Slutet för demokratin?

Trump är installerad. Världen håller andan och USA skakas i sina konstitutionella grundvalar.
För ett och ett halvt år sedan hade man fått 150 dollar tillbaka för en satsad dollar på Trump. Nu sitter han där i Vita Huset, som världens mäktigaste person. En man som i ett annat sammanhang, med samma beteende, men utan pengarna och kändisskapet, hade riskerat att som bäst utnämnas till byfåne.

Trump installationstalar. Foto: U.S. Marine Corps Lance Cpl. Cristian L. Ricardo

Hoppet står till att Trump ska normaliseras av de demokratiska strukturerna, av ”den djupa staten” och av marknaden, att han ska tvingas till anpassning i mötet med den politiska verkligheten. Oron bottnar å andra sidan i att han inte gör det och att den etablerade ”politiska verkligheten” inte är hela verkligheten.

Is this how democracy ends? (Är detta slutet för demokratin?). Den ödesmättade frågan formuleras av statsvetaren och professorn David Runciman i en artikel i London Review of Books. I en video på samma tema, också den producerad av London Review of Books, resonerar han om vad Brexit och Trumps valseger kan tänkas förebåda. Det kan, konstaterar han, till att börja med bli ännu värre, Europa kan snart stå där med Le Pen som fransk president
och tvingas uppleva hur också Tyskland dras in i den demokratiska krisen.

David Runcimans perspektiv är väldigt dystert. Demokratin har visserligen visat sig kunna hantera kriser, han tar finanskrisen och eurokrisen som exempel, men vi vet inte när vi tar steget ut i avgrunden. Fast jag tänker när jag lyssnar på Runciman att dessa kriser, hur de uppstod och hur de hanterades, kan bidra till att förklara både Trump och Brexit.
Runciman varnar för självgodheten och påpekar att vi inte vet hur gamla, till synes stabila och rika västerländska demokratier går under, därför att det inte har hänt förut. Men förr eller senare kommer det att inträffa. Inga system är eviga.
Runciman kan tänka sig att det är klimatkrisen som leder till systemkollapsen, men han anar att det också kan vara ”konstitutionella” orsaker. Poängen är att demokratin är ömtålig, den riskerar, ovarsamt hanterad, att producera sin egen undergång.

Runciman tar utgångspunkt i 1800-talstänkaren Alexis de Tocquevilles idéer. Jag har inte själv tagit del av de Tocquevilles texter, jag utgår från vad Runciman säger och vad andra har skrivit om honom.
De Tocqueville ägnade sig åt demokrati som fenomen och betraktade demokratin som ”en ekvation som balanserar frihet och jämlikhet, där både individens och samhällets intressen ska tillvaratas” (Wikipedia). Alltför extrem liberalism leder till anarki och systemkris. Och Tocqueville bekymrade sig redan på sin tid för media, som ägnade sig alltför mycket åt sånt som inte betydde något, men visade sitt ointresse för sånt som verkligen var viktigt.

Tocquevilles idéer om demokrati känns aktuella när fenomen som Brexit och Trump ska förklaras. Det råder ett slags eliternas och etablissemangets förnöjsamhet över hur fint allting egentligen fungerar, samtidigt som de frustrerades skara, de som känner sig efterlämnade och utanför, har vuxit och växer. De röstar inte för utträde ur EU eller på Trump för att de nödvändigtvis tror att Storbritannien ska må bättre utanför EU eller för att de tror att Trump ska bli en lysande president. Många gör det därför att de känner sig övergivna.

Journalisten Eric Byler (nyhetskanalen The Young Turks) gav sig ut på den amerikanska landsbygden och gjorde en intervjuserie med folk som lagt sin röst på Donald Trump. Han fann att amerikanska kolgruvearbetare inte röstade på Trump för att de tror på hans klimatpolitik utan för att de känner sig lämnade i sticket.

När de missnöjda röstar för Brexit och på Trump reagerar de självgoda och etablissemanget med att ropa populist och byfåne, och de som röstat ”fel” definieras som gamla, omoderna, okunniga, invandrarfientliga och rasister. Sådana reaktioner må ha sina poänger, men de är inte svar på de frågor som ställts.

Toqueville pekade på behovet av balans mellan frihet (liberalism) och jämlikhet, individ och samhälle. Det är här den demokratiska ekvationen inte längre stämmer. Efter dryga tre decennier när politiken monterats ner, marknaden tagit över och ojämlikheten växer vänder sig de missnöjda mot de självgoda.
Det vi upplever är hur ett hur ett demokratiskt system, som baseras på nationalstater, hamnat i svår obalans genom globaliseringen och marknadens företräde.

Är detta slutet för demokratin? Nej, det tror jag inte och det får det inte vara, men det är hög tid att vi tar det som händer i demokratierna på allvar istället för att mest förfasa oss.

Alliansen är döende... dags att uppfinna mitten igen?

Samma dag som Moderaterna och Anna Kinberg Batra gör sitt utspel om att hon vill fälla regeringen med hjälp av en gemensam alliansbudget och Sverigedemokraterna, nås vi av nyheten att enligt en opinionsmätning, utförd av Aftonbladet/Inizio, Sverigedemokraterna nu är Sveriges näst största parti och att Centerpartiet noterar "rekordsiffror", 9,7 procent. Det är bara en enskild mätning, men fler mätningar med samma tendens är att vänta.

Kinberg Batra och Moderaterna har en plan.

Moderaternas kräftgång fortsätter och partiet förlorar väljare i två olika riktningar. Konservativa nationalistiskt anstrukna väljare går till

Sverigedemokraterna. Nyliberalt inspirerade väljare, som också saknar Fredrik Reinfeldts öppna hjärta, väljer det nya Centerpartiet, som vill se mera öppna gränser och låta marknadskrafterna härja ännu friare. Till bilden hör att Centerpartiet också lockar besvikna miljöpartister, rimligen de som i andra frågor än flyktingfrågan kan placeras till höger på den traditionella, politiska skalan.

Resultatet av Moderaternas utspel blir att krisen djupnar för partiet och partiledaren Anna Kinberg Batra. Men för högeralliansen har den bara börjat. Alliansbröderna och systrarna var inte med på Kinberg Batras tåg när det gick. Annie Lööf meddelar att hon inte heller tänker hoppa på det och att hon fick veta om utspelet via SMS. Hon tänker minsann heller inte regera med "aktivt stöd" av Sverigedemokraterna, säger hon.

Vad gäller moderaterna är situationen svårbemästrad med eller utan Kinberg Batra, det är inte lätt att gå framåt i spagat och det är svårt att se hur man ska kunna stoppa förlusterna och vinna tillbaka väljare. En 180-graders sväng i migrations- och flyktingfrågan är inte att tänka på.

För alliansen är detta sannolikt början till slutet. De spänningar vi nu ser kommer förr eller senare att sätta definitiv punkt för projektet. Hur man än vrider sig måste en borgerlig regering, hur själva regeringsbildandet än går till, regera med "aktivt" stöd av Sverigedemokraterna, som allt mer vid sidan av flyktingpolitiken framstår som ett allmänborgerligt högerparti.

Ja, det är ganska säkert början till slutet för alliansen som vi ser. Ett nytt politiskt landskap håller på att växa fram. Oklart exakt hur det kommer att se ut, men mycket talar för att Sverigedemokraterna kan bli största borgerliga parti, att Centerpartiet håller fast vid sitt marknadsliberala koncept och att Kristdemokraterna åker ut ur riksdagen.

Jag har inte nämnt Folkpartiet? Det är helt avsiktligt. Är det kanske dags att uppfinna mittenpartier igen?

Centerns framgång - borgerlig kannibalism

(Partiledardebatten 11 januari - del 3)

Det går bra för Annie Lööf och Centerpartiet nu. Det är ganska obegripligt om man bara betraktar Annie Lööf och Centerpartiet.

Annie Lööfs start som partiledare var en katastrof. Jag erinrar mig hennes första framträdande i Lördagsintervjun, den 21 april 2012, som utvecklade sig till den värsta överkörning jag lyssnat till. I klass med den när Olle Stenholm 1991 genomförde sin massaker på Bert Karlsson från Ny demokrati. Men Ny demokrati kom ändå in i riksdagen, förmodligen därför att väldigt få av Ny demokratis potentiella väljare tittade på den sortens program.

Annie Lööf och Centerpartiet har lyft efterhand, trots att hon fortfarande mest presterar politiskt snömos. Hennes insats i förra veckans partiledardebatt var inget undantag. Gå gärna in och lyssna igen på SVT Play, programmet kommer att ligga kvar i ett år som tungt bevismaterial.

Annie Lööf talade som de andra partiledarna om otryggheten i omvärlden och i Sverige, om ”ett år med mycket mörker”, om ”varningsklockor som dånar” och om ”en miljon som lever i utanförskap”. Annie Lööf använder, precis som högeralliansen gjort i ett decennium, ett utanförskapsbegrepp som inkluderar alla dem som undgår utanförskap genom att de uppbär a-kassa eller sjukersättning. Alla som uppburit a-kassa eller sjukersättning under kortare tid buntas ihop till så kallade helårsekvivalenter som lever i utanförskap.

Hur vill då Annie Lööf och Centerpartiet lysa upp i det stora mörkret som ruvar över oss. Hon upprepade gång på gång att företagsklimatet måste bli bättre. Och detta skulle naturligtvis ske genom att ”trösklarna” och ”kostnaderna för att anställa måste bli lägre”. Högerpartiernas gemensamma idé är att utveckla Sverige genom att sänka löner, skatter och skatteintäkter. Centerpartiet vill exempelvis tredubbla Rutavdraget. Den svenska modellen måste förnyas, sa Annie Lööf, och menade att den måste rivas riktigt ordentligt.

Det som gjorde det svenska välfärdssamhället möjligt var att de nya jobben blev allt mera produktiva, med andra ord att lönerna blev allt högre och därmed skatteintäkterna, så att välfärden kunde byggas ut. Annie Lööf och Centerpartiet vill precis som Moderaterna och Anna Kinberg Batra backa in i framtiden, satsa på jobb med låga löner och låg skattebetalningsförmåga.

Varför går det då så relativt bra för Annie Lööf? Det går som sagt inte att förstå om man bara betraktar Annie Lööf. Det går så bra för Annie Lööf, därför att det går så dåligt för Anna Kinberg Batra.

Anna Kinberg Batra har vridit Moderaterna i mer konservativ nationalistisk riktning, medan det nya Centerpartiet har tagit över rollen som mesta nyliberalerna och kombinerar den mest liberala invandringspolitiken med lönesänkningspolitik och angrepp på anställningstryggheten. Man driver de krav på försämringar av arbetsrätten som Moderaterna av taktiska skäl, tror jag, övergav under Reinfeldts ledning.

Det nya Centerpartiet tar missnöjda nyliberala väljare från Moderaterna. Det är mest ett uttryck för borgerlig kannibalism.

Kinberg Batra backar in i framtiden

(Partiledardebatten 11 januari - del 2) 

Anna Kinberg Batra är redan efter bara ett par år som partiledare ganska tilltufsad. Partiet äts nu upp från två håll. Traditionella konservativa högerväljare, som gärna står i givakt för flaggan och kungahuset, har i betydande skaror lockats till Sverigedemokraterna, medan en hel del ”nya”, nyliberala moderater och marknadsfundamentalister, lockats över till Annie Lööfs nya centerparti.

Partiledardebatten i onsdags angav tonen för våren, kan man anta, och moderatledaren Anna Kinberg sjöng falskt. Hennes ekonomiska politik hänger inte ihop.

Anna Kinberg Batra
Foto: Riksdagsförvaltningen

Kinberg Batra var bekymrad över säkerhetsläget, terrorismens härjningar, Rysslands aggressivitet och gängkrig i Husby. Säkerhetsläget i världen och det svenska totalförsvarets brister ville hon avhjälpa med lite överbudspolitik, 500 miljoner kronor extra, nu på stubinen. Moderaterna vill också se många fler poliser och höjningar av polislönerna med 2000 kronor i månaden.

Hur ska då detta finansieras? Jo, med skattesänkningar och så kallade dynamiska effekter. Det har prövats tidigare.

Under åtta år drev högeralliansen igenom skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor. Och Konjunkturinstitutet räknade för några år sedan fram att det behövs skattehöjningar på mer än 100 miljarder för att klara enbart bibehållen kvalitet på välfärden. Och det var då.

Moderaterna och Anna Kinberg Batra vill dock fortsätta sänka ”skatter” och riktar då in sig på arbetsgivaravgifterna.

De nya jobben ska skapas genom att löner och arbetsgivaravgifter sänks. Vilket i klartext innebär att Moderaterna vill satsa på ”enkla” lågproduktiva jobb, vilket i nästa skede undergräver välfärden också därför att skatteunderlaget minskar. Hade detta varit det förra århundradets politik, då hade Sverige stått kvar och stampat i fattigdom. Moderaterna vill att Sverige ska backa in i framtiden.

Vill man inte höja skatter eller låna, utan istället sänka skatter, då måste man ta från andra områden för att ge till försvaret och polisen. Kanske från sjukvården, äldreomsorgen, skolan och järnvägsunderhållet. Men vänta! Moderaterna har också ett annat gammalt beprövat högerrecept i rockärmen.

Moderaterna vill klara sin egen omöjliga ekonomiska ekvation genom att ge sig på det Kinberg Batra kallar ”bidragsberoendet”. Och till bidrag räknar högern, det vet vi sedan gammalt, också socialförsäkringarna, arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen.  Vilket är ungefär lika begåvat som att säga att den som får ut ersättning för brandskada från brandförsäkringen är bidragsberoende.

”Sluta dalta med dem som kan ta jobb”, säger Kinberg Batra: Och ”ni tar från dem som jobbar och ger till dem som inte gör det”, med adress till Stefan Löfven.

Moderaterna vill göra det högern alltid har velat göra och tyvärr också har gjort när man regerat; ta från de utsatta, sjuka och arbetslösa och ge till de rika och för tillfället raska och friska. Så finansierar man sina trygghetsskapande satsningar.

Kan någon vettig människa inbilla sig att fler och bättre betalda poliser och fler kanoner i kombination med social nedrustning och växande fattigdom leder till ett tryggare Sverige?