Clownerna är inte problemet

Italien är förlamat. En clown och missnöjespolitiker, Beppo Grillo, ledare för Femstjärnan,  fick 25 procent av rösterna. Han tänker inte stödja vare sig vänstern och Pier Luigi Bersani eller högerns Silvio Berlusconi.
Nyval hotar eller kanske snarare är den enda utvägen. Men det finns förstås inga garantier att ett politiskt stabilt Italien blir följden då heller.

Beppo Grillo beskrivs i regel i ganska föraktfulla termer som en samvetslös populist som leker med Italiens och Europas framtid.
I Wikipedia kan man läsa att populism är ”en politik som vädjar till ’folket’ och ’det sunda förnuftet’, och angriper en politisk eller social elit, ofta utan att detta hugfästs i en specifik ideologi”. Vilket bekräftas i Nationalencyclopedin, som uttrycker det så att populism är ” en rörelse eller ideologi som vädjar till ’folket’ som grupp oberoende av någon social klass. ’Folket’ är enligt populisterna nedtryckt av en elit ...”

Låt oss nu anta att de etablerade politiska partierna har en lång historia av misslyckanden bakom sig, där de inte förmått ge svar på de stora utmaningarna. Och tänk om de helt avsiktligt genomfört "reformer" som gjort dem själva ganska maktlösa och att finanskapitalet och bankerna blivit de nya herrarna. Och tänk sen om många politiker i sin maktlöshet mest ägnat sig åt att flyta ovanpå och till och med använt sin återstående makt till att berika sig själva. De italienska korruptionsskandalerna är ju mer regel än undantag.

Det kan aldrig vara fel att politiker tar folkligt missnöje på allvar och ”vädjar till folket”. En annan sak är att de inte skall vädja till våra sämsta, utan till våra bästa stämningar.

”Populistpartier” gör vanligtvis det första. Och de har sällan eller aldrig någon idé om hur lösningen skall se ut.
Men faktum är att etablerade partier och ledare runt om i Europa, som nu oroas över populisternas framfart, själva har tappat greppet.

Naomi Abramovic i Östgötacorrespondenten är en av många som kommenterat valet i Italien. Kommentaren är typisk. Hon konstaterar förstås att ”en röst på Grillo är en proteströst”, ett sätt att visa missnöje med den politiska situationen i Italien.
Men hon drar slutsatsen att ”det krävs ansvarsfulla politiker som tänker långsiktigt och som är beredda att genomföra åtstramningspolitik”. Och hon hyllar valets store förlorare Mario Monti.
Men mer teknokratstyre och mer högerpolitik leder också till mer arbetslöshet och växande social misär. Och i så fall är jag rädd för vad som kommer att hända i Europa. Populistpartierna kommer säkert att bli större och fler och några av dem kommer att vara riktigt otäcka.
De etablerade partierna måste faktiskt lyssna på och vädja till folket och det sunda förnuftet.

Politiken har så här långt varit mest inriktad på att vinna marknadens och bankernas förtroende. Men det är folkets tillit som måste vinnas.

Det är inte clownerna som är Europas problem utan den politik som förts.

Vänstern börjar röra på sig

Det händer att jag frågar mig om finansmarknaden är riktigt klok.
Häromdan stod aktieindex på Stockholmsbörsen på sin högsta punkt sedan 2007, alltså sedan finanskrisen slog till. Investerarna tror sig ha skådat ljuset i tunneln.
Hur ser det då ut i den omtalade verkligheten?
Tja, försiktigt uttryckt är bilden mera splittrad.

Idag är andra valdagen i Italien. Silvio Berlusconi lovar torpedera de italienska statsfinanserna genom att betala tillbaka fastighetskatten om han får något att säga till om. Och en ny stjärna på det politiska himlavalvet i Italien är komikern och ”missnöjespolitikern” Beppo Grillo som tros kunna få 20 procent av rösterna.

Själv hoppas jag på vänsterns Pier Luigi Bersani. Men ett stabilt Italien verkar långt borta. Liksom ett stabilt Europa.
Idag, måndag, är sista valdagen i Italien. Valdeltagandet på söndagen var dock lågt och Italiens största dagstidning, Corriere della Sera, skriver att det återspeglar en "akut vilsenhet" bland väljarna som är förfärligt trötta på allt ”sparande”.

Man blickar ut över Europa och ser inte så många ljusglimtar.

Storbritannien har fått sin kreditvärdighet nedgraderad.
Frankrike, en annan av de stora ekonomierna, "ber EU-kommissionen om undantag för sitt budgetunderskott".
Situationen i Grekland är eländig.
I Spanien växer motsättningarna mellan regionerna.
Överallt växer arbetslösheten och den social misären.
Men börsen har lite glädjefnatt.
Marknaden är naturligtvis inte riktigt klok.

Själv befinner jag mig på ett möte för EU-ländernas finansutskottsordföranden i Dublin. (Det måste inte vara ordföranden eller vice-ordföranden som deltar.)

Det handlar förstås om krisen och hur EU skall ta sig vidare.
Kommissionären Olli Rehn visar försiktigt optimistiska diagram som skall övertyga om att det har vänt. Ett har rubriken ”Tecken på ökat förtroende”.
Kurvorna som visar de samlade budgetunderskotten pekar också svagt uppåt.
Men ännu ett år av recession väntar i flera medlemsländer. Europa backar.

Arbetslösheten har vuxit snabbt och fortsätter växa. I euroområdet är den i genomsnitt 11,4 procent. I hela EU något lägre. I många länder på katastrofala nivåer. I Sverige 8 procent. Trots att det enligt Anders Borg går så bra och trots att en del länder ha runt 20 procent i arbetslöshet ligger vi bara 3 procent under genomsnittet. Det är inte godkänt i min värld.

Men något håller på att hända. Flera talare understryker att åtstramningspolitiken måste överges.
”Vi kan inte lämna unga utan hopp, vi måste ändra filosofi”, säger det irländska Labourpartiets Ciarán Lynch.
Flera andra talare har samma tema: ”En hel generation offras för budgetkonsolideringen”.

På söndagskvällen pratade jag med Eduardo Cabrita, socialist och ordförande i Portugals finansutskott. Han berättade att Portugal visserligen är ”tillbaka på marknaden”, man kan låna igen till rimlig ränta, men arbetslösheten har snabbt ökat från 12-17 procent och det jäser i Portugal.

Cabrita säger att Portugal har börjat sjunga. Det började på åhörarläktaren i parlamentet för två veckor sen när premiärministern Pedro Passos Coelho skulle tala. Rätt som det var stämde man upp Grândola Vila Morena en portugisisk sång om broderskap och systerskap bland människorna i Grândola, en stad i Alentejo i Portugal.
Sången förbjöds under diktaturen och när den tonade ut på radion den 25 april 1974 var det en signal att starta ”nejlikornas revolution”.

Nu sjunger Portugal igen. Det började alltså på åhörarläktaren i parlamentet, men nu sjungs det överallt i Portugal, varhelst och närhelst en minister eller "tyngre" politiker framträder. Det är som en epidemi. Ett nytt ord har skapats. På svenska skulle det bli grandolera.

Vänstern har börjat röra på sig i ett av högerpolitik svårt härjat Europa.
Kanske är det ändå ett ljus där långt borta i tunneln.

 

Vi kanske inte ska vara med i klubben(EU)?

EU:s långtidsbudget, förkortad MFF (Multiannual Financial Framework), diskuteras nu i parlamentet. Europeiska rådet har lagt sitt förslag och hoppas att inte expansiva parlamentariker skall sätta käppar i hjulen.

Det har funnits och finns en bred, ja enig uppslutning i Sveriges Riksdag bakom huvudlinjerna i den svenska positionen i rådsförhandlingarna.

Vi vill se en restriktiv budget, med andra ord en frysning av kostnaderna i reala termer.
Vi vill framför allt se en modernisering av budgeten. Jordbrukstödet måste bantas ordentligt och sammanhållningspolitiken få en tydligare inriktning på insatser som kan skapa nya jobb och bidra till att dra Europa ut ur krisen. Forskning och utveckling, utbildning och infrastruktur måste prioriteras. Stöd ska främst gå till projekt med tydligt ”europeiskt mervärde”, som är gränsöverskridande, strategiskt viktiga eller för stora att hanteras av enskilda medlemsländer.

I min egen hembygd, närmare bestämt i Skillinge, har EU-stöd betalats till upprustning av den lilla badbrygga nedanför idrottsplatsen som funnits där så länge jag kan minnas, vilket förkunnas på en särskild skylt.

Det är trevligt att badplatsen rustats upp och skylten ger kommissionen och EU goodwill som kan behövas. Men det är knappast en framtidssatsning med europeiskt mervärde.

Bryggan i Skillinge är bara ett exempel, det finns många, på försumbara EU-projekt.
Det finns stora möjligheter och det är angeläget att omprioritera, effektivisera och göra bättre inom ramen för en budget på den nuvarande nivån.   

De som vill expandera budgeten har förstås också argument. Några är dåliga. Som att de nationella budgetarna över åren vuxit snabbare än EU-budgeten. Ett argument som kommissionären Janusz Lewandowski, med ansvar för budgetfrågorna, använt vid upprepade tillfällen.

Motargumentet är att varje budget - kommunal, nationell eller europeisk - måste vila på sina egna meriter och på de uppgifter som skall finansieras.
Det finns förstås också bättre argument för en expansiv hållning. Som att medlemsländerna har blivit allt fler, medan budgeten förblivit i stort sett oförändrad, ett argument som också ofta framförts av Lewandowski.
Men än så länge bör de nya behoven hanteras inom ramen för befintliga resurser, därför att det finns en betydande potential för omprioriteringar, budgetreformer och effektiviseringar. Det lär också krävas om man vill öka förståelsen i medlemsländerna för att skjuta till ytterligare medel, inte mint i en tid när svångremmen dras åt i land efter land.

Ett annat argument som framförs av dem som vill expandera budgeten är att det är nödvändigt för att krisen skall kunna lösas. Men för det första beror krisen i mycket hög grad på ett systemfel (euron). Och för det andra motsvarar EU-budgeten bara ungefär 1 procent av BNP i medlemsländerna.

Den kan genom en modernisering bidra mer till krislösningen, men den kommer att spela en högst marginell roll i sammanhanget. Och det finns knappas folkligt stöd i något medlemsland för att ge EU de ekonomiska muskler som krävs för att man skulle kunna spela en avgörande roll. Det är svårt att motivera mer pengar till EU överhuvudtaget i ett Europa där åtstramningspolitik är huvudspåret.

Det är lång väg till den starka europeiska överstat som kommissionen drömmer om och som kommer till uttryck i de förslag om en riktig monetär union och bankunion som nu läggs fram.

Den ekonomiska krisen måste lösas av medlemsländerna tillsammans men inte främst med hjälp av EU:s lilla budget, utan genom att medlemsländerna i en mellanstatlig samverkan kommer överens om vad som måste göras.
Och en sådan samordnad ekonomisk politik kan inte se ut hur som helst. Det måste formuleras ett tydligt socialdemokratiskt/socialistiskt alternativ i ett Europa som nu, dominerat av högern, drivs in i en allt djupare kris.
Faktum är att för varje krispaket som har levererats har arbetslösheten och den sociala misären ökat. Europa är i recession och i dess spår griper reaktionära och nationalistiska strömningar initiativet. Risken för sönderfall skall inte underskattas.

Sverige är nettobetalare till EU. Det skall vi egentligen vara glada för. Det är vi därför att vi långsiktigt har haft en bättre ekonomisk utveckling, även om vi på senare år allt mer kommit att likna ett genomsnittligt europeiskt land vad gäller arbetslöshet och klassklyftor.

Men det är inte särskilt klokt att fokusera på att Sverige skall betala så lite som möjligt till EU. Det finns ett solidariskt moment i denna europeiska klubb. Mindre utvecklade medlemsländer skall ha mer stöd till utveckling än de som redan ligger bland de främsta.
Och Sverige gynnas själv av att andra länder lyfts, bland annat genom att det långsiktigt minskar klyftorna, öppnar nya marknader för svenska varor och tjänster och minskar riskerna för social dumpning på den inre marknaden.
Ser vi inte poängen med det solidariska inslaget i EU-budgeten skall vi kanske inte vara med i klubben?
Frågan är så kallat retorisk, jag tycker absolut att vi skall vara med.
Däremot finns det skäl att hålla igen på EU-budgeten, så länge vi ser att det finns utrymme för omprioriteringar och effektivare användning av de pengar som redan går till EU.

Vad är då att säga om resultatet av rådsförhandlingarna. Tja, knappast godkänt, därför att av moderniseringen blev det mest bara en tumme även om riktningen finns där.

Sen är det inte säkert att det hade varit möjligt att komma längre, givet att många medlemsländer inte vill gå längre.
Men den stora frågan rör inte om EU-budgeten blir någon tiondel större eller mindre, utan hur Europa skall ta sig ur den allt djupare krisen.

De som bara har ögon och öron för vad som händer på finansmarknaderna och med aktiehandeln ser nu ljusglimtar och ljus i tunnlar. Men för den som bekymras för massarbetslöshet och växande klassklyftor, och för de politiska stämningar som griper omkring sig, finns all anledning att vara fortsatt orolig.

 

 

Fjärrstyrda parlamentariker?

För några dagar sen skrev jag här och på Europaportalen att Anders Borg gör sig dummare än han är, när han låter som att han inte vet att det finns spänningar inom alla partier mellan Europapolitiker och rikspolitiker, också i de borgerliga. Precis som det finns mellan rikspolitiker och kommunpolitiker - trots att man sluter upp bakom samma partiprogram - därför att man har olika utsiktspunkter och faktiskt olika mandat. 
Borgs partikollega Gustav Blix gick i svaromål på Europaportalen och valde förstås liksom Borg att låtsas som att den problematik som jag pekat på överhuvudtaget inte existerar, i varje fall inte inom borgerligheten. Europaparlamentarikerna i Moderaterna och i andra borgerliga partier är och ska vara fjärrstyrda från finansdepartementet i Stockholm.
Jag blir väl inte så förvånad eftersom jag tagit del av de moderata interiörerna som de beskrivs i Anne Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet.
 
Blix spelar orolig för att Socialdemokraterna inte skall kunna presentera en politik ”som hänger ihop” och undrar sarkastiskt om vi kanske måste gå fram med två partier i valet till Europaparlamentet.
Men han kan vara helt lugn på den punkten. Vi kommer att gå till val som ett parti med en lista och ett program. Men inte med budskapet att våra kandidater inte får lov att tänka själva.

Den allvarliga bakgrunden till diskussionen om EU:s långtidsbudget är emellertid att krisen har blivit allt djupare i ett Europa som domineras av högerregeringar. För varje krisprogram som man lagt fram, starkt präglat av åtstramningspolitik, nedskärningar och lönesänkningar, har arbetslösheten slagit nya rekord och den sociala misären brett ut sig.
I misärens spår har misstron spridit sig och reaktionära krafter har fått allt större spelrum.
Risken är att det slutar med att det är Europa som ”inte hänger ihop”. Och det vore riktigt illa.
Borg och Blix borde vara mer oroade för vad de själva håller på att ställa till med och mindre bekymrade för att alla inte står i givakt.

Socialdemokraterna vill se en restriktiv ny långtidsbudget, kostnaderna måste hållas tillbaka och budgeten moderniseras. Jag tänker med det snaraste återkomma till vad denna position närmare bestämt innebär och hur vi resonerar.

Vad är utanförskap?

Häromdan deltog jag i en riksdagsdebatt om ”utanförskapet”. Kollegan Peter Persson hade interpellerat Anders Borg.

Jag vet få ord som missbrukats till den grad som ordet utanförskap. Och det var den borgerliga oppositionen som inledde missbruket inför valet 2006. Makten skulle erövras. Ord måste förvrängas.
 

Vad är utanförskap? Det är inte lätt att definiera, men jag skulle säga att det handlar om att stå vid sidan av samhällsgemenskap och sociala nätverk, att man inte längre lever ett bra och anständigt liv.

Vad menar då den svenska högern med utanförskap?
”Arbetslöshet är ett snävt begrepp” sa moderaten Fredrik Schulte i riksdagsdebatten, och förklarade att utanförskapet omfattar ”människor som inte har ett jobb ett gå till”, som är ”sjukskrivna och förtidspensionärer”, de ”som inte är med i (arbetslöshets)statistiken”.
 

Missbruket började som sagt inför valrörelsen 2006. De borgerliga partierna med Moderaterna i spetsen definierade utanförskapet som alla som är sjukskrivna, förtidspensionerade, arbetslösa, studerar, gör värnplikten (den fanns kvar då), är föräldralediga eller lediga för vård av sjukt barn. Ja, alla som inte en viss dag går till jobbet. Man kom på så sätt fram till att så många som en och en halv miljon svenskar levde i ”utanförskap”.  

Till råga på allt räknade man så kallade helårsekvivalenter som ”utanförskap”, man summerade med andra ord enstaka sjukdagar eller veckor, vab-dagar och annan ledighet så att det blev människor som var ”utanför” på heltid.
 

Vad Moderaterna och deras stödpartier beskriver, när de talar om utanförskap, är i mycket hög grad välfärdssamhället.

En arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring som man kan leva på, som gör att man slipper gå från hus och hem om olyckan är framme, är naturligtvis inte utanförskap. Bra socialförsäkringar är till för att förhindra utanförskap.
Föräldraledighet är en välfärdsreform.
Att många studerar är ett sätt att hålla fast välfärden på sikt.
 

Den borgerliga regeringen har målmedvetet riktat attack efter attack mot välfärden. Sänkt a-kassan och försämrat sjukförsäkringen. Rustat ner utbildningen och satsat på fler lågbetalda och underbetalda jobb.

Nu - när människor inte längre kan leva drägligt som sjuka eller arbetslösa, på sina pensioner eller på sina löner – ökar utanförskapet. På riktigt.
Alliansen berömmer sig av att ha tagit itu med utanförskapet. I själva verket har de tagit itu med välfärden. De river ner den.
  

 

Full back mot framtiden!

Fick av en händelse syn på en liten film på Youtube som visar Fredrik Reinfeldt på World Economic Forum i Davos.
Det han säger är egentligen fullständigt häpnadsväckande och samtidgt väldigt konsekvenst.

Reinfeldt beklagar sig över att det numera finns så få lågbetalda jobb i Sverige. Han gör alltså en historisk återblick och konstaterar att förr i tiden, förr sådär 150 år sedan, "hade vi bönder på landet och folk i industrin". Han sörjer att de nu är borta.
För det första är det inte alls sant att industrijobben är borta, men bönderna är förvisso väldigt få. Fast de producerar mycket mer mat än förr. På 1800-talet drabbades många av svält gång på gång.

Reinfeldts uttalande visar på en häpnadsväckande brist på insikt om utvecklingens och välståndets drivkrafter.
För 150 år sedan var Sverige ett av Europas fattigaste länder. Det är tack vare tekniska, men också sociala framsteg, allra först i jordbrukssektorn, som allt färre har kunnat producera allt mer.
Produktiviteten har med andra ord ökat och det har lagt grunden för ökat välstånd. Lönerna har kunnat höjas, också för dem som jobbar med t ex vård, omsorg och utbildning, där produktivitetsutvecklingen inte alls har varit lika snabb som i jordbruket och industrin.
Vi har också kunnat ta ut produktivitetsvinsterna i form av ökad fritid eller som andra välfärdsreformer.

Reinfeldt beklagade sig i Davos. I Sverige har vi nu "bara 2,5 procent låglönejobb medan man i EU i genomsnitt har 17 procent".
Ja, i några av de nya medlemsländerna är den därmed förstås väldigt mycket högre. Är det bra det? 
För säkerhetsskull lägger han till att "jag säger inte att jag vill ha en stor andel dåligt betalda jobb för det låter inte bra".

Och nej, riktigt så säger inte han och alliansregeringen. Men nästan. Jag har åtskilliga gånger hört honom och Anders Borg säga att "det måste bli billigare att anställa".
Och den politik de bedriver - den som rör skatterna, arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringarna -  går ut på att skapa en växande låglönesektor.

Förutsättningen för ökat välstånd är att de nya företagen och jobben orkar bära allt bättre löner och skatter. För att uppnå det krävs innovationer, fortsatta tekniska framsteg och ökad kompetens. Ökad produktivitet med andra ord.
Men Reinfeldt och Borg drömmer sig tillbaka till Fattig-Sverige.
Och värst av allt är att de som bäst försöker återskapa det. 

Borg gör sig dummare...

 

Så är då en ny långtidsbudget för EU framförhandlad. Det fanns och finns en stor enighet mellan partierna i Sveriges Riksdag om de övergripande målen.
Kostnaderna och därmed den svenska avgiften måste hållas nere och EU-budgeten moderniseras. Med modernisering menas bland annat mindre pengar till framför allt jordbruksstöd och mer till projekt som har ett europeiskt mervärde, som kan bidra till att skapa jobb och till ökad konkurrenskraft i ett Europa i djup kris.

Det är en återhållsam budget som nu läggs fram, men av moderniseringen blev det mest bara en tumme. Nåja, lite mer kanske, det blir minskningar inom jordbrukspolitiken, men alldeles för små, och det blir ökade satsningar på forskning och utveckling, men alldeles för små.

Och budgeten är inte hemma än. Nu skall Europaparlamentet säga sitt. Samtliga stora partigrupper har deklarerat att de inte är nöjda. De vill ha mer av det mesta. Både av gammalt och modernt.

Signalerna från parlamentet har fått finansminister Anders Borg att tappa fattningen.

”Vi kan inte ha socialdemokrater som i riksdagen säger att de är restriktiva och sedan sitter och röstar för en ökad budget i EU-parlamentet”, säger han enligt Europaportalen och lägger till: ”Vi har en svensk linje och den är restriktiv. Det tycker jag även bör gälla för Socialdemokrater”. Han syftar då på och nämner socialdemokraten Göran Färm, som är vice ordförande för den socialdemokratiska gruppen i parlamentet och som skall samordna kraven från alla 27 medlemsländerna. Men han låtsas inte om att också borgerliga kollegor, också svenska, som folkpartisten Cecilia Wikström, tänker rösta nejtill förslaget som nu lagts fram.

Partitaktiken tar överhanden. Anders Borg gör sig dessutom dummare än han är, när han låter som att företrädare för partierna måste ha samma åsikt på alla nivåer; i kommunen, i landstinget, på nationell nivå och på Europanivån. Borg kan säkert erinra sig exempel på att en och annan kommunpolitiker i Moderaterna haft annan uppfattning än regeringen och han själv. Annars kan jag hjälpa till att ta fram exempel.

Det är nu inte bara Anders Borg som tappat fattningen. Jag läser också på Europaportalen att EU-parlamentets talman Martin Schulz tycker att det bör bli hemlig omröstning om budgetförslaget. Eftersom ”Det finns ett tryck på vissa EU-parlamentariker att rösta [för budgetförslaget]” och det är ju tänkbart att deras väljare inte skulle gilla att de röstar nej.

 

Man tar sig för pannan. Är det verkligen möjligt att ha hemlig omröstning om budgeten?

Schulz förslag vore, tror jag, ett ovanligt effektivt sätt att ytterligare sänka förtroendet för en institution och ett EU som i spåren av krisen och högerpolitiken tappat alltmer förtroende i de flesta av medlemsländerna.

Har man sådana vänner behöver man inga fiender.