Folkhem eller New York

I valet 1973 i Danmark gjorde populismen entré med dunder och brak i dansk politik. Mogens Glistrup och Fremskridtspartiet steg in på scenen och blev näst största parti. Den legendariske socialdemokraten Jens Otto Krag var förloraren, som efter 26 år i Folketinget lämnade rikspolitiken.

Krags råd till efterträdarna, när det gällde Glistrup, var det här; ”Jaga inte efter den mannen och hans parti. Få istället ordning på problemen han talar om.” Krag skrev och talade om ”Väljarnas hämnd” och om den folkliga besvikelse som låg bakom upproret. Välfärdsstaten hade blivit alltför självgod och byråkratisk. Etablissemanget, dit socialdemokratin hörde, utmanades av nya stämningar.

Bengt Lindroth, journalist med mångårig erfarenhet av nordisk politik, har skrivit en bok, Väljarnas hämnd. Populism och nationalism i Norden. Den handlar om Nordens efterkrigshistoria, om den nordiska ”populismen”, om hur uppstickarpartier uppstått, om maktstrider som förvandlat dem och hur de nått maktpositioner i samtliga länder. Även om några skulle säga att Sverigedemokraterna än så länge bara står på tröskeln till maktens finrum. Men Moderaterna och Anna Kinberg Batra har nyss öppnat dörren och bett dem stiga in.

Bengt Lindroths bok är nödvändig läsning för den som vill förstå vad som hänt och håller på att hända med de politiska landskapen i de nordiska länderna. Och boken har bäring också på det som nu händer runt om i Europa, för att inte tala om Donald Trump.

Mogens Glistrup var en av populistpionjärerna. Hans attack var riktad mot det starka samhället och välfärdsstaten, och därmed främst mot socialdemokratin. Hans politiska budskap var i stora delar libertarianskt, ett uppror mot skatter och regleringar. Och han var, hör och häpna, tillskyndare av ett danskt medlemskap i EU. Hans efterföljare, Pia Kjaersgaard och Dansk Folkeparti, red istället på en våg av EU-motstånd.

1991 steg greven och betjänten in i Sveriges Riksdag. Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hade, bland annat genom att stapla läskbackar på valmöten runt om i landet, tagit Ny demokrati in i Sveriges Riksdag. De var samma andas populister som Mogens Glistrup, de libertarianska dragen fanns där, man angrepp skatterna, krävde avregleringar, privatisering och utförsäljning av offentlig egendom. Och man ville som Glistrup att Sverige skulle försvinna upp i EU. Invandringsfrågan spelade roll, men var ingen stor sak, i varje fall inte till att börja med. Ny Demokratis saga blev kort och parentetisk.

I begynnelsen var alltså populismen i Norden riktad mest mot det starka samhället och socialdemokratin. Libertarianskt och nyliberalt tankegods var en drivkraft. Det var på sätt och vis logiskt, samhället var verkligen starkt, men allteftersom nyliberala idéer grep omkring sig i alla partier, förändrades scenen och med den föremålen för det politiska missnöjet.

Politiken och ”det starka samhället” försvagades och efterhand kom missnöjet alltmer att riktas mot just konsekvenserna av de nyliberala framryckningarna, mot den fria rörligheten och marknadens företräde, mot avrustningen av demokratin och nationen, och mot politikernas i hög grad självpåtagna maktlöshet. Populismen blev alltmer kulturkonservativ, nationalistisk och ”främlingsfientlig”.

Den nordiska populismen förvandlades och växte sig starkare, den kom alltmer att handla om att bevara danskheten, norskheten, finskheten och svenskheten. Även om jag med detta sagt måste stryka under att Lindroths historia självklart är mer komplicerad än så. Förutsättningarna varierade från land till land och de enskilda missnöjespartiernas historia har sina nationella särdrag.

1995 bildades Dansk Folkeparti (DF) genom en avknoppning från Fremskridtspartiet. Partiledaren Pia Kjaersgaard hade aldrig gillat ”att danskheten inte betydde så mycket för Mogens Glistrup”. Dansk Folkeparti fick 21,1 procent i valet 2015 och är idag Danmarks största borgerliga parti, en nödvändig bas för regeringen, även om DF valt att stå vid sidan av själva regeringen.

I Norge där populismen enligt Bengt Lindroth genom åren uppträtt i ”både rött, grönt och blått” är det ändå högerpopulisterna som kommit att spela roll. Anders Lange grundade föregångaren till Fremskrittspartiet, Carl I Hagen tog över och efterhand blev motståndet mot invandring och flyktingar allt viktigare ingredienser i politiken. Falangstriderna mellan å ena sidan libertarianer och nyliberaler och å andra sidan kulturkonservativa nationalister med invandringsfrågan i fokus var hårda.

Fremskrittspartiet har i någon mån vänstervridits, man säger sig måna om höjda anslag för vård och omsorg och om pensionärerna. Men det är ett högerparti, även om man gärna själv placerar sig ”i mitten”. Fremskrittspartiet blev med Siv Jensen det första populistpartiet att ta sig in i en regering i Skandinavien och fick i stortingsvalet 2013 16,3 procent av rösterna.

I Finland hade dock Landsbygdspartiet lyckats nå regeringsställning redan på 80-talet och idag regerar Sannfinländarna, som tog över efter konkursen för Landsbygdspartiet 1995. Timo Soinis Sannfinländarna är idag Finlands näst största parti och fick 17,7 procent av rösterna i valet 2015.

Bengt Lindroth menar att Sverige inte liknar de andra nordiska länderna. Här har vi varit i hygglig avsaknad av nationalism under efterkrigstiden och socialdemokratin har klarat sig bättre än i grannländerna. Tilltron till moderniteten har varit fastare förankrad och svenskarnas självupplevda särart är mer förknippad med den svenska modellen och ”folkhemmet”. Vi har varit ”framåtblickande” snarare än ”fosterländska i konservativ nationalistisk” tappning, skriver Bengt Lindroth.

Lindroth har en teori om att populismen i Sverige ”bäddades in”. Men nu står vi där med Sverigedemokraterna, som hotar att bli största borgerliga och näst största parti i nästa val. Det kan inte längre betraktas som otänkbart att partiet efter nästa val ingår i ett aktivt och förhandlande regeringsunderlag. Jag skulle inte ens våga utesluta, även om jag bävar inför perspektivet, att SD kan komma att ingå i en borgerlig regering i en snar framtid.

Väljarnas hämnd är en mycket viktig bok inte bara om den nordiska populismens historia, utan helt enkelt om nordisk historia.

Lindroth resonerar i ett av kapitlen på ett förtjänstfullt sätt om den begreppsapparat som omger debatten om populismen. Han diskuterar ”De laddade orden”; rasism, nationalism, fascism - och folkhem.

Jag frågar mig, vad är populism egentligen? Samtidigt som jag med stor behållning läser denna bok om dess nordiska historia, värjer jag mig mot ordet och hur det används, en avoghet som jag avhandlar i en annan text. Och jag tycker att boken underbygger min skepsis mot begreppet.

Jag vänder mig mot begreppet bland annat därför att det ger gamla och etablerade partier en sorts fribrev. Man behöver liksom inte argumentera mot populister, de är ju populister. Fast då lurar etablerade partier och media sig själva.

Jag värjer mig också mot begreppet populism, därför att det finns en benägenhet att alla möjliga nya politiska stämningar, rörelser och partier slentrianmässigt etiketteras med populism. Och tänk om det inte uppstod nya partier? Är det ens tänkbart?

Till sist, kom ihåg vad Jens Otto Krag sa. Det handlar inte främst om att ge sig ut på jakt efter populismens förgrundsfigurer, utan om att ta itu med de verkliga samhällsproblem som gör att det jäser i stora delar av väljarkåren.

I ett av bokens sita kapitel, ”Sverige – mellan folkhem och New York”, närmar sig Lindroth samtidens allt tydligare överhängande politiska konflikt, den i skärningspunkten mellan nationen som välfärdssamhällets grundval och det kosmopolitiska perspektivet. Å ena sidan drömmen om välfärden och folkhemmet, där det inte finns ”vare sig kelgrisar eller styvbarn”, men väl gränser mot omvärlden. Och å andra sidan drömmen om en fri och gränslös värld där det inte finns medborgare, bara människor. Kanske förkroppsligad i New York, invandrarmetropolen i invandralandet, där människor och mångfald möts i en kreativ smältdegel, men där också envar måste vara sin egen lyckas smed.

Hur ser den politik ut som löser konflikten, som bygger bron mellan folkhemmet och New York. ”Populisterna” eller snarare den framväxande konservativa nationalismen har formulerat ett svar, stäng gränserna. Men hur ser socialdemokratins och vänsterns svar ut på frågan; folkhem eller New York?

Bo Bernhardsson/Efter Arbetet

S-M-regering är inte vad Sverige behöver

Mikael Odenberg, tidigare borgerlig försvarsminister och riksdagsledamot för moderaterna, föreslår i ett debattinlägg i Dagens Nyheter (2017 02 05) att Moderaterna skall avsluta sin flirt med Sverigedemokraterna och istället fria till och satsa på regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Socialdemokraterna gör klokt i att tacka nej till ett sådant frieri.

Odenberg motiverar sin ståndpunkt med att svåra beslut och nödvändiga strukturreformer kräver stabila och breda lösningar. Vilket förstås kan vara sant. Bara med den reservationen att breda och långsiktiga uppgörelser trots allt inte kan se ut hur som helst.

Det finns redan en fin tradition när det gäller att söka breda lösningar på frågor som kräver långsiktighet. Försvarspolitiken, skatterna och energipolitiken är exempel på områden där sådana ingåtts. Och självklart finns goda skäl att eftersträva sådana överenskommelser också framöver. Men det som nu händer i vår omvärld, det missnöje som väller fram över Europa och västvärlden, som burit Trump till makten, skickat Storbritannien ut ur EU och snart kan ha ställt till det ännu mer på den europeiska kontinenten än vad som redan skett, är i grunden uttryck för ett misstroende mot det politiska etablissemanget. Det kräver andra svar än breda höger-vänsterkoalitioner.

Odenberg har rätt i att utmaningarna är ”gigantiska”. Men svaret är inte utslätning. Det som hänt måste leda till att de stora partierna begår självkritik och systemkritik.

Den omvandling av det politiska landskapet som vi ser är en bekräftelse på att marknaden har fått för stort svängrum och att politiken och det gemensamma har trängts tillbaka eller alldeles självmant tagit stora steg tillbaka.

Välfärdssystemen är underförsörjda, privatiseringar dränerar dem på resurser och urholkar demokratin. Alltfler som har råd rundar det gemensamma och väljer privata försäkringslösningar. Och de som inte har det väljer ingenting därför att de inte har pengar att välja med.

Inkomstklyftor och maktklyftor växer, som en följd av globaliseringen på de villkor den skett och som ett resultat av marknadens företräde. Tilliten till politiken och demokratin har fått en allvarlig knäck hos stora grupper. I det läget måste socialdemokratin presentera egna självständiga, radikala svar på de utmaningar som tornar upp sig och på de för demokratin livsavgörande frågor som nu ställs. Det kan inte göras tillsammans med högern, som i så hög grad är ingenjörerna bakom marknadiseringen och avdemokratiseringen.

Ett samregerande mellan S och M skulle riskera att göra extrema partier som Sverigedemokraterna ännu större, när istället socialdemokratins eget alternativ måste bli tydligare, mycket tydligare. Odenberg nämner skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken som två strategiska områden för en S-M-regering att komma överens om, samtidigt som det är bland annat på dessa områden som vänster-högerkonflikten är, eller kanske snarare borde vara, som allra tydligast.

Socialdemokratin bör precis som tidigare vara öppet för och verka för breda överenskommelser på områden där långsiktiga lösningar är möjliga och bra för Sverige. Men de kan inte se ut hur som helst. Halvmesyrer och kompromisser kan göra ont värre.

Nu måste socialdemokratin bli tydligare, inte sudda ut sig.

Lever verkligen en miljon i ”utanförskap”?

Hur många gånger har ni hört Anna Kinberg Batra, Annie Lööf eller någon av de andra borgerliga partiledarna säga att "en miljon lever i utanförskap"? Jag har själv hört påståendet ett antal gånger bara under de senaste veckorna.

Varav består då denna miljon? Jo, av alla dem som uppbär någon form av sjukersättning (530 000), som är arbetslösa och får ersättning från a-kassa (80 000), som deltar i arbetsmarknadspolitiska program (170 000), som får etableringsersättning (50 000) och som får ekonomiskt bistånd, det som förr kallades socialbidrag (90 000). Jag har rundat av siffrorna för 2016 och summan blir då 920 000.

Till saken hör att det handlar om så kallade helårsekvivalenter, d v s om 52 personer har haft influensa i en vecka ett visst år, så blir de en person i utanförskap. Och om två personer varit arbetslösa i vardera sex månader blir de också en person i utanförskap.

Jag vet få ord som missbrukats till den grad som ordet utanförskap. Och tyvärr har media i huvudsak okritiskt anammat den borgerliga definitionen som myntades redan inför valet 2006. I den valrörelsen larmade alliansen om att så många som 1,5 miljoner levde i utanförskap. Då räknade man alla som vid en given tidpunkt inte arbetade, inte bara de grupper som jag räknat upp tidigare, utan också de som studerade, var föräldralediga eller vabbade, hade semester eller gjorde värnplikten - omvandlat till helårsekvivalenter i utanförskap. Efterhand insåg man att detta var väl magstarkt. Siffran justerades till 1,3 miljoner och nu säger man alltså 1 miljon.

Vad de borgerliga beskriver, när de talar om utanförskap, är i själva verket välfärdssamhällets skyddsanordningar, eller vad som är kvar av dem.

Vad är då utanförskap? Det är inte lätt att definiera, men jag skulle säga att man hittar människor som är utanför inte främst bland dem som har a-kassa eller sjukkassa, utan bland dem som lever utan eller med ett för dåligt inkomstskydd. Inte främst bland dem som "är föremål för" vettiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan bland dem som inte har något arbete, har tappat tron på att kunna få ett och lever i samhällets skuggzoner.

Men den kategorin - som verkligen kan sägas leva i utanförskap och som jag är övertygad om blev fler under de borgerliga regeringsåren - missar de borgerliga med sitt lömska utanförskapsbegrepp.

En arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring som man kan leva på, som gör att man slipper gå från hus och hem om olyckan är framme, är naturligtvis inte utanförskap. Bra socialförsäkringar är liksom aktiv arbetsmarknadspolitik och bistånd till för att förhindra utanförskap.

Den 15 februari 2013 deltog jag i en interpellationsdebatt med anledning av en interpellation ställd till Anders Borg av Peter Persson från Jönköping om Finansdepartementet och utanförskapet. Den kan man se här, hela eller delar av den, om man vill.

Slutet för demokratin?

Trump är installerad. Världen håller andan och USA skakas i sina konstitutionella grundvalar.
För ett och ett halvt år sedan hade man fått 150 dollar tillbaka för en satsad dollar på Trump. Nu sitter han där i Vita Huset, som världens mäktigaste person. En man som i ett annat sammanhang, med samma beteende, men utan pengarna och kändisskapet, hade riskerat att som bäst utnämnas till byfåne.

Trump installationstalar. Foto: U.S. Marine Corps Lance Cpl. Cristian L. Ricardo

Hoppet står till att Trump ska normaliseras av de demokratiska strukturerna, av ”den djupa staten” och av marknaden, att han ska tvingas till anpassning i mötet med den politiska verkligheten. Oron bottnar å andra sidan i att han inte gör det och att den etablerade ”politiska verkligheten” inte är hela verkligheten.

Is this how democracy ends? (Är detta slutet för demokratin?). Den ödesmättade frågan formuleras av statsvetaren och professorn David Runciman i en artikel i London Review of Books. I en video på samma tema, också den producerad av London Review of Books, resonerar han om vad Brexit och Trumps valseger kan tänkas förebåda. Det kan, konstaterar han, till att börja med bli ännu värre, Europa kan snart stå där med Le Pen som fransk president
och tvingas uppleva hur också Tyskland dras in i den demokratiska krisen.

David Runcimans perspektiv är väldigt dystert. Demokratin har visserligen visat sig kunna hantera kriser, han tar finanskrisen och eurokrisen som exempel, men vi vet inte när vi tar steget ut i avgrunden. Fast jag tänker när jag lyssnar på Runciman att dessa kriser, hur de uppstod och hur de hanterades, kan bidra till att förklara både Trump och Brexit.
Runciman varnar för självgodheten och påpekar att vi inte vet hur gamla, till synes stabila och rika västerländska demokratier går under, därför att det inte har hänt förut. Men förr eller senare kommer det att inträffa. Inga system är eviga.
Runciman kan tänka sig att det är klimatkrisen som leder till systemkollapsen, men han anar att det också kan vara ”konstitutionella” orsaker. Poängen är att demokratin är ömtålig, den riskerar, ovarsamt hanterad, att producera sin egen undergång.

Runciman tar utgångspunkt i 1800-talstänkaren Alexis de Tocquevilles idéer. Jag har inte själv tagit del av de Tocquevilles texter, jag utgår från vad Runciman säger och vad andra har skrivit om honom.
De Tocqueville ägnade sig åt demokrati som fenomen och betraktade demokratin som ”en ekvation som balanserar frihet och jämlikhet, där både individens och samhällets intressen ska tillvaratas” (Wikipedia). Alltför extrem liberalism leder till anarki och systemkris. Och Tocqueville bekymrade sig redan på sin tid för media, som ägnade sig alltför mycket åt sånt som inte betydde något, men visade sitt ointresse för sånt som verkligen var viktigt.

Tocquevilles idéer om demokrati känns aktuella när fenomen som Brexit och Trump ska förklaras. Det råder ett slags eliternas och etablissemangets förnöjsamhet över hur fint allting egentligen fungerar, samtidigt som de frustrerades skara, de som känner sig efterlämnade och utanför, har vuxit och växer. De röstar inte för utträde ur EU eller på Trump för att de nödvändigtvis tror att Storbritannien ska må bättre utanför EU eller för att de tror att Trump ska bli en lysande president. Många gör det därför att de känner sig övergivna.

Journalisten Eric Byler (nyhetskanalen The Young Turks) gav sig ut på den amerikanska landsbygden och gjorde en intervjuserie med folk som lagt sin röst på Donald Trump. Han fann att amerikanska kolgruvearbetare inte röstade på Trump för att de tror på hans klimatpolitik utan för att de känner sig lämnade i sticket.

När de missnöjda röstar för Brexit och på Trump reagerar de självgoda och etablissemanget med att ropa populist och byfåne, och de som röstat ”fel” definieras som gamla, omoderna, okunniga, invandrarfientliga och rasister. Sådana reaktioner må ha sina poänger, men de är inte svar på de frågor som ställts.

Toqueville pekade på behovet av balans mellan frihet (liberalism) och jämlikhet, individ och samhälle. Det är här den demokratiska ekvationen inte längre stämmer. Efter dryga tre decennier när politiken monterats ner, marknaden tagit över och ojämlikheten växer vänder sig de missnöjda mot de självgoda.
Det vi upplever är hur ett hur ett demokratiskt system, som baseras på nationalstater, hamnat i svår obalans genom globaliseringen och marknadens företräde.

Är detta slutet för demokratin? Nej, det tror jag inte och det får det inte vara, men det är hög tid att vi tar det som händer i demokratierna på allvar istället för att mest förfasa oss.

Alliansen är döende... dags att uppfinna mitten igen?

Samma dag som Moderaterna och Anna Kinberg Batra gör sitt utspel om att hon vill fälla regeringen med hjälp av en gemensam alliansbudget och Sverigedemokraterna, nås vi av nyheten att enligt en opinionsmätning, utförd av Aftonbladet/Inizio, Sverigedemokraterna nu är Sveriges näst största parti och att Centerpartiet noterar "rekordsiffror", 9,7 procent. Det är bara en enskild mätning, men fler mätningar med samma tendens är att vänta.

Kinberg Batra och Moderaterna har en plan.

Moderaternas kräftgång fortsätter och partiet förlorar väljare i två olika riktningar. Konservativa nationalistiskt anstrukna väljare går till

Sverigedemokraterna. Nyliberalt inspirerade väljare, som också saknar Fredrik Reinfeldts öppna hjärta, väljer det nya Centerpartiet, som vill se mera öppna gränser och låta marknadskrafterna härja ännu friare. Till bilden hör att Centerpartiet också lockar besvikna miljöpartister, rimligen de som i andra frågor än flyktingfrågan kan placeras till höger på den traditionella, politiska skalan.

Resultatet av Moderaternas utspel blir att krisen djupnar för partiet och partiledaren Anna Kinberg Batra. Men för högeralliansen har den bara börjat. Alliansbröderna och systrarna var inte med på Kinberg Batras tåg när det gick. Annie Lööf meddelar att hon inte heller tänker hoppa på det och att hon fick veta om utspelet via SMS. Hon tänker minsann heller inte regera med "aktivt stöd" av Sverigedemokraterna, säger hon.

Vad gäller moderaterna är situationen svårbemästrad med eller utan Kinberg Batra, det är inte lätt att gå framåt i spagat och det är svårt att se hur man ska kunna stoppa förlusterna och vinna tillbaka väljare. En 180-graders sväng i migrations- och flyktingfrågan är inte att tänka på.

För alliansen är detta sannolikt början till slutet. De spänningar vi nu ser kommer förr eller senare att sätta definitiv punkt för projektet. Hur man än vrider sig måste en borgerlig regering, hur själva regeringsbildandet än går till, regera med "aktivt" stöd av Sverigedemokraterna, som allt mer vid sidan av flyktingpolitiken framstår som ett allmänborgerligt högerparti.

Ja, det är ganska säkert början till slutet för alliansen som vi ser. Ett nytt politiskt landskap håller på att växa fram. Oklart exakt hur det kommer att se ut, men mycket talar för att Sverigedemokraterna kan bli största borgerliga parti, att Centerpartiet håller fast vid sitt marknadsliberala koncept och att Kristdemokraterna åker ut ur riksdagen.

Jag har inte nämnt Folkpartiet? Det är helt avsiktligt. Är det kanske dags att uppfinna mittenpartier igen?

Centerns framgång - borgerlig kannibalism

(Partiledardebatten 11 januari - del 3)

Det går bra för Annie Lööf och Centerpartiet nu. Det är ganska obegripligt om man bara betraktar Annie Lööf och Centerpartiet.

Annie Lööfs start som partiledare var en katastrof. Jag erinrar mig hennes första framträdande i Lördagsintervjun, den 21 april 2012, som utvecklade sig till den värsta överkörning jag lyssnat till. I klass med den när Olle Stenholm 1991 genomförde sin massaker på Bert Karlsson från Ny demokrati. Men Ny demokrati kom ändå in i riksdagen, förmodligen därför att väldigt få av Ny demokratis potentiella väljare tittade på den sortens program.

Annie Lööf och Centerpartiet har lyft efterhand, trots att hon fortfarande mest presterar politiskt snömos. Hennes insats i förra veckans partiledardebatt var inget undantag. Gå gärna in och lyssna igen på SVT Play, programmet kommer att ligga kvar i ett år som tungt bevismaterial.

Annie Lööf talade som de andra partiledarna om otryggheten i omvärlden och i Sverige, om ”ett år med mycket mörker”, om ”varningsklockor som dånar” och om ”en miljon som lever i utanförskap”. Annie Lööf använder, precis som högeralliansen gjort i ett decennium, ett utanförskapsbegrepp som inkluderar alla dem som undgår utanförskap genom att de uppbär a-kassa eller sjukersättning. Alla som uppburit a-kassa eller sjukersättning under kortare tid buntas ihop till så kallade helårsekvivalenter som lever i utanförskap.

Hur vill då Annie Lööf och Centerpartiet lysa upp i det stora mörkret som ruvar över oss. Hon upprepade gång på gång att företagsklimatet måste bli bättre. Och detta skulle naturligtvis ske genom att ”trösklarna” och ”kostnaderna för att anställa måste bli lägre”. Högerpartiernas gemensamma idé är att utveckla Sverige genom att sänka löner, skatter och skatteintäkter. Centerpartiet vill exempelvis tredubbla Rutavdraget. Den svenska modellen måste förnyas, sa Annie Lööf, och menade att den måste rivas riktigt ordentligt.

Det som gjorde det svenska välfärdssamhället möjligt var att de nya jobben blev allt mera produktiva, med andra ord att lönerna blev allt högre och därmed skatteintäkterna, så att välfärden kunde byggas ut. Annie Lööf och Centerpartiet vill precis som Moderaterna och Anna Kinberg Batra backa in i framtiden, satsa på jobb med låga löner och låg skattebetalningsförmåga.

Varför går det då så relativt bra för Annie Lööf? Det går som sagt inte att förstå om man bara betraktar Annie Lööf. Det går så bra för Annie Lööf, därför att det går så dåligt för Anna Kinberg Batra.

Anna Kinberg Batra har vridit Moderaterna i mer konservativ nationalistisk riktning, medan det nya Centerpartiet har tagit över rollen som mesta nyliberalerna och kombinerar den mest liberala invandringspolitiken med lönesänkningspolitik och angrepp på anställningstryggheten. Man driver de krav på försämringar av arbetsrätten som Moderaterna av taktiska skäl, tror jag, övergav under Reinfeldts ledning.

Det nya Centerpartiet tar missnöjda nyliberala väljare från Moderaterna. Det är mest ett uttryck för borgerlig kannibalism.

Kinberg Batra backar in i framtiden

(Partiledardebatten 11 januari - del 2) 

Anna Kinberg Batra är redan efter bara ett par år som partiledare ganska tilltufsad. Partiet äts nu upp från två håll. Traditionella konservativa högerväljare, som gärna står i givakt för flaggan och kungahuset, har i betydande skaror lockats till Sverigedemokraterna, medan en hel del ”nya”, nyliberala moderater och marknadsfundamentalister, lockats över till Annie Lööfs nya centerparti.

Partiledardebatten i onsdags angav tonen för våren, kan man anta, och moderatledaren Anna Kinberg sjöng falskt. Hennes ekonomiska politik hänger inte ihop.

Anna Kinberg Batra
Foto: Riksdagsförvaltningen

Kinberg Batra var bekymrad över säkerhetsläget, terrorismens härjningar, Rysslands aggressivitet och gängkrig i Husby. Säkerhetsläget i världen och det svenska totalförsvarets brister ville hon avhjälpa med lite överbudspolitik, 500 miljoner kronor extra, nu på stubinen. Moderaterna vill också se många fler poliser och höjningar av polislönerna med 2000 kronor i månaden.

Hur ska då detta finansieras? Jo, med skattesänkningar och så kallade dynamiska effekter. Det har prövats tidigare.

Under åtta år drev högeralliansen igenom skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor. Och Konjunkturinstitutet räknade för några år sedan fram att det behövs skattehöjningar på mer än 100 miljarder för att klara enbart bibehållen kvalitet på välfärden. Och det var då.

Moderaterna och Anna Kinberg Batra vill dock fortsätta sänka ”skatter” och riktar då in sig på arbetsgivaravgifterna.

De nya jobben ska skapas genom att löner och arbetsgivaravgifter sänks. Vilket i klartext innebär att Moderaterna vill satsa på ”enkla” lågproduktiva jobb, vilket i nästa skede undergräver välfärden också därför att skatteunderlaget minskar. Hade detta varit det förra århundradets politik, då hade Sverige stått kvar och stampat i fattigdom. Moderaterna vill att Sverige ska backa in i framtiden.

Vill man inte höja skatter eller låna, utan istället sänka skatter, då måste man ta från andra områden för att ge till försvaret och polisen. Kanske från sjukvården, äldreomsorgen, skolan och järnvägsunderhållet. Men vänta! Moderaterna har också ett annat gammalt beprövat högerrecept i rockärmen.

Moderaterna vill klara sin egen omöjliga ekonomiska ekvation genom att ge sig på det Kinberg Batra kallar ”bidragsberoendet”. Och till bidrag räknar högern, det vet vi sedan gammalt, också socialförsäkringarna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.  Vilket är ungefär lika begåvat som att säga att den som får ut ersättning för brandskada från brandförsäkringen är bidragsberoende.

”Sluta dalta med dem som kan ta jobb”, säger Kinberg Batra: Och ”ni tar från dem som jobbar och ger till dem som inte gör det”, med adress till Stefan Löfven.

Moderaterna vill göra det högern alltid har velat göra och tyvärr också har gjort när man regerat; ta från de utsatta, sjuka och arbetslösa och ge till de rika och för tillfället raska och friska. Så finansierar man sina trygghetsskapande satsningar.

Kan någon vettig människa inbilla sig att fler och bättre betalda poliser och fler kanoner i kombination med social nedrustning och växande fattigdom leder till ett tryggare Sverige?