Hur kan vi minska (jämvikts)arbetslösheten?

Arbetslösheten biter sig fast på allt högre nivåer.
I sin senaste penningpolitiska rapport kalkylerar Riksbanken med att ”den långsiktigt hållbara arbetslösheten” nu ligger mellan 5 och 7,5 procent. I det intervallet finns den punkt, jämviktsarbetslösheten, under vilken Riksbanken kommer att höja räntan och kyla av ekonomin för att förhindra att inflationen drar iväg.

Vilka politiska åtgärder kan man då vidta för att få ner den långsiktigt uthålliga arbetslösheten?
Jag ställde frågan i en interpellation till finansminister Anders Borg för en tid sedan och fick svar häromdan.

Ett skäl för min fråga var just Riksbankens rapport, som pekar på att ”en viktig faktor för arbetsmarknadens utveckling är matchningseffektiviteten”. Riksbanken oroas nu för att "en dåligt fungerande matchning innebär att det tar lång tid att para ihop vakanser och arbetslösa”. Jämviktsarbetslösheten drivs uppåt.

Ett annat skäl för min fråga var det svar jag fick i en annan debatt med Anders Borg om restaurangmomsen i juni förra året.
Jag hävdade då att det vore bättre jobbpolitik att anställa fler i vården eller skolan än att skicka frikostiga bidrag till restaurangnäringen. Jag fann gott stöd i Finanspolitiska rådets rapport 2012, som kallar denna reform för ”branschstöd” och beräknar att varje eventuellt nytt jobb i restaurangnäringen kostar runt fem miljoner. För den summan skulle vi istället kunna få tio nya sjuksköterskor eller tio nya lärare i en skola som presterar allt sämre.

Anders Borg svarade i sin slutreplik med anledning av restaurangmomsinterpellationen, han får alltid sista ordet, att nya lärare och sköterskor skulle ge en ”obefintlig” sysselsättningseffekt, hur han nu kom fram till det. Och han ansåg att ”eftersom det inte hänt något på utbudssidan” måste ”justeringar ske via räntepolitiken”.

Om man översätter till vanlig svenska så handlar det om att om man ökar efterfrågan på lärare och sköterskor eller andra yrkesgrupper, och inte dessförinnan har sett till att det finns sådana att anställa, då kommer Riksbanken ganska snart att behöva höja räntan. Matchningen måste fungera, annars...

Men varför i hela fridens namn har då inte den borgerliga regeringen och Anders Borg gjort sådana riktade insatser på utbudssidan som vidgar flaskhalsarna på arbetsmarknaden, utan istället rustat ner skolan i allmänhet och arbetsmarknadsutbildning och vuxenutbildning i synnerhet.
Man har nära nog lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken och ersatt den med högst tvivelaktiga och verkningslösa åtgärder och en aldrig tidigare skådad bidragsflod till företagen.

Sanningen är att den borgerliga regeringen inte har någon arbetslinje. Man har en lönesänkningslinje. Man har valt att försöka stimulera utbudet av arbete med generella åtgärder, där den bärande tanken är att jobben skall bli fler genom att de arbetslösa sänker sina löneanspråk: det finns jobb att få bara priset är det rätta.

De viktigaste verktygen för lönesänkningslinjen är jobbskatteavdragen kombinerade med kraftiga försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen.

I den nationalekonomiska teorin fungerar det sådär, har jag förstått. Allt annat lika. Men allt annat är inte lika. Det kostar alltså på efterfrågesidan, bland annat när sjuka poch arbetslösa tappar inkomster och köpkraft. Ja, man förlorar mer på karusellen än vad man vinner på gungorna. I praktiken fungerar det därmed inte alls. 

Gång på gång har jag hört Anders Borg och Fredrik Reinfeldt säga att ”det måste bli billigare att anställa”. Det är den övertygelsen regeringen gjort politik av.

Men om den politiken hade varit förhärskande under 1900-talet hade välfärds-Sverige aldrig sett dagens ljus. Vi hade stått kvar och stampat i fattig-Sverige.

Själva grunden för välståndet och välfärden är att ny produktion och nya företag kan betala allt högre löner och skatter, d v s att produktiviteten och förädlingsvärdet ständigt förbättras.

Hur får man ner ”den långsiktigt uthålliga arbetslösheten”?

Jo, genom att utveckla produktionen och rusta medborgarna med utbildning och ny kompetens.
Genom att hålla uppe efterfrågan och genom riktiga och riktade utbudsåtgärder, inte minst till långtidsarbetslösa, som förbättrar matchningen.

Regeringen och Anders Borg har gjort det mesta fel. De generella och oerhört kostsamma åtgärderna i form av skattelättnader för företag och löntagare fungerar dåligt eller inte alls. För att betala dem har man tagit köpkraft och skapat osäkerhet om framtiden hos breda grupper.
Samtidigt har regeringen rustat ner utbildningspolitiken och nära nog lagt ner den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Sverige backar in i framtiden.  

Vem är "högljudd"?

På långfredagen fanns en intervju med partiordföranden Stefan Löfvén i Expressen.
Jag gladdes över att Löfvén bedyrade att för honom ”är aldrig diskussionen ett problem, den är en tillgång”.
Gott så, för kongressen börjar på onsdag.

I texten kunde jag också, i en redaktionell kommentar, läsa att ”kritikerna i den högljudda vänsterfalangen menar att Löfvén drar partiet för mycket in mot mitten.”

Vilka tillhör då denna ”högljudda vänsterfalang”? Kanske de som oroas över att vinstintresset har fått alldeles för stort spelrum i välfärden och att marknadiseringen håller på att slå sönder den sociala demokratin.
Det oroas jag själv över, men jag skulle aldrig beskriva mig som vänsterfalang.
Jag tycker att jag står stadigt förankrad i det gällande partiprogrammet, som borde kunna räknas som ”mitten” i socialdemokratin.

Så här står det i partiprogrammet.

Socialförsäkringarna och de sociala tjänsterna som vård, skola och omsorg kan därför aldrig reduceras till varor på en marknad, där samhällets uppgift enbart blir att fördela skattepengar för den enskildes inköp. Välfärdssystemen förutsätter ett ansvar hos medborgarna inte bara för de egna förmånerna, utan också för alla andras rättigheter. De måste utformas så att detta gemensamma ansvar är möjligt att utöva. Så kallade kundvalsmodeller som gör sociala nyttigheter som skola, vård och omsorg just till varor på en tjänstemarknad, är oförenliga med kraven på solidariskt ansvarstagande. Marknadens och konkurrensens principer ska inte prägla den offentliga verksamheten. Demokratins principer, öppenhet och tydliga ansvarsförhållanden ska gälla.
Rätt fint uttryckt och i mitt tycke ganska lågmält.

Till de högljudda skulle jag istället vilja räkna Svenskt Näringsliv, Timbrohögern och alla de marknadsliberala redaktörerna som i minst 30 års tid drivit på privatiseringen och marknadiseringen.