Om att spendera pengar som man inte har

I måndags var jag tillsammans med andra ledamöter i riksdagens EU-nämnd i Folketinget i Köpenhamn för att träffa bland andra EU-udvalget, motsvarigheten till EU-nämnden. Vi träffade också Danmarks Europaminister Nicolai Wammen och några tjänstemän från regeringskansliet.
Krisen och europakten ventilerades.

”Man kan inte spendera pengar som man inte har”, sa en av tjänstemännen, för att förklara varför budgetdisciplin nu är A och O. Greker och andra måste tvingas förstå att man inte kan ha större utgifter, i varje fall inte över tiden eller över en konjunkturcykel, än de har skatteinkomster till. Vilket i huvudsak är sant.

Men måste man inte rätt ofta spendera pengar som man inte har?

 Utanför sammanträdesrummet hängde en tavla av Skagen-målaren Michael Ancher föreställande två fiskare i typisk sydväst.

Man kan tänka sig att dessa båda fiskare hade fått både båt och nät förstörda i en nordvästlig höststorm. Nu stod de på land och blickade ut över Kattegatt och Skagerack där de visste att fisken gick till i väldiga mängder, ja resande sig som vita väggar i vattenmassorna, för att låna ord av Gabriel Jönsson.
Fanns det en riktig bank i Skagen på den tiden, strax före förra sekelskiftet, gick de kanske dit. Kanske hade fiskarna i Skagen en egen sparkassa.

Det är i varje fall inte troligt att de fick svaret; ”Ni kan inte spendera pengar (egentligen fisk) som ni inte har”. Det är precis det som man måste göra för ta sig ur kris och arbetslöshet.

Men visst måste man ha ordning på sin ekonomi. Även om det inte är detsamma som att aldrig sätta sig i skuld eller aldrig spendera pengar som man inte har.

Därför säger (s) och Sverige nej till europakten

Jag tänker nu förklara varför Socialdemokraterna och Sverige säger nej till europakten, eller finanspakten som den ibland kallas.

Det gör vi, som Håkan Juholt för en tid sedan uttryckte det, för att vi inte har euron som valuta. Så länge vi har det är det helt uteslutet att vi skulle binda oss till ett finanspolitiskt ramverk som inte beslutas i Sveriges Riksdag. Vi lämnar inte ifrån oss finansmakten.

Men Sverige har ju sagt ja, inte nej, till europakten, det har stått i tidningen?

Tja, döm själva om det är ett nej eller ett ja.

Redan tidigt i processen, när man började tala om att upprätta ett mellanstatligt avtal om ett finanspolitiskt ramverk för euroländerna, öppnades möjligheten för icke-euroländer att ansluta sig frivilligt. Oklart då hur och varför.

Socialdemokraterna formulerade så gott som omedelbart sin position så här:

Det är uteslutet att vi ansluter oss till själva regelverket så länge vi har egen valuta. Vi lämnar inte ifrån oss inflytande över finanspolitiken. Men, vi har som EU-medlemmar ett självklart intresse av att så långt möjligt ha inflytande och insyn, eftersom det som händer i eurozonen påverkar den inre marknaden och vår ekonomi. Vi vill också så långt möjligt förhindra en uppdelning av EU i olika grupperingar. Om det alltså är möjligt att ”ansluta” sig till pakten utan att ansluta sig till dess regelverk för ekonomierna, då kan vi tänka oss att göra det.

Vi socialdemokrater fick gehör för våra krav. Det visade sig, som det nu ser ut, att det var möjligt. Låta vara att avtalet i detalj skall granskas av riksdagen innan definitivt beslut om deltagande fattas.
Avtalet innebär att Sverige får vara med på ett hörn utan att påta sig några ekonomiska förpliktelser utöver vad som gäller enligt stabilitets- och tillväxtpakten inom ramen för EU-fördraget.

Det finns de som säger att Sverige lika gärna kunde ha anslutit sig också till regelverket som sådant, eftersom vi själva har ett finanspolitiskt ramverk som är lika strängt eller kanske strängare. Men då har man inte fattat poängen, nämligen att vårt regelverk beslutar vi om i Sveriges Riksdag.

Innebär då inte ändå vår medverkan i pakten att vi legitimerar en högerpolitik som lagfäster massarbetslöshet och stagnation i eurozonen? Tung och välgrundad kritik har riktats mot pakten från rader av ekonomer, fackföreningar, IMF och europeisk vänster.
Svaret är att socialdemokratin i Sverige och Europa i vilket fall som helst måste protestera mot och hålla fram alternativ till högerns åtstramningspolitik, även om det inte kommer att ske på europaktens möten så länge det är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som representerar Sverige där.

Hur som helst. Sverige säger nej till europaktens innehåll så länge vi inte har euron som valuta, men ja till att vara med på möten. Därför att vi är med i EU.
Och om vi går med i euron, då kommer också regelverket att gälla oss.
Men det lär, om jag uttrycker mig försiktigt, dröja innan vi lämnar kronan.

Kapitalismens pris - socialdemokratins kris!

Taskiga opinionssiffror i morse. Igen.

Själv har jag tillbringat fem timmar i EU-nämnden. Ministrarna har kommit och gått. Det gör ministrar.

Jag noterar att den europeiska krisen nu oftast - i varje fall i den nära 10 centimeter tjocka högen med handlingar till nämnden - kallas för ”skuldkrisen”.

Inte finanskrisen, fast den egentligen ytterst beror på en galopperande privat skuldsättning, som pumpats upp av avreglerade banker och kreditinstitut.

Den kallas heller inte eurokrisen, trots att en viktig del av förklaringen handlar om att detta valutaprojekt är feltänkt och inte fungerar.

Krisen kallas istället skuldkris. Meningen är att vi skall tro att det stora problemet är ansvarslösa politiker (man vet ju hur greker och italienare är) som beviljat medborgarna och sig själva alltför bra offentlig service och alltför rundhänta löner och pensioner. Och att den krisen bara kan lösas med åtstramning som innebär att ännu fler måste bli arbetslösa, trots att redan så många är just arbetslösa.

Beskedet från Europas högerpolitiker är att vi har blivit så fattiga att vi måste arbeta mindre.

Men krisen är en finanssektorkris och en jobbkris. Och skall man använda ett numera ovanligt språkbruk, så är den en kris för kapitalismen. Det är kris för den idén, som dominerat det politiska tänkandet i sådär en 30 år, att politiken skall lägga sig i så lite som möjligt och att marknaden och de fria vinstintressena ordnar allt till det bästa.

Jag erinrar mig en artikel som skrevs på 70-talet, jag minns nu inte av vem, där rubriken var ”Kapitalismens pris – socialdemokratins kris”. Den tål att tänka på.

Borg vinner pris

Anders Borg har av Financial Times korats till Europas bäste finansminister.
Skall man gratulera eller gråta?
Ja, för det första måste man konstatera att konkurrensen inte är mördande. Men visst har han fina nyckeltal att visa upp, i varje fall om man håller sig till dem som ingår i den så kallade stabilitetspakten, som budgetunderskott och statsskuld.

Men om man tittar på vad som händer i den omtalade verkligheten blir bilden mera dyster. Massarbetslöshet som består, eftersatta investeringar i vägar, järnvägar och utbildning, en sjukvård och skola som brottas med växande problem.
Den svenska modellen - en gång världsberömd och ett föredöme för politiker med välfärdsambitioner jorden runt - håller på att slås sönder och samman.

Borg och den borgerliga regeringen ärvde Europas bästa statsfinanser av den socialdemokratiska regeringen. De valde att sänka skatterna med 100 miljarder och låta Sverige långsamt förfalla.

Jag kan heller inte låta bli att lyfta fram ett annat tungt skäl till att Sveriges makroekonomiska nyckeltal (bortsett från de viktigaste, de som rör jobben) är så fina: Sverige har inte euron som valuta.
Det rår Borg heller inte för.
Men nu prisas han alltså. Och okej det känns väl lite trist att vara så sur. Men faktum är att Sverige måste kunna mycket bättre.