Apoteksfiaskot!

Privatiseringen av apoteksverksamheten är ett fiasko. De argument som socialminister Göran Hägglund och den borgerliga regeringen bar fram för sitt klåfingriga förnyelseprojekt var att tillgängligheten och den omtalade valfriheten skulle öka. Det skulle bli bättre för ”kunderna”.
I själva verket är det de privata storbolagens och riskkapitalisternas ärenden man går.
Det gäller för AB Alliansen att betala tillbaka till sina viktigaste sponsorer.
 

För de nya privata apoteksbolagen är huvuduppgiften att tjäna pengar och att leverera avkastning till sina ägare. Det är inget att förvånas över. Sådan är kapitalismen. Ett av de nya bolagen är Apotek Hjärtat, ägt av riskkapitalbolaget Altor med säte i skatteparadiset Jersey.

Det är heller inget att förvånas över att följden av privatiseringen är att nyetableringarna av Apotek har skett i köpstarka och folkrika områden där apoteksutbudet redan tidigare var gott nog, medan intresset för att driva apotek  i glesbygden är blygsamt.

Nu gäller först och främst att sälja, inte att läka. Vilket visar sig kanske ännu tydligare i andra förändringar.

 

Under veckan har SVT Nyheter granskat hur apoteken fungerar efter apoteksreformen. Och medan det blivit svårare för reumatiker, allergiker och gamla att få tag i rätt mediciner, har hyllorna fyllts av smink och hudkrämer.

Självklart har reklamen tagit ordentlig fart för att förmå oss att konsumera piller, salvor och apparater antingen vi behöver dem eller ej.

Tillgängligheten på livsviktiga läkemedel har däremot försämrats. Ett skäl är att bolagen vill hålla små lager och få läkemedel av samma slag för att kunna öka vinstmarginalerna.

De olika läkemedelsbolagen har ju heller inget uppdrag att samarbeta som de gamla apoteken i statliga Apoteket AB. Nu gäller att i första hand vakta sina företagshemligheter och vinstintressen.

 Det tidigare gemensamt ägda Apoteket AB var ett av Sveriges bäst välrenommerade företag. Apoteket rankades i en undersökning bara något år innan privatiseringen som Sveriges ”ärligaste” företag. Tvåa kom IKEA.

Apoteket placerade sig också på tredjeplats, efter IKEA och sökmotorn Google, i en mätning som gick ut på att utse Sveriges mest ”ansedda” företag.

 

Den borgerliga regeringen har i sin iver att tillgodose sina sponsorer slagit sönder en väl fungerande apoteksverksamhet. Socialminister Göran Hägglund klargjorde för övrigt redan inför reformen att marginalerna, d v s vinsterna, måste höjas till europeiska genomsnittsnivåer.

Det kommer han säkert att lyckas med.

De som förlorar, på den här reformen precis som på andra av borgerlighetens ”valfrihetsreformer”, är bland andra sjuka och gamla och de som bäst behöver samhällets stöd.

 

Apoteksverksamhet gör sig bäst som ett naturligt, samhällsägt och demokratiskt styrt monopol.  Men, nu kommer den borgerliga regeringen att försöka lappa och laga genom hårdare reglering och ökad byråkratisering. Det blir inte gratis det heller.

 

(Texten ursprungligen publicerad som ledare i Efter Arbetet)

 

Bekämpa ungdomsarbetslösheten!

Europa är en kontinent i kris.
Bara som ett av många uttryck för denna kris var i december 2011 enligt Eurostats siffror 5,5 miljoner unga i EU mellan 15 och 24 år utan arbete. Det motsvarar Danmarks befolkning.
Det kommer att bli värre därför att Europas ledande politiker, majoriteten med hemvist till höger, har bestämt sig för att lösa krisen med hjälp av åtstramningspolitik.

Det som händer i Grekland har knappast undgått någon. Men också i Spanien, Italien, Portugal och en rad andra länder genomförs nu brutala ”besparingsprogram”, som kommer att göra dessa ekonomier fattigare.

Innan det i en avlägsen framtid blir bättre kommer det att bli mycket sämre, ännu fler arbetslösa och fattiga, ännu fler unga som tappar tron på både sig själva och politiken.

Det Europeiska Socialistpartiet, PES (Party of European Socialists), har lagt fram en idé om hur ungdomsarbetslösheten skall bekämpas. Man förespråkar en ungdomsgaranti som innebär att alla ungdomar skall erbjudas arbete, vidareutbildning eller jobbinriktad arbetsträning senast fyra månader efter avslutad utbildning eller efter att de har blivit arbetslösa. Ungdomsgarantin skall, som man skriver, understödjas av en ”genuin sysselsättningsstrategi” och bland annat finansieras med 10 miljarder euro hämtade från den europeiska socialfonden. Vilket är en bråkdel av de summor som mobiliserats för att rädda krisande banker.

ESP:s krav pekar i nödvändig riktning. En annan sak är att medlen från EU:s socialfond inte räcker till. Och att EU:s finansiella muskler överhuvudtaget (EU-budgeten motsvarar totalt 1 procent av EU:s BNP) på långa vägar räcker till för att häva krisen och vända den galopperande arbetslöshetsutvecklingen. Om medlemsländerna, delvis därför att de tvingas till det, fortsätter bedriva åtstramande ekonomiskt politik, kommer man snart att upptäcka att de socialfondsfinansierade insatserna är som att försöka stämma i bäcken.

Åtstramningspolitiken i EU:s medlemsländer måste överges till förmån för en expansiv, investeringsinriktad politik.

Sverige sticker ut i Europa. Ett skäl är att vi har utomordentligt goda offentliga finanser. Men Sverige sticker också ut därför att den svenska ungdomsarbetslösheten är så hög.

Sverige har inte den högsta ungdomsarbetslösheten. Det har naturligtvis katastrofekonomier som den spanska med 48,7 procent eller den grekiska med 47,2 procent arbetslösa ungdomar.
Men, som påpekas i PSE:s underlag, i några länder är förhållandet mellan total arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet iögonenfallande. Sverige nämns särskilt.

I hela EU var den totala genomsnittliga arbetslösheten i december förra året 9,9 procent och ungdomsarbetslösheten 22,1 procent. I Sverige var den totala arbetslösheten 7,5 procent men ungdomsarbetslösheten 22,9 procent.
Sverige sticker ut. Statsfinanserna är i ordning och väldigt många ungdomar är arbetslösa.

Den borgerliga regeringen har skickat många miljarder till företagen för att de skall anställa unga. Det har i stort sett varit verkningslöst. Samtidigt har man rustat ner utbildningen och lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

När man sent omsider inser sitt misslyckande väcks förslag inom alliansen om att rätta till misstagen genom att tvinga fram rejäla sänkningar av ungdomslönerna och försämra anställningsskyddet.

Arbetslösheten måste bekämpas genom investerings- och omfördelningspolitik som gör att nya jobb skapas i näringslivet och i den gemensamma sektorn. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken måste återupprättas.

Sverige kan naturligtvis mycket bättre.
Och de europeiska socialdemokraternas idéer måste tas på allvar. Också därför att annars riskerar de sociala spänningar som nu växer i Europa att på sikt spränga sönder gemenskapen.     

Stopp för Rot- och Rut-bidrag utomlands

Riksdagen beslutade idag att bifalla en motion författad av mig om att slopa ROT- och RUT-bidrag till hushålls- och byggnadsarbete som utförs utomlands, närmare bestämt i andra EU-länder, i t ex Spanien eller Italien.
Jag är i och för sig inte säker på att så många är medvetna om att sådana bidrag utgår. Men så är det i alla fall. Det är alltså möjligt att få pengar från den svenska statskassan för hushålls- och byggnadsarbete som inte överhuvudtaget bidrar till att skapa arbeten eller minska ”svartarbete” i Sverige.

Riksdagens beslut innebär en uppmaning till den borgerliga regeringen att nu ”skyndsamt” utreda frågan och begränsa avdragsrätten till att gälla arbete som utförs i Sverige.

De borgerliga partierna röstade mot motionen och vill att den nuvarande ordningen skall fortsätta gälla. Detta med motivet att Sverige har att följa EU:s regelverk och den inre marknadens principer. Det är emellertid ett faktum att en rad andra EU-länder har liknande subventioner utan att det är möjligt att få bidrag för arbeten som utförs utanför det egna landets gränser.
Riksdagen vill alltså att det skall bli så också i Sverige.

Nu gäller det att bevaka så att regeringen verkligen ”skyndsamt” tar sig an uppgiften och effektuerar riksdagsmajoritetens önskemål. Man brukar inte ha så bråttom om det inte handlar om att försämra sjuk- eller arbetslöshetsförsäkringen.

Skuld och frihet 3: Vilka regler är tuffast?

Hur mycket kan ett land låna utan att tappa greppet över sin situation och förlora sitt självbestämmande. Ja, det är inte alldeles enkelt att veta och det torde bland annat bero på vem man lånar av och till vad man lånar.
En stat kan ju låna till investeringar av sina egna medborgare - medborgarna lånar av sig själva - till fast ränta via pensionssystemet. Rekordårens stora bostadsbyggande, ”miljonprogrammet”, genomfördes med hjälp av AP-fonderna.
Sådana arrangemang förutsätter dock ett något annat pensionssystem än det vi har idag, där pengarna inte minst satsas på det globala kasinot.

Enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt definieras säkerhetsmarginalerna så, att ett medlemsland i normalfallet inte får ha ett budgetunderskott som är större än 3 procent av BNP och att statskulden inte får bli mer än 60 procent av BNP. Det är knappast slumpen som gjort att man kommit fram till dessa tal.

Faktum är att det är möjligt rent matematiskt att ha ett underskott på så där en 2 procent varje år i all evighet, utan att statskulden någonsin blir större än 60 procent av BNP. Givet att man också har en hygglig genomsnittlig tillväxt i all evighet.
Med ett årligt underskott på 2 procent, en inflation på 2 procent och en real BNP-tillväxt på 1 procent planar statsskulden ut på lite drygt 60 procent. Räkna gärna själv.

Den nyligen framförhandlade finanspakten, även kallad europakten, kräver att varje land förbinder sig att i normalläget inte ha ett större årligt strukturellt underskott än 0,5 procent av BNP. Ett land med ”signifikant” lägre statskuld än 60 procent kan få ha ett underskott på 1 procent medan ett land som hamnat över gränsen får tuffa krav riktade mot sig.

Det strukturella saldot är det underskott eller överskott som man får när man räknat bort effekter av konjunktursvängningarna - minskade respektive ökade skatteintäkter och minskade respektive ökad utgifter.
Även i finanspaktens regler finns faktiskt en krisklausul som säger att avvikelser från de grundläggande reglerna kan accepteras ”under exceptionella omständigheter”. Vilket väl råder nu i Europa?
På sista raden handlar det om politiska bedömningar.
Politiken kommer Europas politiker inte undan, även om nu teknokrater tar över här och där, och även om man bygger vad som liknare en farlig automatisk åtstramningsmaskin. 

Hur förhåller sig då Sveriges finanspolitiska ramverk till finanspaktens regelverk, som alltså inte gäller oss, även om vi nu skall ”gå med i pakten”.
Jo, våra egna regler är nog lite hårdare (allt annat lika), eftersom vi säger att vi måste ha ett årligt genomsnittligt saldo över en konjunkturcykel på plus 1 procent. Vilket, som jag förstår det, i princip är detsamma som ett årligt strukturellt överskott på 1 procent.
Men! Sveriges finanspolitiska ramverk, inklusive saldomålet, är ingen grundlag och det fastställs och kan när som helst ändras av Sveriges Riksdag.
Så måste det förbli, åtminstone så länge Sverige har egen valuta och bedriver sin egen penningpolitik.