Alliansen ska räddas

Tre borgerliga partiledare och en i vardande har idag publicerat sig på DN Debatt. De imponerar inte. Bristen på sjukdomsinsikt är monumental, när de slår fast att ”det extra valet är ett misslyckande för Stefan Löfvén, i en situation orsakad av Sverigedemokraterna”.

I själva verket var alliansregeringens ekonomiska politik och havererade ”arbetslinje” en av grundförutsättningarna för Sverigedemokraternas stora framgångar. Sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer fick betala de skattesänkningar som riktades främst till redan gynnade grupper. Sverigedemokraterna skördar i spåren av växande klyftor, en arbetsmarknad som i stora delar havererat, växande nyfattigdom och hopplöshet - även om de också vinner röster av helt eller delvis andra skäl.

På lång sikt kommer vi alla att få betala när välfärdsnätet trasats sönder och resurserna är otillräckliga. Konjunkturinstitutet har beräknat att skatterna skulle behöva höjas med mer än 100 miljarder under de närmsta åren bara för att hjälpligt upprätthålla den kvalitet som välfärden håller idag. Och den är inte godtagbar.

Allianspartierna vill nu ha nya regler som gör det möjligt för dem att gå vidare på den inslagna vägen. De vill göra det ännu lättare för minoritetsregeringar att regera, trots att de saknar stöd i riksdagen. De vill att röstningsreglerna ändras, så att det bara är möjligt för ett parti att rösta på sitt eget budgetförslag. När det fallit i en votering, där motförslag i den slutliga voteringen utses, är den enda rösten förverkad och partiet ska vara tvingat att avstå i fortsättningen. 

Sådan har fram tills i förra veckan praxis, men inte bestämmelsen, varit.

Allianspartierna vill också komplettera rambeslutsmodellen så ”att budgeten tas i sin helhet”, d v s inte bara utgiftsramarna ska klubbas i ett enda beslut. Alla förslag som är budgetpåverkande, också sådana som kan förstärka inkomsterna ska omfattas av beslutet. Alltmer av riksdagens lagstiftning ska underordnas budgetprocessen.

Regeringens makt ska stärkas och riksdagens makt ytterligare snävas in. För att de på förhand givna blocken, ”konstellationerna”, ska kunna bestå.

Minoritetsregeringar tillhör snarare regel än undantag i svensk politisk historia. Socialdemokratiska regeringar har genom åren allt som oftast behövt söka stöd över blockgränsen. Och när Bildt-regeringen skulle hantera den galopperande ekonomiska krisen i början av 90-talet kom Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna till undsättning, när svåra beslut skulle fattas.

När alliansledarna nu skriver att de, genom att försvaga riksdagens makt, vill ”göra minoritetsregerande möjligt” och få till stånd ”ett gemensamt ansvarstagande som lägger grunden för den stabilitet som historiskt varit utmärkande för den svenska demokratin”, talar de närmare bestämt i nattmössan.

Det som är historiskt utmärkande är som sagt att de partier, i regel det socialdemokratiska, som varit störst men inte fått egen majoritet, har sökt samarbete och gjort upp över blockgränsen. 

Vi har gått till val varje parti för sig, folket har sagt sitt och parlamentet har fått sin sammansättning. Med den som grund har riksdagsmajoriteter och regeringsdugliga regeringar bildats.

Alliansen vill göra tvärtom. Innan folket har sagt sitt och innan parlamentet fått sin sammansättning, ska man med regeländringar garantera att på förhand givna "konstellationer" ska kunna styra. ”Vår inställning”, skriver man ” har hela tiden varit att den konstellation som får störst stöd ska bära regeringsansvaret”.

Det gäller att rädda alliansen och högerpolitiken. Så får det bli som det blir med Sverige och folkmakten.

De obotfärdigas förhinder

Leif Pagrotsky, tidigare socialdemokratisk minister och riksdagsledamot, påpekade i SVTs Gomorron Sverige i morse det uppenbara; att om det finns tre politiska block i riksdagen, och om inget av dem har egen majoritet och två av dem vägrar samarbeta med det tredje, då måste dessa två vara beredda att samarbeta med varandra.

Gunilla Carlsson, moderat och också hon tidigare minister, ville inte eller kunde inte begripa det ofrånkomliga dilemmat. Hon menade istället, som många andra borgerliga företrädare, att skulden till den parlamentariska krisen ligger hos Socialdemokraterna och Stefan Löfvén.

Problemet, menar alliansföreträdarna, var att Löfvéns ”utsträckta hand” aldrig var allvarligt menad, eftersom regeringen lutade sin budget mot Vänsterpartiet.

Löfvén var dessutom kallsinnig gentemot alliansens förslag om att göra upp om nya budgetprocessregler som skulle göra det lättare för minoritetsregeringar att styra (Och för blockpolitiken och alliansen att överleva).

Men Löfvén hade inget annat val än att luta sig vänsterut för att få budgeten genom riksdagen, så länge det inte fanns öppningar mot en tänkt borgerlig mitt. 

Nu gick det inte i alla fall, eftersom Sverigedemokraterna struntade i praxis. Och högeralliansen hade tidigt bestämt sig för att fortsätta vara högerallians.

Varför då inte gå alliansen till mötes och göra det ännu lättare än det är för regeringar med svagt stöd i riksdagen att regera landet?

För det första tar det tid om reglerna ska vara definitivt bindande och inte bara överenskommelser, eftersom grundlagar måste ändras. 

Men visst hade det varit möjligt, fast enligt min uppfattning inte önskvärt, att gå alliansen till mötes och göra upp om detta, i utbyte mot att alliansen lagt ner sina röster och släppt igenom den rödgröna budgeten. Kanske var det ett sådant utfall de borgerliga partierna hoppades på. Eller kanske, mera troligt, hoppades de på att Löfvén skulle lämna in och att de mycket snart skulle få regera igen. Jag har hur som helst svårt att se att de önskade få det nyval som de nu har fått.

Till historien hör att frågan om att förändra budgetprocessen helt nyligen, under 2013, har behandlats av en parlamentarisk utredning (Budgetprocesskommittén), där jag själv var ledamot. Allianspartierna drev till att börja med hårt den uppfattningen att regeringsmakten måste stärkas på riksdagens bekostnad. Vi socialdemokrater motsatte oss sådana förändringar, därför att vi menade att det är ett demokratisk nederlag, att vi redan gått tillräckligt långt på den vägen och att det måste vara upp till partierna och riksdagen att visa den politiska mognad som krävs för att hantera svåra parlamentariska lägen, utan att inskränka sin egen makt.

Liknande konstitutionella arrangemang har förvisso blivit allt vanligare i takt med att den europeiska, politiska krisen fördjupats och etablerade partier tappat initiativet och folkets förtroende. I Grekland, som exempel, får det största partiet en ”bonus” på 50 mandat för att kunna bilda regering och regera.

Den här utvecklingen innebär att allt större minoriteter stängs ute från inflytande med hjälp av konstitutionella förändringar. Frågan är vilka krafter sådana arrangemang långsiktigt gynnar?

Sveriges problem (Och Europas för den delen) är i grunden andra. Bland annat att det inte längre finns någon borgerlig mitt att samverka med, utan bara fyra högerpartier där paradoxalt nog den gamla folkrörelsen Centerpartiet är det mest högervridna. Ja, partiledaren Annie Lööf framstår med sina robotliknande högerreflexer som den främsta motståndaren till blocköverskridande lösningar.

Tanken om blocköverskridande samarbete har för övrigt knappast gynnats av att alliansen under de åtta år som man regerat gått till ganska våldsamt angrepp på den välfärdsmodell som det tidigare fanns bred samsyn kring.