Det fria skolvalet och fria media

SVT:s huvudnyhet i morse var att 65 procent är för ”det fria skolvalet”. Man redovisade en undersökning gjord av Demoskop på uppdrag av det starkaste särintresset på området, Friskolornas Riksförbund. Någon självständig prövning av rapporten utfördes inte. Det granskande momentet bestod i att man ställde ett par frågor till Mikaela Waltersson, ordförande för friskoleförbundet, som alltså själv beställt och betalat för undersökningen.

Dessvärre är det en trend att media, också public service, okritiskt redovisar undersökningar som uppenbarligen beställts med syfte att gynna det särintresse som beställt den. I takt med att de kommersiella särintressena, som en följd av marknadiseringen, blir allt tyngre aktörer förslappas dessvärre journalistiken.  

Jag är själv förvånad över att inte 100 procent vill att man ska kunna ”välja skola”. Jag tror i varje fall att 100 procent vill kunna välja utbildning efter intresse och förutsättningar.

Man kunde fakstisk välja till och med när jag gick i skolan. Kanske det "fria" utbildningsvalet rent av var större då än nu, även om jag inser att det låter lite konstigt. När jag sökte in till gymnasiet i Ystad kunde jag, om jag nu minns rätt, välja mellan reallinje, allmän/social linje och latinlinje. Fast det var ju inte säkert att man fick sitt förstahandsval tillgodosett. Är det säkert att man får det idag?

Det hade varit möjligt och är möjligt att tillgodose ett fritt utbildningsval inom ramen för en sammanhållen skola. Vad marknadiseringen leder till är framför allt att föräldrar och barn väljer bort skolor och att skolbolagen väljer lönsamma elever, för att sen skicka vinsterna till aktieägare och skatteparadis.
I Norge, där jag för ett par år sedan bevistade en konferens om marknadiseringen, skrattar man åt Sverige.

Jag är nu i färd med att välja ny bil. Det blir ganska säkert en miljöbil. Och väljer jag en Volvo så blir det en Volvo. Väljer jag en Toyota så blir det en Toyota.

Det fria skolvalet innebär däremot inte att man får den skola man vill ha. Att välja skola är inte som att välja bil och kan aldrig bli det. Ett marknadiserat skolsystem, där alla får gå i den skola (den utbildning) de valt, förutsätter en ohyggligt dyr överkapacitet, om det ens är möjligt att åstadkomma ens i teorin.

En uppföljning av den ganska larviga mätning som Friskolornas Riksförbund köpt skulle kunna vara att undersöka hur många föräldrar och elever som faktiskt får den skola som de vill ha.

För att nu inte tala om huruvida de får den utbildning och det jobb de vill ha?  

Se där en uppgift för den fria, granskande journalistiken.

 

Hur blev svensken asocial?

Våren 2006 var jag i New York, där jag bland annat besökte några fackliga organisationer. En av dem var Unite Here, ett fackförbund som två år tidigare bildats genom en sammanslagning av Unite (The Union of Needletrades, Industrial, and Textile Employees) och Here (Hotel Employees and Restaurant Employees International).
Deras internationella sekreterare, en kvinna som jag dessvärre tappat bort namnet på, vinkade av mig med uppmaningen: ”Vad ni än gör i Sverige, ge inte upp er modell, för då har vi ingenting att peka på som alternativet”.
Hennes vädjan bottnade i välgrundad oro.

Våren 2013 deltog jag på en konferens i OSLO, Velferdskonferensen - En konferens om motstånd och alternativ. Motstånd mot marknadiseringen av välfärden och alternativ till den numera också i Sverige hårt kritiserade styrmodell som kallas New Public Management.

På Oslo-konferensen hölls Sverige fram som ett avskräckande exempel. Det skrattades i lokalen när det svenska friskolesystemet beskrevs och jag var rätt glad då att inte Unite Heres internationella sekreterare var där. Fast ryktet har säkert nått henne.

Hur blev det så här? Hur kunde Sverige, världsberömt för "den svenska modellen" - en förebild när det gäller frigörande trygghetslösningar, hamna så långt ut på den andra kanten, hur blev Sverige något av marknadiseringsextremist?

Man kan naturligtvis skylla på Reagan och Thatcher och den nyliberala våg som sköljt över världen. Och på borgerliga regeringar och för den delen i någon mån också på socialdemokratiska. Men det liknar mer konstateranden än grundläggande förklaringar.

Jag håller som bäst på och läser boken Är svensken människa, författad av Henrik Berggren och Lars Trägårdh (Norstedts). Den kom för övrigt ut samma år som jag besökte Unite Here i New York, så det tog lite tid innan jag tog tag i den.

Det är så här långt, jag har bara hunnit hundra sidor in i boken, en spännande och bestickande berättelse om Sverige, svenskarna och socialdemokratins projekt. En tes som Berggren och Trägårdh driver är att man måste söka folkhemmets upprinnelse i svenskens djupt rotade frihetslängtan. Det starka samhället är ytterst en produkt av vår längtan till naturen och friheten.

Genom att välfärdsstaten minskade beroendet av familj, släkt och vänner (Ja, så småningom också, ironiskt nog, av folkrörelserna!) blev vi fria att förverkliga oss själva.

Denna tes är för övrigt en röd tråd också i den biografi över Olof Palme som Henrik Berggren skrivit. Underbara dagar framför oss, heter den.

Oss, Palme gillade detta ursprungligen franska uttryck. ”Oss” kan vara en familj, men också en nation.

Berggren och Trägårdh lutar sig mot bland andra filosofen Immanuel Kant, när de ska styrka sin tes. Kant resonerar om spänningen mellan människans strävan till individuell frihet och det ofrånkomliga behovet av gemenskap, samhällets nödvändighet.

Ernst Wigforss tog denna spänning vidare och utvecklade de filosofiska funderingarna till socialdemokratisk ideologi, bland annat i Socialism i vår tid (Tiden 1952):
 Ingen förnekar att det råder en spänning mellan mänskans olika begär. Alla kan inte tillfredsställas fullt ut eller samtidigt. [...] I fråga om jämlikheten råder emellertid ett särskilt förhållande, som gör det omöjligt att ställa upp den som en abstrakt motsättning till vare sig friheten eller andra goda ting, som mänskan eftertraktar. Jämlikheten är på visst sätt innehållslös innan man fått svar på frågan: jämlikhet i vad? Och svaret kan inte gärna bli något annat än att man vill för alla mänskor ha lika möjligheter att bli delaktiga av det goda vi själva värderar. Men det betyder ju inte bara materiell levnadsstandard eller tillgång till andliga kulturvärden i dess olika skapelser, det betyder också ställningen som fria medborgare. Kravet på jämlikhet är ett krav på jämlikhet också i frihet.

Det finns enligt Kant en kraft som driver människan in i gemenskapen. Men samtidigt finns det förstås, annars vore det inte ett spänningsladdat förhållande, en kraft som drar i motsatt riktning och hotar att upplösa gemenskapen.

Så frågan blir då, hur fick denna underminerande kraft övertaget? Hur blev det möjligt för borgerligheten, numera kallad alliansen, att få stöd för och påbörja den systematiska nedmonteringen av välfärdsstaten – och friheten.
Kanske för att de aldrig sa att detta var vad de skulle göra? Kanske, tänker jag, därför att sambanden mellan välfärden och friheten blivit allt otydligare?

I lokalsamhället är det ofrånkomligt att människor är beroende av varandra. Men när staten tar över i större skala fördunklas sambanden. Liksom de gör i det globala "samhället". Vi tar glatt emot skattesänkningarna men kräver att sjukvården ska fungera och att tågen ska gå. Vi går in i köpcentret och handlar den billigaste jeansen och ser inte barnarbetarna på andra sidan jordklotet.

”Vad ni än gör, ge inte upp er modell", sa Unite Heres internationella sekreterare när vi sa adjö 2006.
Varför förvandlades svenskens frihetslängtan till enögd individualism som hotar att förgöra själva friheten? Vad var det som gick snett?
Hur blev svensken asocial? Eller har det kanske ändå inte hänt...?

 

Vad är problemet med vinster?

Mats Skogskär är ledarskribent på Sydsvenskan och skriver den 28 februari om vinster i välfärden. Rubriken är ”Låt kvaliteten avgöra” och artikeln bygger i sin tur på en artikel i Dagens Samhälle, som är något av husorgan för dem som är anhängare av marknadisering av välfärden.
”Lyftet uteblev när Carema åkte ut”, är den braskande rubriken på den stort uppslagna artikeln i Dagens Samhälle om äldreboendet Koppargården i västra Stockholm, som blev riksbekant som ”Dödens Hus”. Slutsatsen av tidningens granskning blir att kvaliteten är i stort sett oförändrad och att problem kvarstår, trots att kommunen tagit tillbaka driften.
Föga förvånande faktiskt. Det akuta problemet i vård och omsorgssektorn är resursbrist.
Men är alltså egen regi lika dålig (eller lika bra) som privat?

”Med Koppargården”, skriver Skogsskär i Sydsvenskan, ”etablerades nidbilden av en privat omsorg där profithungriga riskkapitalister med vanvård som affärsidé åderlåter landets kommuner på skattemiljoner som sedan göms undan i utländska skatteparadis”. I någon mån en nidbild till och med av nidbilden, för jag har svårt att tro att särskilt många av marknadiseringens kritiker tror att riskkapitalisternas affärsidé är att bedriva vanvård eller starta dåliga skolor. Däremot har de drivkraften att få så hög avkastning som möjligt på insatt kapital. Frågan är vad det kan få för konsekvenser? Svaret får vi nästan dagligen.

Den viktiga diskussionen handlar hur som helst inte om huruvida det går att hitta enskilda exempel på bra eller till och med bättre privatdrivna äldreboenden, vårdcentraler eller skolor. Det gör det naturligtvis. Kanske därför att man faktiskt lyckats organisera verksamheten bättre. Men också därför att man lyckats plocka russin ur den stora kakan när det gäller ”kunder” och personal. Det är lönsammare att vårda relativt friska sjuka och att driva skola för motiverade ”skolkunder”.  Och det är ännu lönsammare om medarbetarna mest bara är pigga och raska. Men de som börjar bli utslitna ska ju också jobba någonstans.

Den viktigaste diskussionen handlar om vad marknadiseringen av välfärdssektorn leder till på längre sikt. Jag påstår att den är hårt segregerande och kraftigt kostnadsdrivande. Jag återkommer till det. Men först ett par andra positioner.

Även om det skulle vara så att ”kunder” i privatiserad verksamhet i olika enkäter är ungefär lika nöjda som medborgare i verksamhet som drivs i egen regi, så föredrar jag egen regi. Ett skäl är att det är stötande att skattefinansierad verksamhet slussar vinster till skatteparadisen, vilket är exakt vad som sker. Men framför allt därför att jag ser ett stort värde i en demokratisk organisationsmodell, där vi gemensamt har och tar ansvar för alla äldre och alla barn, inte bara för oss själva och våra egna val.

Privatiseringarna har i en tid med för knappa resurser i välfärdssektorn blivit en smitväg för politiker (egentligen för oss alla som medborgare) att skylla ifrån sig på utförarna eller rentav på ”kunderna”, som ju själva mer eller mindre fritt har valt omsorgsföretag eller skola.

Tillbaka till den viktigaste frågan, som alltså inte är om privata alternativ kan vara lika bra som egen regi. Vart leder marknadiseringen på lite sikt? Vad händer om man släpper loss vinstintresset i välfärdssektorn.

Jo, då väljer bolagen både anställda och kunder för att skapa vinstmarginaler. Skolbolagen elever som är lättlärda och oproblematiska. Och de sätter betyg på sitt varumärke istället för på eleverna.  Och vårdbolag etablerar sig i områden med köpstark och lite friskare population. Stora summor läggs på reklam för att locka kunder och sprida illusioner om verksamheten.

I förlängningen får vi exempelvis överkonsumtion av sjukvård i befolkningstäta och köpstarka områden och underkonsumtion i köpsvaga områden.

Följden av marknadiseringen blir segregation och klasskiktning.
Samhället får lova att i egen regi sköta de mindre lönsamma delarna eller betala dyrt för att de privata bolagen ska göra det. 
Så kan man förstås inte ha det. Ett alternativ, inte det enda, till den relativt fria vinstdrivna välfärdsmarknaden är en hårt reglerad och kontrollerad vinstdriven välfärdsmarknad som så gott det går tvingas värna kvaliteten. Men kontrollbyråkratin är heller inte gratis, den är dyr.

De växande problemen inom svensk sjukvård, skola och omsorg beror i det korta perspektivet inte främst på privatiseringarna utan på resursbristen. Sänker man skatter med 140 miljarder, samtidigt som KI slår fast att bara för att behålla kvaliteten i verksamheten på nuvarande nivå borde skatterna höjas med någonstans i storleksordningen 70 miljarder till 2017, då undergräver man välfärden. Det underskottet kan inte kompenseras med privatiseringar, däremot kan det kortsiktigt vara ett sätt för politiker att springa undan sitt ansvar.

På lång sikt är marknadiseringen både segregerande, ineffektiv och starkt kostnadsdrivande, inte minst därför att kontrollbyråkratin som skall försöka värna kvaliteten kommer att kosta skjortan.  

Är vår ekonomi ett krig?

En debattartikel i Sydsvenskan i måndags, den 24 februari, fick mig att reflektera över debattklimatet eller egentligen över det omtalade ”samhällsklimatet”.  
Det var mest rubrikens fel eller förtjänst. Artikeln som sådan fanns det ingen anledning att hetsa upp sig över, även om den hade skrivits av en dansk partivän, Sophie Haestrup Andersen. Hon är ordförande för Region Hovedstaden, Danmarks motsvarighet till Region Skåne inom Öresundssamarbetet.

Egentligen var rubriken ingen riktig rubrik, den var för pratig, tre rader lång. En hel mening hade lyfts upp från texten för att tjäna som rubrik. Jag har förstått att det är så man gör rubriker numera på den debattsidan, kanske för att spara tid och pengar.
Här är rubriken: ”Vi ska skapa nya jobb nu och i framtiden och därför ska vi tillsammans modigt kasta oss in i den internationella kampen”.

I nätupplagan var den lite kortare men på samma tema. ”Öresundsregionen kan tävla med Berlin och Amsterdam".

Det tänkvärda är ju att ekonomin och denna uppgift att skapa jobb, helst arbete åt alla, så ofta beskrivs som en kamp, en tävlan, ja nästan som ett krig. Underförstått att några oundvikligen kommer att bli vinnare och andra förlorare i ”den internationella kampen”. En del får jobb, andra blir utan. Sådan är, tja, kapitalismen! 

Kan man inte tänka sig en ordning där den ekonomiska politiken främst handlar om att i samverkan dra fördel av varandras komparativa fördelar och av innovationer och framsteg som görs.

Det borde ju vara möjligt till och med på en marknad, eftersom själva poängen med en marknad är att man byter grejer med varandra, även om det naturligtvis också är så att de som har för dåliga grejer att byta med "slås ut".
Invändningen är förstås att visst handlar det också om samverkan och att dra nytta av varandras fördelar. Just det kan ju sägas vara en poäng med frihandeln, i varje fall med handel.

Men hur kan det då komma sig att denna föreställning om ekonomin som en kamp där det finns vinnare och förlorare alltmer kommit att dominera det politiska språket och tänkandet?

Vi måste konkurrera bättre, vinna marknadsandelar och exportandelar, säger politiker världen runt.
Men om alla tänker så, vem skall köpa alla exportvarorna?
”Vi måste sänka trösklarna för företagen”, säger Anders Borg ideligen och menar egentligen att vi måste konkurrera med lägre löner och sänkta skatter, alltså sämre välfärd.
Men sänkta löner och sämre välfärd betyder ju minskad efterfrågan. Vem ska köpa det företagen producerar? Någon annan naturligtvis! 
Och när Irland sänker bolagsskatten så gör Sverige det också. Och då följer Danmark efter.
Det är den stora kapplöpningen mot botten som pågår. Vi måste vinna kriget, annars gör någon annan det. Och för att vinna måste vi accepptera att vi (nåja de allra flesta i alla fall) får det sämre. Eller?

Finns det alltså inget annat sätt att tänka? Ett sätt där vi framför allt ser samhället och ekonomin som en samverkan för det bästa gemensamma, där vi drar nytta av innovationer och mänskliga framsteg och ställer våra ”komparativa fördelar” till varandras förfogande.

Är ekonomin verkligen främst en kamp och en tävlan. Finns det inga alternativ?