Exportframgång?

Jag läser på P J Anders Linders ledarblogg i Svenska Dagbladet om en av den svenska borgerlighetens stora triumfer. ”Rut goes to London” lyder bloggrubriken och Linder kan jublande rapportera att den brittiske premiärministern David Cameron blivit så imponerad av den svenska Rut-reformen att han funderar på att ta den till Storbritannien,  ett land som är i den djupaste kris om än inte lika djup som den grekiska. Cameron fick höra talas om den näringspolitiska innovationen Rut när han deltog på Northern Future Forum.

Medan vi andra oroas över att modern, högproduktiv produktion lämnar landet, nu senast handlade det om att AstraZeneca lägger ner forskningen i Södertälje, gläds landets reaktionära krafter över att näringspolitiska innovationer som Rut-bidrag och frikostiga lunchsubventioner till restaurangnäringen vinner internationellt erkännande.

Sverige backar in i framtiden. Kanske backar Storbritannien efter.

Att satsa på forskning och utbildning är en bättre idé. En annan sak är att det naturligtvis inte hjälper att ösa in miljarder i forskningen, t ex för att uppfinna nya läkemedel, om man inte har några företag kvar i landet som kan härbärgera och göra produktion av denna forskning.

Staten ägde en gång i tiden viktiga läkemedelsföretag. Sen tog historien slut och i ett par decennier har vi fått höra att staten inte ska äga, eller ens vara med och äga och se till att ägandet stannar i Sverige. Det spelar i alla fall inte någon roll var huvudkontoren ligger, har det hetat.
Fast ibland gör det nog det.

 ”Rut goes to London”. Det kanske är kul för somliga. Men det trista är att framtiden också sticker utomlands och att regeringen saknar näringspolitik.

Striden om Modellen

Åtta baltisk-nordiska regeringschefer och David Cameron från Storbritannien möts i Stockholm på en tillställning som kallas Northern Future Forum.

Jag läser i en analys i Svenska Dagbladet att det handlar om den nordiska modellen och om hur politiken kan befria människorna. Göran Eriksson skriver att den nordiska modellen länge var vänsterns ”skinande logotyp” men att ”nu kämpar högern om det nodiska varumärket”. Och det må så vara att man kämpar om varumärket, men modellen som sådan ligger snart i spillror.

Den fulla sysselsättningen har blivit till massarbetslöshet som på ett dramatiskt sätt har rubbat maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter, en grundläggande förutsättning för den nordiska modellen. Otrygga anställningar, korta påhugg, F-skattsedlar (för frivillig lönesänkning), ofrivillig deltid och svartjobb är det som erbjuds inte minst ungdomar, om de nu inte tvingas gå arbetslösa.

Bara några få procent av löntagarna har en a-kassa med ersättningsnivåer som lever upp till målet att erbjuda ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
Sjukförsäkringen har urholkats.

Skolan ”för alla”, där barn och ungdomar från olika samhällsklasser möttes har ersatts av en skola där konkurrerande, vinstmaximerande företag segregerar istället för möter skilda behov hos eleverna. Vi har fått skolor som sätter betyg på sina varumärken istället för på elevernas prestationer, som lägger miljoner på reklam och skickar sina vinster till skatteparadisen. En allt mer kommersialiserad vård- och omsorg håller på att gå samma väg.

Samhället dras isär.

Lagom till nämnda framtidsmöte annonserar statsminister Fredrik Reinfeldt att vi kan behöva jobba till 75. En sak är säker, förutsättningarna för att göra det skiljer sig högst avsevärt mellan låt oss säga en professor vid Lunds Universitet och en undersköterska på lasarettet eller en byggnadsarbetare.

Vad händer då med pensionerna för den ene och den andre, vad händer med jämlikheten på ålderns höst och ”de sista ljuva åren”? Här skulle den svenska solidariska modellen behövas.

Beräkningar säger att en allt äldre befolkning gör att vi skulle behöva höja kommunalskatten med 13 kronor (låt vara att siffran har ifrågasatts) under de närmsta årtiondena för att klara en rättvis och god vård och omsorg enligt nordisk modell.

Men Fredrik Reinfeldt och högeralliansen har helt nyligen sänkt skatterna med bortemot 100 miljarder, allra mest för dem som har de allra högsta inkomsterna. För undersköterskan och byggnadsarbetaren lär kalkylen, när pensionen skall summeras och vården betalas i framtiden långt ifrån gå ihop.

”Kan en bofink se ut hur som helst?”. Nej knappast och det kan heller inte Den Nordiska Modellen. Visst kan man ännu tydligt skönja de historiska spåren av den. Men rubriken på analysen i Svenska Dagbladets papperstidning är ”Högern tar strid om den svenska modellen”.

Sanningen är att högern alltid tagit strid mot den och att man nu slår den sönder och samman.

Om att spendera pengar som man inte har

I måndags var jag tillsammans med andra ledamöter i riksdagens EU-nämnd i Folketinget i Köpenhamn för att träffa bland andra EU-udvalget, motsvarigheten till EU-nämnden. Vi träffade också Danmarks Europaminister Nicolai Wammen och några tjänstemän från regeringskansliet.
Krisen och europakten ventilerades.

”Man kan inte spendera pengar som man inte har”, sa en av tjänstemännen, för att förklara varför budgetdisciplin nu är A och O. Greker och andra måste tvingas förstå att man inte kan ha större utgifter, i varje fall inte över tiden eller över en konjunkturcykel, än de har skatteinkomster till. Vilket i huvudsak är sant.

Men måste man inte rätt ofta spendera pengar som man inte har?

 Utanför sammanträdesrummet hängde en tavla av Skagen-målaren Michael Ancher föreställande två fiskare i typisk sydväst.

Man kan tänka sig att dessa båda fiskare hade fått både båt och nät förstörda i en nordvästlig höststorm. Nu stod de på land och blickade ut över Kattegatt och Skagerack där de visste att fisken gick till i väldiga mängder, ja resande sig som vita väggar i vattenmassorna, för att låna ord av Gabriel Jönsson.
Fanns det en riktig bank i Skagen på den tiden, strax före förra sekelskiftet, gick de kanske dit. Kanske hade fiskarna i Skagen en egen sparkassa.

Det är i varje fall inte troligt att de fick svaret; ”Ni kan inte spendera pengar (egentligen fisk) som ni inte har”. Det är precis det som man måste göra för ta sig ur kris och arbetslöshet.

Men visst måste man ha ordning på sin ekonomi. Även om det inte är detsamma som att aldrig sätta sig i skuld eller aldrig spendera pengar som man inte har.

Därför säger (s) och Sverige nej till europakten

Jag tänker nu förklara varför Socialdemokraterna och Sverige säger nej till europakten, eller finanspakten som den ibland kallas.

Det gör vi, som Håkan Juholt för en tid sedan uttryckte det, för att vi inte har euron som valuta. Så länge vi har det är det helt uteslutet att vi skulle binda oss till ett finanspolitiskt ramverk som inte beslutas i Sveriges Riksdag. Vi lämnar inte ifrån oss finansmakten.

Men Sverige har ju sagt ja, inte nej, till europakten, det har stått i tidningen?

Tja, döm själva om det är ett nej eller ett ja.

Redan tidigt i processen, när man började tala om att upprätta ett mellanstatligt avtal om ett finanspolitiskt ramverk för euroländerna, öppnades möjligheten för icke-euroländer att ansluta sig frivilligt. Oklart då hur och varför.

Socialdemokraterna formulerade så gott som omedelbart sin position så här:

Det är uteslutet att vi ansluter oss till själva regelverket så länge vi har egen valuta. Vi lämnar inte ifrån oss inflytande över finanspolitiken. Men, vi har som EU-medlemmar ett självklart intresse av att så långt möjligt ha inflytande och insyn, eftersom det som händer i eurozonen påverkar den inre marknaden och vår ekonomi. Vi vill också så långt möjligt förhindra en uppdelning av EU i olika grupperingar. Om det alltså är möjligt att ”ansluta” sig till pakten utan att ansluta sig till dess regelverk för ekonomierna, då kan vi tänka oss att göra det.

Vi socialdemokrater fick gehör för våra krav. Det visade sig, som det nu ser ut, att det var möjligt. Låta vara att avtalet i detalj skall granskas av riksdagen innan definitivt beslut om deltagande fattas.
Avtalet innebär att Sverige får vara med på ett hörn utan att påta sig några ekonomiska förpliktelser utöver vad som gäller enligt stabilitets- och tillväxtpakten inom ramen för EU-fördraget.

Det finns de som säger att Sverige lika gärna kunde ha anslutit sig också till regelverket som sådant, eftersom vi själva har ett finanspolitiskt ramverk som är lika strängt eller kanske strängare. Men då har man inte fattat poängen, nämligen att vårt regelverk beslutar vi om i Sveriges Riksdag.

Innebär då inte ändå vår medverkan i pakten att vi legitimerar en högerpolitik som lagfäster massarbetslöshet och stagnation i eurozonen? Tung och välgrundad kritik har riktats mot pakten från rader av ekonomer, fackföreningar, IMF och europeisk vänster.
Svaret är att socialdemokratin i Sverige och Europa i vilket fall som helst måste protestera mot och hålla fram alternativ till högerns åtstramningspolitik, även om det inte kommer att ske på europaktens möten så länge det är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som representerar Sverige där.

Hur som helst. Sverige säger nej till europaktens innehåll så länge vi inte har euron som valuta, men ja till att vara med på möten. Därför att vi är med i EU.
Och om vi går med i euron, då kommer också regelverket att gälla oss.
Men det lär, om jag uttrycker mig försiktigt, dröja innan vi lämnar kronan.

Kapitalismens pris - socialdemokratins kris!

Taskiga opinionssiffror i morse. Igen.

Själv har jag tillbringat fem timmar i EU-nämnden. Ministrarna har kommit och gått. Det gör ministrar.

Jag noterar att den europeiska krisen nu oftast - i varje fall i den nära 10 centimeter tjocka högen med handlingar till nämnden - kallas för ”skuldkrisen”.

Inte finanskrisen, fast den egentligen ytterst beror på en galopperande privat skuldsättning, som pumpats upp av avreglerade banker och kreditinstitut.

Den kallas heller inte eurokrisen, trots att en viktig del av förklaringen handlar om att detta valutaprojekt är feltänkt och inte fungerar.

Krisen kallas istället skuldkris. Meningen är att vi skall tro att det stora problemet är ansvarslösa politiker (man vet ju hur greker och italienare är) som beviljat medborgarna och sig själva alltför bra offentlig service och alltför rundhänta löner och pensioner. Och att den krisen bara kan lösas med åtstramning som innebär att ännu fler måste bli arbetslösa, trots att redan så många är just arbetslösa.

Beskedet från Europas högerpolitiker är att vi har blivit så fattiga att vi måste arbeta mindre.

Men krisen är en finanssektorkris och en jobbkris. Och skall man använda ett numera ovanligt språkbruk, så är den en kris för kapitalismen. Det är kris för den idén, som dominerat det politiska tänkandet i sådär en 30 år, att politiken skall lägga sig i så lite som möjligt och att marknaden och de fria vinstintressena ordnar allt till det bästa.

Jag erinrar mig en artikel som skrevs på 70-talet, jag minns nu inte av vem, där rubriken var ”Kapitalismens pris – socialdemokratins kris”. Den tål att tänka på.

Borg vinner pris

Anders Borg har av Financial Times korats till Europas bäste finansminister.
Skall man gratulera eller gråta?
Ja, för det första måste man konstatera att konkurrensen inte är mördande. Men visst har han fina nyckeltal att visa upp, i varje fall om man håller sig till dem som ingår i den så kallade stabilitetspakten, som budgetunderskott och statsskuld.

Men om man tittar på vad som händer i den omtalade verkligheten blir bilden mera dyster. Massarbetslöshet som består, eftersatta investeringar i vägar, järnvägar och utbildning, en sjukvård och skola som brottas med växande problem.
Den svenska modellen - en gång världsberömd och ett föredöme för politiker med välfärdsambitioner jorden runt - håller på att slås sönder och samman.

Borg och den borgerliga regeringen ärvde Europas bästa statsfinanser av den socialdemokratiska regeringen. De valde att sänka skatterna med 100 miljarder och låta Sverige långsamt förfalla.

Jag kan heller inte låta bli att lyfta fram ett annat tungt skäl till att Sveriges makroekonomiska nyckeltal (bortsett från de viktigaste, de som rör jobben) är så fina: Sverige har inte euron som valuta.
Det rår Borg heller inte för.
Men nu prisas han alltså. Och okej det känns väl lite trist att vara så sur. Men faktum är att Sverige måste kunna mycket bättre.

Fortsätter leka marknad

Socialdemokraterna i Region Skåne föreslår i sin skuggbudget att landstingsskatten skall höjas för att avhjälpa stora problem i sjukvården. Den styrande så kallade femklövern, de borgerliga partierna och miljöpartiet, bemöter detta med två argument i ett debattinlägg i Sydsvenskan. För det första att en skattehöjning skulle drabba låginkomsttagare hårt. För det andra att det är "vanskligt" att höja skatten "i ett kärvt ekonomiskt läge".


Det första argumentet framstår förstås som hyckleri. När hörde vi nämnda partier argumentera för en kraftfull och rättvis fördelningspolitik och progressiv skatt?
Det andra argumentet är alltså att det nu är konjunkturpolitiskt olämpligt med höjd skatt.

Men snälla ni, sköt det ni ska, det vill säga att leverera en bra sjukvård, och låta andra sköta finanspolitik och stabiliseringspolitik. Det ska Region Skåne inte syssla med. En annan sak är att inte heller Anders Borg, som borde göra det, gör det. Och att han och alliansen bedriver en usel fördelningspolitik.

Men istället för att ta itu med bristerna i sjukvården, fortsätter de borgerliga och Miljöpartiet att leka marknad på ett område där det inte passar sig och lovar att skåningarna ska kunna göra "smarta val" inom vården.
Fler Carema-skandaler lär vänta oss.