i framför allt två viktiga avseenden: den grundläggande logiken och graden av öppenhet.”

I privata verksamheter innebär den grundläggande logiken att handlandet styrs ”av det överordnade målet om vinstmaximering och ansvaret gentemot ägarna”. Privata aktörer siktar mot ökad vinst och ”kan då bidra till att belastningen på den offentliga budgeten ökar i stället för att minska”. Med andra ord, det blir dyrare.

Per Molander har studerat främst tre områden – utbildning, hälso- och sjukvård och socialförsäkringar.

Vad gäller skolan och utbildningssystemet kommer Molander, som en rad andra bedömare, fram till att privatiseringarna och skolvalet lett till sortering, segregation och betygsinflation. Vid sidan av den spontana sortering som blir resultatet av skolvalet, finns det också ”belägg för att de privata skolorna sorterar bland de sökande eleverna, i strid med gällande regelverk”. Ett exempel på den saken, som mött oss i nyhetsflödet de senare veckorna, är privatskolan Runstycket i Malmö, där sjuårige Conrad vägrades plats eftersom han bedömdes vara alltför resurskrävande.

Inom sjukvården pågår också en sortering, om än inte lika påtaglig, i varje fall inte lika omtalad, som i skolan. Men ”det finns en tendens till koncentration av mindre vårdkrävande patienter hos de privata vårdgivarna, vilket med gällande ersättningssystem kan innebära en felaktig tilldelning av resurser”, skriver Molander.

Det finns också en annan tendens, besläktad med den Molander påtalar, nämligen att privata vårdgivare utför de behandlingar som ger mest klirr i kassan, men inte nödvändigtvis är medicinskt befogade. Häromdan nåddes vi alltså av nyheten om gynmottagningen Ultragyn, där gynekologerna får bonus efter ”hur mycket de skär i patienterna”.

Per Molander kommer fram till att de NPM-inspirerade reformerna inte varit svar på de problem som för några decennier sedan identifierades i den svenska offentliga sektorn. Han vill alltså ”ompröva och reversera”.

Det gäller hälso- och sjukvården, där han vill ge landstingen "frihet att själva avgöra i vilken utsträckning valfrihet och fri etableringsrätt ska tillämpas".

Det gäller skolan, där det så kallade fria skolvalet ”bör avvecklas och ersättas med prioriterade önskemål om placering som får stämmas av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.”

Det gäller pensionssystemet, där premiepensionssystemet bör avvecklas och ”om valfrihet anses önskvärd, bör ett begränsat antal fonder upphandlas och förvaltas i offentlig regi”.

Jag minns en tid då vi i Sverige beskrev ekonomin som en "blandekonomi". Bakom det begreppet finns en föreställning  och en övertygelse om att kapitalismen måste regleras och balanseras, och att vissa delar av ekonomin - främst skola, vård och omsorg - inte lämpar sig som tummelplatser för vinstintressen och att göra marknad av. Medan varor och andra tjänster lämpar sig bäst för att köpas och säljas på marknaden.

Det är den ganska självklara insikten som gått förlorad och nu måste återvinnas.

Det är den förlorade insikten som gör att vi nu måste göra om och göra rätt efter årtionden av nyliberalt inspirerade misslyckanden.