Framtidsdebatten ska föras i de vanliga s-föreningarna

Det är mycket om Reformisterna nu.
Jag kan berätta att jag är revisorssuppleant i föreningen. Någon måste hålla koll på föreningens affärer.

Men för att ta det från början. Daniel Suhonen berättade för ett par månader sen att han och några andra tänkte starta en s-förening i Stockholms arbetarekommun, som särskilt skulle ägna sig åt idépolitik och framtidsdebatt. Reformisterna skulle den heta. Lät ju rätt kul.

Sådana arrangemang är inte ovanliga i Stockholm där jag nu bor. Det finns ett stort antal specialföreningar vid sidan av traditionella områdesföreningar och fackliga s-föreningar. S2000, S-föreningen Bryssel, S-föreningen Bättre och Jämlik Hälsa, S-Integrationsföreningen i Tensta, Socialdemokrater för Miljö och Jämlikhet, Socialdemokratiska Bengaliföreningen, Migrationspolitiska s-föreningen och Ryska s-föreningen. Bara för att nämna ett fåtal.  Jag är förresten också medlem i Wigforssföreningen i Halmstad som varje år arrangerar spännande seminarier. Så, varför inte Reformisterna?

Daniel Suhonen frågade senare om jag var intresserad av att ingå i styrelsen, men jag tackade nej. Jag sa att jag tycker att det är områdesföreningen som är viktigast. Diskussionen om framtidens socialdemokratiska politik ska i första hand föras i de "vanliga" s-föreningarna. Idédebatten får inte bli en diskussion i en klubb för inbördes beundran. Då blir det inte så mycket mer av den.
Hur som helst gick jag efter segdragna förhandlingar med på att bli revisorsersättare. Ett uppdrag som jag tänker ta på allvar.

Olle Lönnaeus, politisk reporter på Sydsvenskan som är en tidning i Sydsverige, ringde sen när Reformisterna introducerats och gjorde en intervju angående mitt nya uppdrag. Jag tänkte "vad konstigt, inte brukar de göra reportage om revisorsersättare". Jag betonade att jag inte var initiativtagare, utan bara revisorsersättare.

Olle Lönnaeus undrade då vad jag tyckte om Januariöverenskommelsen. Jag sa som det var, att jag är tveksam till januariöverenskommelsen. Jag är inte övertygad om att den på sikt gynnar arbetarrörelsen och Sverige. Jag tror inte, vilket är den blocköverskridande överenskommelsens främsta syfte, att den kommer att bromsa SD:s tillväxt och hålla partiet borta från inflytande. Jag är rädd att det kan bli tvärtom.

Jag lutar åt att det på längre sikt hade varit bättre att gå i opposition, än att betala det pris som betalas för att få sitta kvar med regeringsmakten. Men jag är inte säker. Jag inser att partiledningen ställdes inför ett svårt val. Om vi valt att gå i opposition, skulle vi riskera att drabbas av en betydligt värre högerpolitik. Dilemmat är klassiskt och stort.

Reformisterna lanseras nu hårt i hela landet. En sorts program har författats. Det är ömsom vin, ömsom vatten. Det må så vara. Diskussionen är viktig. Partisekreteraren Lena Rådström Baastad
säger att det är ett intressant initiativ.
Och framtidsdebatten måste föras brett och i många former och fora, men i första hand i de vanliga områdes- och fackligt baserade s-föreningarna. Det tycker jag.

Bo Bernhardsson
Revisorssuppleant

Det som är bra för Lööf och Björklund är bra för Sverige ... eller?

Jag ägnar nu dagarna åt att skriva om tidningen Arbetet och dess historia, med tyngdpunkten på de sista 20 åren. Det är tänkt att bli en historiebok.

Det började med Axel Danielsson 1887. Arbetets första nummer kom ut den 6 augusti detta år. Det sista den 30 september 2000.

När jag inte skrivit på den historien har jag som så många andra följt den aktuella politiska debatten och regeringsbildningsbestyren. Noterar det anmärkningsvärda, att dagens politiker allt oftare och ideligen beskriver sin politik som "det bästa för Sverige". Reformerna gynnar ingen särskild utan är  allmännyttiga. Liberala (oftast nyliberala) reformer är det "bästa för Sverige", säger Centerpartiets Annie Lööf och Liberalernas Jan Björklund. Stefan Löfven och Socialdemokraterna är däremot egentligen inte bra för Sverige. Fast det tycker naturligtvis Stefan Löfven och Socialdemokraterna själva. Och han och partiet får trots allt nyliberalernas förtroende och tar också på sig uppdraget att genomföra det som "är bäst för Sverige".

Även de nu missnöjda, som moderatledaren Ulf Kristersson, företräder "det bästa för Sverige", även om han tycker att det hade varit ännu bättre om han fått leda arbetet att göra det bättre. Inte för några få, utan för alla svenskar och hela landet.

Tänk så fint det har blivit och så primitivt det var förr när partier representerade olika intressen. I varje fall vissa intressen mer än andra intressen. Att det var annorlunda förr i tiden påminns man om när man läser Axel Danielssons humoristiska och samtidigt dödsallvarliga krönika om Malmö för sådär 130 år sedan.

Han berättar i den om sin landstigning i staden, som han kallade Träbottnatramp, inspirerad av klappret av trätofflor mot stadens gatsten när skarorna av arbetare hastade till sina jobb.

"Allt vad han fick var ett nummer av stadens liberala tidning, en lindrig skugga från ett halvtorrt träd och en soffa. Vad han läste i tidningen var ingalunda ägnat att vederkvicka honom. Han erfor att staden för närvarande hemsöktes av svinpest och rödsot, av vilka den förre förorsakade staden stora förluster och den senare även var mycket besvärlig och oroande, ehuru den skulle medföra hälsosam nedsättning i sjuk- och fattigvårdsstaten. Tidningen i vars aktiebolag synbarligen några fläskhandlare hade mycket att säga, besvor i en ledande artikel stadsfullmäktige att ögonblickligt och kraftigt ingripa till de svinsanitära förhållandenas förbättring, om de icke ville se staden gå sin ekonomiska och andliga ruin tillmötes. Beträffande rödsoten stod tyvärr människan förlamad och vanmäktig inför denna fruktansvärda hemsökelse, och människovännen måste med blödande hjärta bekänna, att stod enda hoppet till en barmhärtig försyn, till vilket organet därför vädjade istället för till stadsfullmäktige …

… Folket var sparsamt och rörde sig trögt. Allt tycktes stå stilla i denna kolerans härd. Stilla stodo visarna på tornuret i rådhuset, stilla låg vattnet i kanalen runt staden, ett tjockt och tranglänsande vatten, förbannat som döda hafvets, stilla låg hafvet utanför och stilla och tysta gingo de ängsliga borgarna, försiktigt undvikande likvagnarne som körde ut till kyrkogården." (Arbetet den 30 april 1892)     

                                                                                              

På på den tiden, när Axel Danielsson startade Arbetet, var inte alla intressen tillgodosedda vare sig i pressen eller politiken.  Vilken fantastisk utveckling vi haft i Sverige! Numera företräder de stora morgontidningarna och alla partier allting på en gång.

År 2013 finns det inga "partitidningar". Visserligen bara borgerlig och privatägd media av betydelse (vid sidan av public service som de helst vill kraftigt beskära), men dessa företräder numera alla intressen på ett fin sätt och berättar alla berättelser. De inhyser ibland till och med socialdemokratiska ledarsidor i sina tidningsmonopol. De representerar själva mångfalden. Det som står i Dagens nyheter och Svenska Dagbladet är det som är värt att berätta.

Partierna tycks också ha tagit sig förbi de snäva klass- och partiintressena. Deras politik representerar inga särskilda intressen, utan landets bästa, försäkrar partiledarna.
Det som är bra för General Motors är bra för Sverige…!