Anders Borg och hans arbetslinje

Igår diskuterade jag ekonomi och jobbpolitik med finansminister Anders Borg. Detta i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det finns en hel del att ta fasta på i vårt meningsutbyte, tycker jag. Vill du se och höra debatten kan du göra det här.

I god tid före förra valrörelsen bestämde sig moderaterna för att sätta upp skådespelet ”Det nya arbetarepartiet”. Det spelas fortfarande varje dag, bland annat i riksdagens kammare.
Anders Borg gör sig alltså ideligen till entusiastisk företrädare för ”arbetslinjen” eller ”den aktiva arbetsmarknadspolitiken”. Som om han i rakt nedstigande led vore arvtagare till Ernst Wigforss, Rudolf Meidner eller Gösta Rhen, några av socialdemokratins främsta ideologer på området.
Denna sommareftermiddag stod alltså sådana proklamationer som spön i riksdagens kammare.

Kan då arbetslinjen eller den aktiva arbetsmarknadspolitiken, likt den berömda bofinken, se ut hur som helst?
Nej, i varje fall inte den variant som vi förknippar med den socialdemokratiska välfärdsstaten och efterkrigstidens fulla sysselsättning.
Den socialdemokratiska arbetslinjen vilar på dessa tre fundament; trygghet i omställningen, en aktiv arbetsmarknadspolitik med hög kvalitet på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och en offensiv finanspolitik, där den offentliga sektorn används för att optimera resursutnyttjandet och skapa arbetstillfällen.

Trygghet i omställningen innebär att löntagarna skall ha ett bra inkomstskydd, om och när de råkar ut för den ständigt pågående strukturomvandlingen. Den sittande högerregeringen började sin karriär med att rikta ett dråpslag mot fackföreningsrörelsen och a-kassan. En halv miljon lämnade kassorna. Man följde sedan upp den attacken med en försämring av sjukförsäkringen. Så långt meriterna på området trygghet i omställningen.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken siktar bland annat på att med hjälp av ”omskolning” och kompetensutveckling "matcha" arbetskraften mot en förändrad efterfrågan. Men den politiken har rustats ner på ett dramatiskt sätt och högeralliansen har i mycket hög grad ersatt den med åtgärder av terapeutisk natur ledda av mer eller mindre seriösa coacher.
Man tycks tro att arbetslösheten kan botas bara de arbetslösa ännu ivrigare söker alla de jobb som inte finns.

När det till sist gäller att skapa jobb har den borgerliga regeringen valt att satsa på jobbskatteavdraget. Önsketänkandet är att folk, när de får sänkta skatter, skall bidra till en ökad efterfrågan som ger fler jobb i Sverige, och att både de som har jobb och inte har jobb skall vilja arbeta ännu mer.
Man har alltså sänkt skatterna med 100 miljarder, det allra mesta med adress till förmögna och högavlönade. Detta har man gjort före och mitt i en svår kris efter att dessförinnan ha gjort många människor rädda för arbetslöshet och sjukdom, vilket är ett säkert sätta att öka sparandet och därför inte särskilt klokt om man med åtgärden vill bidra till att det skapas nya jobb.

Alternativet hade varit att använda dessa 100 miljarder till att värna jobben och kvalitén i den gemensamma sektorn - till att förstärka vård, skola och omsorg - och till helt nödvändiga framtidsinvesteringar i byggande, ny energi och nya trafiksystem. Åtgärder som alldeles säkert gett många nya jobb i Sverige.

Regeringen Reinfeldts arbetsmarknadspolitik siktar på att en gång för alla radikalt förändra maktrelationerna på arbetsmarknaden. På att göra den till arbetsköparnas marknad. Det handlar om att få människor att sälja sitt arbete för en spottstyver. Det handlar om välfärdsavveckling istället för utveckling.
Ingen kan hindra Borg från att kalla det arbetslinje eller aktiv arbetsmarknadspolitik. Men den politiken har ingenting att göra med en socialdemokratisk arbetslinje. Bara så att väljarna vet det.