Vad är utanförskap?

Häromdan deltog jag i en riksdagsdebatt om ”utanförskapet”. Kollegan Peter Persson hade interpellerat Anders Borg.

Jag vet få ord som missbrukats till den grad som ordet utanförskap. Och det var den borgerliga oppositionen som inledde missbruket inför valet 2006. Makten skulle erövras. Ord måste förvrängas.
 

Vad är utanförskap? Det är inte lätt att definiera, men jag skulle säga att det handlar om att stå vid sidan av samhällsgemenskap och sociala nätverk, att man inte längre lever ett bra och anständigt liv.

Vad menar då den svenska högern med utanförskap?
”Arbetslöshet är ett snävt begrepp” sa moderaten Fredrik Schulte i riksdagsdebatten, och förklarade att utanförskapet omfattar ”människor som inte har ett jobb ett gå till”, som är ”sjukskrivna och förtidspensionärer”, de ”som inte är med i (arbetslöshets)statistiken”.
 

Missbruket började som sagt inför valrörelsen 2006. De borgerliga partierna med Moderaterna i spetsen definierade utanförskapet som alla som är sjukskrivna, förtidspensionerade, arbetslösa, studerar, gör värnplikten (den fanns kvar då), är föräldralediga eller lediga för vård av sjukt barn. Ja, alla som inte en viss dag går till jobbet. Man kom på så sätt fram till att så många som en och en halv miljon svenskar levde i ”utanförskap”.  

Till råga på allt räknade man så kallade helårsekvivalenter som ”utanförskap”, man summerade med andra ord enstaka sjukdagar eller veckor, vab-dagar och annan ledighet så att det blev människor som var ”utanför” på heltid.
 

Vad Moderaterna och deras stödpartier beskriver, när de talar om utanförskap, är i mycket hög grad välfärdssamhället.

En arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring som man kan leva på, som gör att man slipper gå från hus och hem om olyckan är framme, är naturligtvis inte utanförskap. Bra socialförsäkringar är till för att förhindra utanförskap.
Föräldraledighet är en välfärdsreform.
Att många studerar är ett sätt att hålla fast välfärden på sikt.
 

Den borgerliga regeringen har målmedvetet riktat attack efter attack mot välfärden. Sänkt a-kassan och försämrat sjukförsäkringen. Rustat ner utbildningen och satsat på fler lågbetalda och underbetalda jobb.

Nu - när människor inte längre kan leva drägligt som sjuka eller arbetslösa, på sina pensioner eller på sina löner – ökar utanförskapet. På riktigt.
Alliansen berömmer sig av att ha tagit itu med utanförskapet. I själva verket har de tagit itu med välfärden. De river ner den.
  

 

Full back mot framtiden!

Fick av en händelse syn på en liten film på Youtube som visar Fredrik Reinfeldt på World Economic Forum i Davos.
Det han säger är egentligen fullständigt häpnadsväckande och samtidgt väldigt konsekvenst.

Reinfeldt beklagar sig över att det numera finns så få lågbetalda jobb i Sverige. Han gör alltså en historisk återblick och konstaterar att förr i tiden, förr sådär 150 år sedan, "hade vi bönder på landet och folk i industrin". Han sörjer att de nu är borta.
För det första är det inte alls sant att industrijobben är borta, men bönderna är förvisso väldigt få. Fast de producerar mycket mer mat än förr. På 1800-talet drabbades många av svält gång på gång.

Reinfeldts uttalande visar på en häpnadsväckande brist på insikt om utvecklingens och välståndets drivkrafter.
För 150 år sedan var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Det är tack vare tekniska, men också sociala framsteg, allra först i jordbrukssektorn, som allt färre har kunnat producera allt mer.
Produktiviteten har med andra ord ökat och det har lagt grunden för ökat välstånd. Lönerna har kunnat höjas, också för dem som jobbar med t ex vård, omsorg och utbildning, där produktivitetsutvecklingen inte alls har varit lika snabb som i jordbruket och industrin.
Vi har också kunnat ta ut produktivitetsvinsterna i form av ökad fritid eller som andra välfärdsreformer.

Reinfeldt beklagade sig i Davos. I Sverige har vi nu "bara 2,5 procent låglönejobb medan man i EU i genomsnitt har 17 procent".
Ja, i några av de nya medlemsländerna är den därmed förstås väldigt mycket högre. Är det bra det? 
För säkerhetsskull lägger han till att "jag säger inte att jag vill ha en stor andel dåligt betalda jobb för det låter inte bra".

Och nej, riktigt så säger inte han och alliansregeringen. Men nästan. Jag har åtskilliga gånger hört honom och Anders Borg säga att "det måste bli billigare att anställa".
Och den politik de bedriver - den som rör skatterna, arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringarna -  går ut på att skapa en växande låglönesektor.

Förutsättningen för ökat välstånd är att de nya företagen och jobben orkar bära allt bättre löner och skatter. För att uppnå det krävs innovationer, fortsatta tekniska framsteg och ökad kompetens. Ökad produktivitet med andra ord.
Men Reinfeldt och Borg drömmer sig tillbaka till Fattig-Sverige.
Och värst av allt är att de som bäst försöker återskapa det. 

Borg gör sig dummare...

 

Så är då en ny långtidsbudget för EU framförhandlad. Det fanns och finns en stor enighet mellan partierna i Sveriges Riksdag om de övergripande målen.
Kostnaderna och därmed den svenska avgiften måste hållas nere och EU-budgeten moderniseras. Med modernisering menas bland annat mindre pengar till framför allt jordbruksstöd och mer till projekt som har ett europeiskt mervärde, som kan bidra till att skapa jobb och till ökad konkurrenskraft i ett Europa i djup kris.

Det är en återhållsam budget som nu läggs fram, men av moderniseringen blev det mest bara en tumme. Nåja, lite mer kanske, det blir minskningar inom jordbrukspolitiken, men alldeles för små, och det blir ökade satsningar på forskning och utveckling, men alldeles för små.

Och budgeten är inte hemma än. Nu skall Europaparlamentet säga sitt. Samtliga stora partigrupper har deklarerat att de inte är nöjda. De vill ha mer av det mesta. Både av gammalt och modernt.

Signalerna från parlamentet har fått finansminister Anders Borg att tappa fattningen.

”Vi kan inte ha socialdemokrater som i riksdagen säger att de är restriktiva och sedan sitter och röstar för en ökad budget i EU-parlamentet”, säger han enligt Europaportalen och lägger till: ”Vi har en svensk linje och den är restriktiv. Det tycker jag även bör gälla för Socialdemokrater”. Han syftar då på och nämner socialdemokraten Göran Färm, som är vice ordförande för den socialdemokratiska gruppen i parlamentet och som skall samordna kraven från alla 27 medlemsländerna. Men han låtsas inte om att också borgerliga kollegor, också svenska, som folkpartisten Cecilia Wikström, tänker rösta nejtill förslaget som nu lagts fram.

Partitaktiken tar överhanden. Anders Borg gör sig dessutom dummare än han är, när han låter som att företrädare för partierna måste ha samma åsikt på alla nivåer; i kommunen, i landstinget, på nationell nivå och på Europanivån. Borg kan säkert erinra sig exempel på att en och annan kommunpolitiker i Moderaterna haft annan uppfattning än regeringen och han själv. Annars kan jag hjälpa till att ta fram exempel.

Det är nu inte bara Anders Borg som tappat fattningen. Jag läser också på Europaportalen att EU-parlamentets talman Martin Schulz tycker att det bör bli hemlig omröstning om budgetförslaget. Eftersom ”Det finns ett tryck på vissa EU-parlamentariker att rösta [för budgetförslaget]” och det är ju tänkbart att deras väljare inte skulle gilla att de röstar nej.

 

Man tar sig för pannan. Är det verkligen möjligt att ha hemlig omröstning om budgeten?

Schulz förslag vore, tror jag, ett ovanligt effektivt sätt att ytterligare sänka förtroendet för en institution och ett EU som i spåren av krisen och högerpolitiken tappat alltmer förtroende i de flesta av medlemsländerna.

Har man sådana vänner behöver man inga fiender.

Restaurangmomsfiaskot

Härommorgonen (7 januari) levererades en uppseendeväckande nyhet. Den sänkta restaurangmomsen hade skapat 5 000 nya jobb. Nyheten var förstås glädjande för hela alliansregeringen och framför allt för det hårt pressade centerpartiet, som hittade på reformen ifråga. Men var den trovärdig?

Siffrorna som nyheten baserade sig på hade tagits fram av SCB (Statistiska Centralbyrån) på uppdrag av Visita, en branschorganisation inom svensk besöksnäring. Visita hade dock själv dragit slutsatserna. Slutsatser som okritiskt upprepades av olika nyhetsmedier.

Varför är nu denna nyhet uppseendeväckande?

Jo, därför att andra mera oberoende försök till utvärdering av reformen har kommit till helt andra slutsatser. Den som gäller sysselsättningseffekten kan sammanfattas så, att om reformen överhuvudtaget gett har gett nya jobb så är det väldigt få och till väldiga kostnader.
 

Regeringen hade minst sagt stora förväntningar på vad momssänkningen skulle kunna åstadkomma.

Den skulle leda till ett ökat arbetskraftsutbud. Man tänkte sig att vi genom att vi får mer tid över, eftersom vi äter på restaurang i stället för att laga mat hemma, skulle bjuda ut vårt arbete lite mer.

Framför allt skulle åtgärden leda till både fler jobb och sänkta priser i restaurangbranschen. Regeringen trodde att denna den enskilt mest kostsamma åtgärden i 2011 års budget skulle ge 6 000 nya jobb.

 

I själva verket finns det ingenting som tyder på att regeringens önskningar blivit uppfyllda. Finanspolitiska rådet menar i sin rapport (2012) att åtgärden är att betrakta som branschstöd, inte sysselsättningspolitik, och skjuter regeringens argumentation och beräkningar sönder och samman.

Finanspolitiska rådets rapport lutar åt att man bör utgå från vad som hänt i Finland, som har erfarenhet på området, och landar då i att momssänkningen möjligen skulle kunna ge 1 100 nya jobb. Det innebär - ”reformen” kostar 5,4 miljarder per år - att varje nytt jobb i restaurangbranschen skulle kosta runt 5 miljoner kronor.

Men sänkta restaurangpriser då? 

Regeringen räknade i ännu en glädjekalkyl med att momssänkningen skulle få fullt genomslag på priset och att restaurangpriserna därför skulle sjunka med 10,4 procent. Senare reviderade Anders Borg kalkylen och trodde att det kunde stanna på 4 procent. Fortfarande har generella prissänkningar inte bekräftats av några oberoende källor.

Regeringen hoppades också att de administrativa kostnaderna för företag och myndigheter skulle minska som en följd av att man jämställde momssatserna på livsmedel och restaurangbesök.

Och Finanspolitiska rådet konstaterar, att även om regeringens beräkningar skulle vara rätt – det handlar om 200 miljoner i besparingar om året – ”torde det vara ett dyrt sätt att minska företagens och Skatteverkets kostnader”.

Rådet pekar också på en rad studier som visar att arbetsutbudet inte ökar eller att det ökar alltför blygsamt för att det skulle motivera en sänkning av momsen på restaurangbesök.

Till detta kommer andra effekter som komplicerar bilden. Om väldigt många fler, på grund av eventuellt sänkta priser, skulle välja att gå på restaurang, så innebär det att de lagar mindre mat själva, vilket leder till ett efterfrågebortfall i detaljhandeln och att jobb försvinner där. I varje fall om de inte väljer att äta ett extra mål mat om dagen.

Det är svårt att äta sig ur en kris.

 

Tillbaka till själva utgångspunkten för min artikel, nämligen den uppseendeväckande nyheten att reformen verkligen har gett 5 000 nya jobb.
I Dagens Arena kunde man dagen efter att nyheten kablats ut läsa mer om verkligheten bakom siffrorna.

Nyheten grundade sig alltså på ett pressmeddelande från branschorganisationen Visita. Visita hade låtit SCB ta fram siffrorna med en ”ny metod”, för att sedan själv tolka dem så att restaurangmomssänkningen under 2012 års tre första kvartal skapat nära 6000 nya jobb i branschen. Trots att annan statistik från SCB tvärtom visade att hotell- och restaurangjobben hade minskat med 6,4 procent under samma period.

Visita erkänner dock, enligt Dagens Arena, att om man använder samma ”nya metod” på tidigare år, så var ökningen av antalet anställda ungefär lika stor mellan 2010 och 2011, det vill säga innan momssänkningen.

Till detta kan läggas att många andra faktorer förutom momssänkningen påverkar restaurangbranschens tillväxt. Exempelvis växande befolkningsunderlag, ett ökat antal utskänkningstillstånd, mer pengar i plånboken och att alltfler jobb i branschen subventioneras av arbetsförmedlingen.

 

Det finns, menar jag, en tilltagande tendens inom media att okritiskt återge undersökningar och slutsatser som beställts av olika särintressen.
Det kanske beror på att de redaktionella resurserna blivit alltmer ansträngda både i dagspressen och i etermedia. Men det duger inte.
 
Vad gäller sänkningen av restaurangmomsen pekar fortsatt det allra mesta på att den är ett formidabelt fiasko.
För de 5,4 miljarder som ”reformen” beräknas kosta varje år, skulle vi kunna få i runda tal 10 000 välfärdsarbetare i bland annat sjukvården och skolan.

Tidigare (11 jan 2013) publicerad i Skånska Dagbladet