Vems fel är kriget i Ukraina?

Vem bär ansvaret för krisen och kriget i Ukraina?

Men, är inte svaret givet, visst är det väl den ondskefulle ryssen Putins fel?  Och om vi i väst viker ner oss nu, då kan det kanske gå som efter Münchenöverenskommelsen 1938, då den godtrogne Neville Chamberlain återvände hem och utropade de berömda orden ”fred i vår tid”. Och sen blev det världskrig.

Putin är inte min typ, om jag säger så. Men jag måste erkänna att jag känt en växande olust inför de förenklade Ukraina-analyserna och försöken att blåsa liv i den gamla rysskräcken. Samtidigt som kraven på ett svenskt Nato-medlemskap hörts allt högre. 

Den förhärskande bilden, vad gäller hur Ukraina-krisen och kriget uppstod, bottnar alltså i den systematiskt frammanade bilden av ett alltmer aggressivt och expansionistiskt Ryssland. Mer än en ”analytiker” har beskrivit den pågående konflikten i kalla kriget-termer. På den goda sidan ”vi i väst”, USA och europeiska allierade, som respekterar folkrätt och nationsgränser. På den andra sidan de ondskefulla ryssarna, som trampar folkrätten under sina stålskodda klackar. 

Och den gamla Dominoteorin har också kommit till heders. I nästa steg vill ryssen lägga under sig de baltiska staterna.  

Jag köper inte förenklingarna och enögdheten. Och för den som inte gör det finns det hjälp att få. Jag råkade alltså snubbla över en liten skrift författad av den prisbelönte undersökande ”veteranjournalisten” Robert Parry. Den heter Bakom kulisserna i Kiev (Karneval Förlag) med den långa underrubriken Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nynazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina.

Parry, som bland annat låg bakom flera av avslöjandena om den så kallade Iran-Contras-affären på 80-talet, ifrågasätter den historieskrivning om Ukraina som amerikanska media verkar ha svalt med hull och hår. En komplicerad och mångfacetterad verklighet har förvandlats till ”en moralitet om goda och onda, där ädla demonstranter kämpar mot en elak president och dennes ännu elakare beskyddare, Putin”.

Parry kallar den amerikanska bevakningen av det som hänt i Ukraina för ”den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större kris” … ”i mediernas propagandaoffensiv har även ingått att flera centrala element i konflikten har förtigits eller tonats ned. Det gäller särskilt de roller som spelats av nykonservativa i USA och nynazister i Ukraina”.

Jag lutar åt att bevakningen inte är särskilt mycket bättre i Sverige än i USA, även om här och där och då och då ifrågasättande uppgifter har skymtat fram och ett och annat frågetecken har rests.

Robert Parry är pessimistisk; ”Om Obama, och hans efterträdare, fortsätter att följa den nykonservativa agendan, väntar en framtid med ändlösa krig över hela Mellanöstern och en konfrontation med Ryssland, som i förlängningen kan leda till storkrig”.

Har Parry rätt? Nja, det går förstås att ha invändningar mot hans berättelse och hans slutsatser. Jag tycker exempelvis att han lite väl vårdslöst slätar över den ryska annekteringen av Krim. Och kan det verkligen vara så att det var den ukrainska sidan som sköt ner Malaysia Airlines passagerarplan i tron att det var Putins plan? Ja, det kan det naturligtvis, men det betyder inte att det är klarlagt att det var så. 

Det intressanta är naturligtvis inte huruvida Parry har rätt i allt han hävdar eller föreslår som en möjlighet. Poängen är att han faktiskt ganska övertygade visar att ansvarsfrågan - hur uppstod krisen och kriget - aldrig har diskuterats allsidigt och prövande. De flesta journalisterna verkar ha tappat eller förlagt den spade de ska gräva med och den allsidiga bevakningen förefaller ha dukat under för propaganda, stöpt i de former där världen består av the good guys och the bad guys. Vilket dessvärre brukar vara ett tecken på att det håller på att gå åt helvete.

Betygsfarsen

Det är svårt att se att det skulle vara klokt att på någon som helst ministerpost ha en politiker som är ointresserad av vad kunskap och beprövad vetenskap har att säga om en viss politisk idé. Men det är kanske ändå särskilt utmanande att tänka sig en utbildnings- och forskningsminister som fullständigt skiter i vad beprövad vetenskap har att anföra.

Sverige har haft en sådan minister tills helt nyligen. Han hette Jan Björklund och var också folkpartiets (detta gamla folkskollärarparti) partiledare. Det är han fortfarande. Men dessbättre är han inte längre utbildningsminister.   

Idag kom det sorgliga beskedet att regeringen och alliansen, eller det som är kvar av den, kommit överens om en kompromiss i betygsfrågan. 100 skolor, detta är taket, ska få möjlighet att delta i en försöksverksamhet med betyg för fjärdeklassare. ”Reformen”, som alltså är ett hugskott utan verklighetsförankring, ska utvärderas 2017 och kan tidigast bli allmän skolpolitik 2022. 
Puh, säger jag! Då kan ju förnuftet ha hunnit ikapp också de borgerliga partierna.

Idén med betyg för fjärdeklassare har dömts ut av såväl elever som lärare – och av forskarsamhället. Så här sammanfattades läget för Jan Björklund och ”reformen” i Dagens Nyheter den 25 mars förra året: ”Lärarförbundet sågar det. Allianskolleger tar avstånd från det. Och landets forskarelit förstår inte var utbildningsministern får sina idéer ifrån.”

En systematisk genomgång av forskningsläget gjord av Vetenskapsrådet ledde till slutsatser som att "alla" elever påverkas negativt av tidiga betyg. Och alldeles särskilt ”lågpresterande barn”. Ja, i rapporten konstaterades att inte en enda vetenskaplig artikel pekar på att tidiga betyg i skolan skulle vara positivt.

Idag kunde vi då ändå lyssna till vad som, antar jag, skulle föreställa en triumferande Jan Björklund. Han talade om ”Genombrott”. Han sa att detta, det väntande försöket alltså, ”skapar stabilitet i skolan”. Ja, ”det är ett stort steg framåt att vi nu genomför ett seriöst försök med detta”, sa Jan Björklund. 

Seriöst? Knappast! 
Jag kan väl förstå regeringspartierna, d v s att de går med på försökseländet. Alternativet hade ju annars kunnat bli att allianspartierna tillsamman med Sverigedemokraterna hade drivit igenom betygsreformen i riksdagens utbildningsutskott och i kammaren. Men seriöst? Nej, det är ett sorgligt spektakel, en betygsfars iscensatt av en för beprövad vetenskap fullständigt tondöv före detta utbildningsminister.   

Vilka underbara banker!

Storbankernas ägare och direktörer har sedan länge nävarna djupt nergrävda i syltburkarna. Swedbank, Handelsbanken, Nordea och SEB, alla berättar nu, när årsboksluten presenteras, om provocerande höga vinstnivåer, höjda utdelningar till aktieägarna och fantasilöner till bankledningarna. Bankerna tjänar alltmer på kunderna, som dessutom själva gör alltmer av jobbet. 

Swedbanks vd Michael Wolf försvarar i ett Rapportinslag de höga utdelningarna med att Finansinspektionen kräver det. Det är rent trams. FI kräver en viss nivå på det egna kapitalet, för att bankerna ska kunna klara nya kriser på finansmarknaden, de kräver inte en viss nivå på utdelningen till aktieägarna. Om man minskar utdelningarna kan det egna kapitalet stärkas på lägre vinstnivåer. Utdelningen i Swedbank motsvarar 75 procent av vinsten och det ser likadant ut i de andra storbankerna.   

Enligt de kapitalistiska läroböckerna är skälet till hög aktieavkastning att ägarna tar en hög risk. Men när det gäller de systemviktiga storbankerna är det inte sant. Riskerna har socialiserats, eftersom det finansiella systemet inte kan tillåtas braka ihop. 

Europa lider fortfarande svårt av sviterna efter den senaste finanskrisen, som drog igång i USA på grund av sanslösa utsvävningar i branschen. Vi kan nu, också beroende på den halsstarriga åtstramningspolitik som ordinerades som medicin till Europa, samtidigt som bankerna hållits under armarna, se tillbaka på en längre period av recession i de värst drabbade länderna. Massarbetslöshet, inte minst bland ungdomar, förlorad framtidstro, växande ohälsa och socialt elände.

Europas djupa kris kan visserligen inte enbart skyllas på bank- och finansmarknadens tillkortakommanden. Högerpolitiken och euron hamnar också på de anklagades bänk.

Men poängen i det här sammanhanget är, att banker är inte vilka företag som helst.

Bank- och finanssystemet är som ekonomins blodomlopp. Det får inte bli stopp i rören, "systemviktiga” storbanker får inte gå i konkurs. Därför har riskerna socialiserats. Det är samhället och medborgarna i egenskap av skattebetalare som står riskerna, när och om det finansiella systemet brakar ihop därför att ”finansvalparna” lekt kapitalister.

Bankägarna och deras ledningar ser inte längre, som sin grundläggande uppgift att serva samhället, att erbjuda möjligheter till sparande och att låna ut till enskilda och företag. De ser som sin uppgift att tjäna pengar på pengar, så mycket pengar som möjligt. Och spelet har blivit allt djärvare för att kunna öka vinsterna. Risken tar ju till syvende och sist samhället, medborgarna, eftersom systemviktiga banker måste räddas. Vilken underbar verksamhet är det inte!

Varje jul visar SVT filmen It’s a Wonderful Life (1946), på svenska Livet är underbart. Det är verkligen en underbar film med James Stewart och Donna Reed i huvudrollerna. Den handlar om banker, änglar och kärlek. Inte minst om banker. Man skulle kunna säga att det är en film om hur banker förr i tiden, riktiga banker, kunde fungera, ungefär som de gamla sparbankerna i Sverige.

George Bailey (James Stewart) är en ärlig och pålitlig bankman, som driver Bailey Bulding and Loan. Man kan spara och låna i banken. Banken liksom tillhör och känner sin stad, ser som sin uppgift att finnas där och se till att livet blir bättre. Den sortens banker är numera nästan helt utdöd. 

Det finns också en bok med titeln Jimmy Stewart is dead, med den långa underrubriken Ending the World’s Ongoing Financial Plague with Limited Purpose Banking.  Det sista betyder fritt översatt: ”Hur man får slut på den pågående finansiella farsoten med hjälp av begränsad bankverksamhet” (ungefär bankdelning för att anknyta till en aktuell debatt).  Den anspelar alltså på nämnda film och har författas av Laurence J. Kotlikoffs. Boken utkom 2010, även om illustrationen här intill är gammalmodig, och har så vitt jag vet inte översatts till svenska. Men budskapet är att banker också på 2000-talet borde fungera som förr i tiden.

Frågan är varför man ska ha privata, kapitalistiska storbanker, när riskerna i alla fall har socialiserats? Nu vågar jag inte gå så långt att jag aktualiserar SSU:s, det Socialdemokratiska Ungdomsförbundets, gamla krav på bankförstatligande. Det är ju en annan tid nu. Men säg så här.

Staten bör vara en stor och normerande aktör på bankmarknaden. Staten bör använda sin ägarroll för att skapa stabilitet och främja exempel på hur banker kan och ska uppträda, när det gäller service, risktagande, vinstnivåer och bonusar.

Därför har det varit och är det dumt att sälja ut de banker vi själva äger. Fortfarande har staten en ägarpost i Nordea och äger själv SBAB. Tack vare att oppositionen under förra mandaten stoppade alliansregeringens planer.

Staten bör äga bankverksamhet, och dessutom bör andra alternativ än de privata och statliga gynnas. Jag vill se en mångfald av ägare, pluralism och ökad konkurrens på bankmarknaden, kundägda banker - sparbanker och föreningsbanker.

Det är lite gammalmodigt. Men i bankvärlden var det bättre förr.

Kejsaren var naken...

Det blir alltmer uppenbarat att kejsaren var naken.
För några år sedan fick Anders Borg pris som Europas bäste finansminister. Katrine Kielos, numera Marcel, tillät sig skoja i en kolumn i Aftonbladet, genom att konstatera att i ett Europa härjat av djup kris var det väl ungefär som att bli utsedd till Afrikas bäste skidåkare.
Det hindrade inte att merparten av Sveriges journalister skulle fortsätta att äta ur Anders Borgs hand nära nog ända fram till slutet. Och att också ledande personer i oppositionen kunde höras sucka imponerade av Borgs ekonomiska handlag.

Nu kommer "nyheten", presenterad i Gomorron Sverige, att Sverige under Anders Borgs styre i själva verket haft negativ tillväxt, om man räknar på BNP per capita, vilket förstås är det rättvisande sättet att räkna. Vi kan se tillbaka på "sju förlorade år".
Eftersom välbeställda svenskar fått det ännu bättre under alliansens styre, innebär det att de som redan hade det knapert har fått det mycket sämre. Vilket vi egentligen visste utan att behöva ta del av den "nya" statistiken.

Under hela sin regeringsperiod mötte Borg och alliansregeringen oppositionens angrepp genom att hänvisa till absoluta tal och bortse ifrån befolkningsökningen, bland annat som en följd av stor invandring.
När oppositionen pekade på att allt fler blivit arbetslösa svarade Reinfeldt och Borg att det är fler som arbetar. Vilket är ungefär lika begåvat som att säga att eftersom fler arbetar i Kina är arbetsmarknaden bättre där än i Sverige. När oppositionen kritiserade alliansregeringen för att den skurit ner högskolan och andra utbildningsinsatser, svarade alliansen att det finns fler högskoleplatser idag än när vi tog över 2006.
Kruxet är att Sverige har fått ungefär 600 000 fler invånare sedan 2006.

Någon "arbetslinje" värd namnet har den borgerliga regeringen aldrig haft. Däremot en jobbpolitik som innebär att man stimulerar fram fler låglönejobb. Idén bakom jobbskatteavdragen och deras baksida - bland annat sämre a-kassa och sjukförsäkring - är att stärka incitamenten att ta jobb till lägre lön. Om du bara kryper lite mer så finns det jobb att få.
Det handlar om att skapa en växande låglönemarknad istället för att genom utbildning och andra mjuka och hårda investeringar öka produktiviteten - och därmed BNP per capita.

Allianspolitiken blev ett fiasko eller kanske kan man med alliansögon se den som en framgång. Men arbetslösheten växte och i den mån det skapades nya jobb, kom de i hög grad i form av lågbetalda jobb. Sverige blev fattigare.
Istället för den systematiska skattesänknings- och nedrustningspolitik som bedrevs, fanns det starka skäl att kraftig öka inte minst de mjuka investeringarna, inte minst för att klara integrationen av alla nyanlända. Men istället sänktes ambitionerna och de arbetslösa hänvisades till en ny låglönemarknad Allt enligt teorin att det finns jobb att få, bara du är beredd att jobba för en skitlön och sluta ställa krav på trygghet och bra arbetsmiljö.

Nu har den statistiska rapporteringen hunnit ikapp verkligheten och jag hör samtalsledaren i morgonsoffan förvånat utbrista; "Men Anders Borg har ju varit så internationellt hyllad".
Hur kunde hans stjärna stiga så högt?
Ja, ett svar är att den trendsättande delen av journalistkåren inte gjorde sitt jobb. Det krävdes ingen mera avancerad grävande journalistik för att avslöja att kejsaren var naken. Ett par timmar på nätet kanske med rätt sökord.
Och jag tycker heller inte att oppositionen gjorde sitt jobb. Där var man också, paradoxalt nog, alltför imponerad av kejsarens nya kläder.