Groggy Reinfeldt i lånta fjädrar?

Så har då Fredrik Reinfeldt på Sveriges vägnar undertecknat avtalet om den så kallade finanspakten eller europakten. Fast det riktiga beslutet tas av Sveriges Riksdag i höst.
Villkoret för ett svenskt deltagande är att Sverige inte behöver ansluta sig till det finanspolitiska regelverket som sådant. Det behöver vi nu heller inte. Däremot får vi vara med och utöva visst inflytande. Oklart hur stort.

Argumentet för att ansluta Sverige till pakten, trots att vi inte är euroland och på inga villkor ansluter oss till regelverket så länge vi inte är det, är att vi påverkas av vad euromedlemmarna tar sig för och att vi alltså har intressen att bevaka. Vi vill också, om möjligt förhindra en allt tydligare uppdelning av EU i olika lag, även om den redan är ett faktum.

Det finns argument för att Sverige ändå skulle välja att inte ”ansluta” sig till pakten. Men att det skulle vara ”en smygväg in i euron”, är inte ett av dem. För det är inte en smygväg.

Däremot är det ett argument i den andra vågskålen att deltagande kan uppfattas som om Sverige legitimerar en katastrofal åtstramningspolitik.

Jag följer regelbundet rapporteringen på Europaportalen, en webbtidning om EU och Europa som drivs av svenska fackliga organisationer.
I lördags levererade man märkliga rapporter från toppmötet. I en rubrik fick vi veta att ”Sveriges exempel glänste på toppmöte” och i texten att ”den kanske mest optimistiske av alla var Fredrik Reinfeldt som under toppmötet påminde om en boxare inför en match han vet han kommer vinna”.
Va…???
Vaddå glänste och vilken match?
Lite förvånad blev man ju över boxarbilden, eftersom intrycket här hemma är ett annat. I den mån Reinfeldt påminner om en boxare är det väl en som är lätt ”groggy” och på väg att slås ut.

I texten fick man också veta att statsministern ”under en kvart fick presentera svenska erfarenheter och utgångspunkter för sina kollegor. Regeringschefer med mer eller mindre stora problem med sina ekonomier – tyngda av budgetunderskott, fortsatt stigande arbetslöshet och nästintill obefintlig eller negativ tillväxt.”

Det var kanske här glansen kom in?
Fast Reinfeldts egen meritlista är verkligen inte märkvärdig.

Den socialdemokratiska regeringen som 1994 tog över efter regeringen Bildt ärvde en statskuld på i storleksordningen runt 75 procent av BNP och tog sedan ner den till runt 40 procent.
Sedan högeralliansen tog över har den bara minskat med ett par procentenheter, trots att man sålt ut gemensam egendom för att betala av på den.
I den mån Reinfeldt glänste med hjälp av Sveriges goda statsfinanser var det i lånta fjädrar.

Nu hade det inte behövt vara negativt att statsskulden legat i stort sett still sedan Reinfeldt tog över. Men istället för att skapa jobb och tillväxt har alliansen sänkt skatterna med 100 miljarder och låtit sjuka och arbetslösa betala.

Reinfeldt och elva andra EU-ledare hade också skrivit ett brev till toppmötet med förslag på ”hur tillväxten kan öka utan att det kostar statskassan något extra”.

Det är ju fantastiskt. Att det inte kostar något, menar jag. De dåliga nyheterna är att det heller inte ger vare sig jobb eller tillväxt.

De skäller, men de bits inte!

Finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman ger sig med jämna mellanrum på de svenska storbankerna. Är det inte bonusfesten eller de höga aktieutdelningarna, så är det de växande räntemarginalerna.

Det är populärt hos folket. Problemet är att Borg och Norman gärna skäller, men de bits inte. Festen fortsätter.

Vill regeringen göra något åt bankernas utsvävningar, höga utdelningar och räntor? Nja, det är inte så säkert. De torde vara just så kluvna som liberaler gärna blir, när marknadens ofullkomligheter skall hanteras.

Staten skulle naturligtvis kunna använda sitt eget bankägande till att sätta en standard på marknaden, skärpa konkurrensen och pressa marginalerna. Det sker lite halvhjärtat.

Borgarna vill inte att staten ska äga banker.

Alltså sålde man för en tid sedan Nordea-aktier för 20 miljarder och minskade sitt inflytande i den banken. En affär som var så dålig att den fick grånade marknadsanalytiker att likna den vid Ebberöds bank.

Och SBAB, den andra statliga banken, som dessutom inte är en riktig, fullödig bank, står på regeringens privatiseringsönskelista. Det är oppositionen som sätter sig på tvären. Annars hade man inte haft det verktyget att ta till heller.

"Byt bank", säger, Borg och Norman, men det är jobbigt att byta och bankmarknaden är trots allt rätt lik ett oligopol med begränsad konkurrens.

Vill regeringen sänka räntemarginalerna så att de som har stora bostadslån får lägre räntekostnader?

Tja, säg det!
För någon vecka sedan fick Sverige kritik av EU-kommissionen för sin höga privata skuldsättning. Kommissionen befarar en bolånebubbla och ”sätter därför Sverige under lupp”. Problemet är att om bankernas räntemarginaler skulle minska och bolåneräntorna sjunka, då kan priserna och bubblan komma att växa.

Det kan kallas en rävsax. Och den sitsen beror inte minst på att regeringen inte har en bostadspolitik värd namnet.

Man kan motverka prisstegringar och bostadsbubblor med bostadsbyggande. Och genom att låta bli att privatisera allmännyttiga bostadsbestånd.

1800-talets smartaste idéer

Europapolitiken handlar som alla vet mest om krisen. Idag har Grekland räddats - igen - och sjunker allt djupare.
Euron kräver, om den ska fungera, centralstyrning – federalism kallas det ibland – och en mycket omfattande fördelningspolitik som utjämnar mellan länder och regioner.
Grekland behöver en Marshallplan för att landet, givet att man vill vara kvar i euron, ska kunna konkurrera och utvecklas. Men få länder, om något, vill backa upp den politik som euron kräver.
Alltså har man istället uppfunnit en åtstramningsmaskin.

En synnerligen riskabel uppfinning, det har många ekonomer pekat på. Nobelpristagaren Paul Krugman är bara en i raden. Till och med IMF, Internationella valutafonden, som idag framstår som radikalare än dem som styr Europa, har påtalat politikens grundläggande svagheter.

Alla EU-dokument inleds med ståtliga fraser om behovet av tillväxt- och välståndsskapande åtgärder. Men det är mycket snack och lite tillväxtverkstad. I verkstan tillverkas mest bara bankräddningsutryckningar och nya åtstramningsprogram.

På förra fredagens EU-nämndssammanträde var finansminister Anders Borg på besök. Han trodde trots allt att det skulle gå bra för Grekland och Europa, ja, han ungefär såg ljuset i tunneln, fast han sa inte så.

Det som talar för ett lyckligt slut på det grekiska dramat är enligt Borg att det till sist alltid löser sig för länder i djup kris. Han pekar på erfarenheter i Argentina, Irland, Island och Lettland.

Men två av dessa omtalade krisländer, Argentina och Island, har inte euron som valuta. Lettland har också egen valuta, men har bundit sig vid euron.
Och om Borg hyllar devisen, ”det ordnar sig alltid”, så kan ju pessimisten luta sig mot att ”i det långa loppet är vi alla döda (In the long run we´re all dead)”.  Med den högerpolitik som bedrivs ligger den närmre till hands.

Vill man vara mera seriös, vilket situationen ändå kräver, kan man fråga alla de ungdomar som lämnat Irland eller alla de nyfattiga i Lettland, om de tycker att budgetkonsolideringen är en succé.

Annie Lööf var också på EU-nämnden i fredags. Hon hanterar bland annat vad som kallas ”smart lagstiftning”. Enligt underlaget ett nytt arbetssätt för att ”underlätta för små och medelstora företag”. Den stolta devisen är ”Tänk småskaligt först”.  

Tanken är att man, för att få fram de nya jobben, ska ställa snälla krav, helst inga alls, på just de små företagen. De ska till exempel inte behöva bära sådana bördor som kollektivavtal, alltså behöva betala anständiga löner, eller leva upp till arbetsmiljökrav. Och kan man kräva att små företag skall följa samma hårda miljöregler som större företag? Gift är gift, men vill vi ha nya jobb, så kostar det.

Annie Lööf och det nya Centerpartiet driver sedan länge krav på sänkta ungdomslöner och sämre anställningstrygghet.

Europa backar in i framtiden, väglett av borgerliga högerpolitiker som inspireras av 1800-talets smartaste idéer.

Hur ska medelklassen få livspusslet att gå ihop?

Häromdan i tunnelbanan i Stockholm råkade jag höra ett mobilsamtal mellan en ung kvinna och hennes väninna.

Jo, det händer dagligen numera.

Kvinnan på tunnelbanetåget kom från en ”anställningsintervju”. Hon var nedstämd och orolig, tyckte att hon var väl kvalificerad och att hon gjort vad hon kunde för att göra ett gott intryck.
Skulle hon gallras bort eller ”gå vidare”?

Jag förstod det så att anställningsintervjun var nästan som en så kallad audition eller kvalificering till Melodifestivalen. Fast det var inget artist-eller mannekängjobb hon sökt. Ingångslönen var runt 20 000 i månaden och det handlade om jobb som någon slags affärsbiträde, som det hette förr.

Jag tänkte att vi numera inte bara har ”förnedrings-TV”, utan också ett arbetsliv där allt fler förnedras.

Själv var jag på väg till en middag med några gamla kompisar. Vi var unga i en helt annan tid och på en annan arbetsmarknad. En av vännerna berättade att hans dotter, som närmade sig 30, också hon jobbade i affärssektorn, fast där de stora affärerna hanteras, om än inte i någon av storbankerna.

”Hon jobbar alltid”, sa han, ”ofta från nio till långt in på natten, och hon måste jobba på helgerna också”. Hon är högutbildad och lönen är riktigt bra, strax under 40 000 i månaden, men det han beskrev liknade ett slags modern livegenskap.
Vi kom fram till att det är amerikansk företagskultur som tagit sig in i den ”svenska modellen”. Och man frågar sig hur blir det med livet då? Familj och barn, är det att tänka på?  
Kompisens dotter tillhör förstås den medelklass i storstadsregionerna som vi har hört har det så förtvivlat svårt att få livspusslet att gå ihop.

Ungdomsarbetslösheten är skyhög. Allt fler av de långtidsarbetslösa är unga.

Många får alltså inga jobb alls och de som får jobb får ofta bara korta påhugg och erbjuds usla arbetsvillkor. Ytterligare andra som får fasta jobb och bra löner tvingas också de jobba under slavliknande villkor.
Den höga arbetslösheten är förutsättningen för både förnedrande anställningsintervjuer och utsugning. Allt hänger ihop. Massarbetslösheten har gjort att det är arbetsköparnas marknad. De kan vraka och välja och göra som de behagar.

Hur skall storstädernas medelklass få livspusslet att gå ihop?

Kanske med hjälp av ”en butler i tunnelbanan”? Eller genom att satsa på sig själv?
Nej, knappast!
Den nya medelklassen har ett litet helvete för att så många andra har ett helvete.
Lösningen är solidaritet. Gemensam kamp för allas rätt till arbete med anständiga villkor.
Jag vet att det låter gammaldags. Men det är det enda som hjälper.