tisdag 29 juni 2010

Anders Borg och hans arbetslinje

Igår diskuterade jag ekonomi och jobbpolitik med finansminister Anders Borg. Detta i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det finns en hel del att ta fasta på i vårt meningsutbyte, tycker jag. Vill du se och höra debatten kan du göra det här.

I god tid före förra valrörelsen bestämde sig moderaterna för att sätta upp skådespelet ”Det nya arbetarepartiet”. Det spelas fortfarande varje dag, bland annat i riksdagens kammare.
Anders Borg gör sig alltså ideligen till entusiastisk företrädare för ”arbetslinjen” eller ”den aktiva arbetsmarknadspolitiken”. Som om han i rakt nedstigande led vore arvtagare till Ernst Wigforss, Rudolf Meidner eller Gösta Rhen, några av socialdemokratins främsta ideologer på området.
Denna sommareftermiddag stod alltså sådana proklamationer som spön i riksdagens kammare.

Kan då arbetslinjen eller den aktiva arbetsmarknadspolitiken, likt den berömda bofinken, se ut hur som helst?
Nej, i varje fall inte den variant som vi förknippar med den socialdemokratiska välfärdsstaten och efterkrigstidens fulla sysselsättning.
Den socialdemokratiska arbetslinjen vilar på dessa tre fundament; trygghet i omställningen, en aktiv arbetsmarknadspolitik med hög kvalitet på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och en offensiv finanspolitik, där den offentliga sektorn används för att optimera resursutnyttjandet och skapa arbetstillfällen.

Trygghet i omställningen innebär att löntagarna skall ha ett bra inkomstskydd, om och när de råkar ut för den ständigt pågående strukturomvandlingen. Den sittande högerregeringen började sin karriär med att rikta ett dråpslag mot fackföreningsrörelsen och a-kassan. En halv miljon lämnade kassorna. Man följde sedan upp den attacken med en försämring av sjukförsäkringen. Så långt meriterna på området trygghet i omställningen.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken siktar bland annat på att med hjälp av ”omskolning” och kompetensutveckling "matcha" arbetskraften mot en förändrad efterfrågan. Men den politiken har rustats ner på ett dramatiskt sätt och högeralliansen har i mycket hög grad ersatt den med åtgärder av terapeutisk natur ledda av mer eller mindre seriösa coacher.
Man tycks tro att arbetslösheten kan botas bara de arbetslösa ännu ivrigare söker alla de jobb som inte finns.

När det till sist gäller att skapa jobb har den borgerliga regeringen valt att satsa på jobbskatteavdraget. Önsketänkandet är att folk, när de får sänkta skatter, skall bidra till en ökad efterfrågan som ger fler jobb i Sverige, och att både de som har jobb och inte har jobb skall vilja arbeta ännu mer.
Man har alltså sänkt skatterna med 100 miljarder, det allra mesta med adress till förmögna och högavlönade. Detta har man gjort före och mitt i en svår kris efter att dessförinnan ha gjort många människor rädda för arbetslöshet och sjukdom, vilket är ett säkert sätta att öka sparandet och därför inte särskilt klokt om man med åtgärden vill bidra till att det skapas nya jobb.

Alternativet hade varit att använda dessa 100 miljarder till att värna jobben och kvalitén i den gemensamma sektorn - till att förstärka vård, skola och omsorg - och till helt nödvändiga framtidsinvesteringar i byggande, ny energi och nya trafiksystem. Åtgärder som alldeles säkert gett många nya jobb i Sverige.

Regeringen Reinfeldts arbetsmarknadspolitik siktar på att en gång för alla radikalt förändra maktrelationerna på arbetsmarknaden. På att göra den till arbetsköparnas marknad. Det handlar om att få människor att sälja sitt arbete för en spottstyver. Det handlar om välfärdsavveckling istället för utveckling.
Ingen kan hindra Borg från att kalla det arbetslinje eller aktiv arbetsmarknadspolitik. Men den politiken har ingenting att göra med en socialdemokratisk arbetslinje. Bara så att väljarna vet det.

onsdag 16 juni 2010

Problemet Reinfeldt

Jag är väl ungefär lika oberoende som de stora borgerliga dagstidningarna.
Med detta sagt, konstaterar jag, efter att ha tagit del av både morgonens siffror om folkets stora förtroende för Fredrik Reinfeldt och partiledardebatten i riksdagen, att popularitetsiffrorna är märkliga. Om ni inte såg eller hörde debatten, gå in och läs riksdagsprotokollet! http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=100.

Reinfeldt sa bland annat att den borgerliga ekonomiska politiken har gått ut på och går ut på att skapa jobb "genom att sänka kostnaderna för att anställa".
Men arbetslösheten är katastrofalt hög. Och faktum är att om den idé han förde till torgs hade varit förhärskande under förra seklet hade Sverige aldrig lämnat fattigdomen och blivit ett välfärdssamhälle.
Själva grundförutsättningen för utveckling är att de nya jobben och företagen orkar bära allt större kostnader. Betala allt bättre löner. Och skatter, med andra ord bidra till det gemensamma, till trygghetsförsäkringar, sjukvård, utbildning, vägar och allt annat.
Innebörden av produktivitetsförbättringar är just den.Och produktivitetsutvecklingen kommer inte att avstanna.

En annan sak är att alla branscher inte har samma produktivitetsutveckling och att man därför, om man vill att de som jobbar där ändå skall ha anständiga löner, måste bedriva en solidarisk skatte-och fördelningspolitik. För att t ex lärare och vårdpersonal skall få en bra löneutveckling.
Sen kan man naturligtvis periodvis behöva subventionera vissa branscher för att överbrygga en svag konjunktur. Men en generell kostnadsänkningspolitik för att skapa jobb är rent ut sagt dum och motverkar välståndsutvecklingen.

Ett huvudmål för den borgerliga politiken är att pressa ner lönerna i låga och normala inkomstlägen. Därför har man försämrat a-kassan och sjukförsäkringen, riktat slag mot fackföreningsrörelsen och rustat ner arbetsmarknadspolitiken och utbildningssektorn.
Budskapet till de arbetslösa är bjud ut dig ivrigare och billigare. Och jag vågar hävda att de kommun- och landstingsanställda, fabriksarbetarna, byggnadsarbetarna och många andra, som fått lite lägre skatt, kommer att få betala mångdubbelt på sikt i form av bland annat sämre löneutveckling. De kommer också att få lägga mer pengar på försäkringar och avgifter som tidigare betalades solidariskt via skatt eller arbetsgivaravgifter.

De borgerliga vill sänka kostnader för företagen. De vill ge mer till kapitalet och mindre till arbetet.
Det är en djupt orättvis politik. Den ger dessutom färre jobb och högre arbetslöshet.

Reinfeldt sa också i partiledardebatten att om de borgerliga hade följt oppositionens råd då hade "vi ägt en rad företag med problem".
Vilka då? Vin och Sprit som genererade miljardvinster till det gemensamma? Eller Apoteket kanske?
Faktum är att gamla Apoteket, i en jättelik undersökning gjord av Nordic Brand Academy, rankades som Sveriges ”ärligaste” företag följt av IKEA. Systembolaget låg också bra till.
Företagen hade betygsatts av 14 000 svenskar och Apoteket hamnade också på en jättefin tredjeplats, efter IKEA och sökmotorn Google, i grenen Sveriges mest ”ansedda” företag.

Om vi inte hade större problem än att vi fortfarande ägde Apoteket och Vin och Sprit, då vore vi att gratulera. Men det har vi.

tisdag 15 juni 2010

Medicin till varje pris

Så kom då artikeln med siffrorna som jag väntat på.
I Dagens Nyheter i morse (15 juni) fick vi alltså veta att kostnaderna för läkemedelsreklam ökat ordentligt. Detta naturligtvis som en direkt följd av privatiseringen av den svenska apoteksverksamheten.
”För segmentet som helhet är siffrorna dramatiska”, konstaterade Lars Näsström, projektledare på Sifo Reklammätningar, i en kommentar.
Branschen förklarar själv det som hänt med något i stil med att de olika bolagen nu är inne i en period där det gäller att göra respektive företagsprofil ”tydligare”. Men det handlar naturligtvis också om att driva upp försäljningen. Inte av folhälsopolitiska skäl, utan för att bygga uppe en överkonsumtion som genererar vinster till bolagen.

Privatiseringen av Apoteket kommer att bli en dyr historia för skattebetalarna och läkemedelskonsumenterna, men en lysande affär för storbolagen i branschen. Jag erinrar mig alltså att regeringen och den ansvarige ministern Göran Hägglund redan i sina förarbeten slog fast att ”marginalerna” i läkemedelsbranschen måste öka till europeisk nivå om privatiseringen skall lyckas. I Sverige var marginalen på gamla Apotekets tid var 17 procent på receptbelagda läkemedel, medan genomsnittet i EU är 35 procent.

Till detta skall nu läggas galopperande reklamkostnader och överkonsumtion som också måste betalas av läkemedelskonsumenterna.

Ett av högeralliansens offentligt framburna argument för en privatisering var, liksom vid andra privatiseringar, att man vill ge möjligheter för entreprenörer och småföretagare att starta och utveckla företag. Det var nu flitiga och idérika anställda skulle få chansen att förverkliga sina drömmar.

Men sanningen är att det som växer fram på apoteksmarknaden är ett oligopol, d v s en marknad där några få, stora företag dominerar. Och det är en bombsäker prognos att ägarkoncentrationen kommer att fortsätta.
Till bilden hör att hälften av de svenska apoteken nu ägs av företag vars ägare är registrerade på kanalön Jersey, ett av skattesmitarnas paradis. Det gäller Apotek Hjärtat AB, som i sin tur ägs av Altor Fund III GP Ltd, och Medstop Holding, som ägs av Segulha IV LP.

Detta är alltså summan av privatiseringen av Apoteket: Dyrare läkemedel, galloperande reklamkostnader, överkonsumtion och stigande vinster. Vinster som skapats i en riskfri miljö med hjälp av skattemedel, men som sen slussas vidare till skatteparadisen för att undgå att beskattas.

Det som händer med apoteksverksamheten är bara ett exempel. Så byggs nu den nya svenska modellen och omvandlingen anförs av ”det nya arbetarepartiet”, det vill säga det gamla högerpartiet.
Den måste stoppas. Ju längre de får hållas desto svårare blir det att vrida utvecklingen tillbaka i förnuftiga banor.