Bo Bernhardsson

Skuld och frihet (1): Devisen som blev dogm

2012-02-12T11:56:00.001+01:00

Den som är satt i skuld är icke fri: min berättelse om hur Sverige återfick sunda statsfinanser. Så lyder den fullständiga titeln på en bok som utkom 1997 författad av dåvarande statsministern Göran Persson och journalisten Peter-Jaan Kask.

Boken var ett försvarstal för den hårdhänta men nödvändiga budgetsanering som den socialdemokratiska regeringen genomförde. Politikerna hade under den djupaste krisen tvingats böja knä inför ”flinande finansvalpar på Wall Street”. Sådant sätter sina spår.

Sverige hade i 90-talets början tappat greppet om statsfinanserna. Den som gör det förlorar sin frihet. Det visste Göran Persson då och det vet grekerna idag bättre än de flesta.

Samma år som Göran Perssons bok kom, beslutade Sveriges Riksdag om ett finanspolitiskt ramverk med utgiftstak och saldomål. Genom att ta ett fastare grepp om utgiftssidan och slå fast ett mål för det finansiella sparandet - idag (+)en procent varje år i genomsnitt under en konjunkturcykel - skulle Sverige försäkra sig om att aldrig mer behöva ligga på knä framför flinande finansvalpar. Dessutom, vilket idag gärna glöms bort, var skälet för målet för det finansiella sparandet att skapa förutsättningar för att göra satsningar när så krävdes i framtiden, bland annat för att möta en demografisk utveckling där befolkningen under ett antal decennier framöver skulle bli allt äldre.

Uppenbart är det sant att friheten går förlorad om man tappar greppet om statsfinanserna. Men är det verkligen alltid sant att den som är satt i skuld inte är fri? Kan man inte, ja bör man inte i vissa lägen, låna för att skapa frihetsgrader? T ex genom att investera i utbildning och infrastruktur? Och hur pass säker är metoden att försöka bevara sin frihet genom att hålla nere statskulden och den offentliga upplåningen?

Till de frågorna tänker jag återkomma, men allra först några påståenden om den svenska krispolitiken på 90-talet.

Sverige tog sig inte ur krisen tack vare det budgetpolitiska ramverket. Det fanns inte på plats förrän det viktigaste var gjort.

Vi tvingades överge hårdvalutapolitiken och låta kronan flyta. Det var den grundläggande förutsättningen för att förbättra konkurrenskraften och få balans i ekonomin. Vad gäller själva budgetsaneringen kombinerade den socialdemokratiska regeringen skattehöjningar och utgiftsminskningar, man gasade (investerade) och bromsade samtidigt. Till bilden hör dessutom att det bara var Sverige som var i kris.
För grekerna gäller att de inte har någon egen valuta (inte än i varje fall) och att hela Europa krisar samtidigt.

Den som tappar greppet om statsfinanserna förlorar sin frihet, ja. Men det kan också den som sköter sig göra. Irland hade bara något år innan finanskrisen slog till lika fina statsfinanser som Sverige har idag, men på bara något år föll man ner i avgrunden när finansmarknaden kollapsade och bankerna måste räddas.

Göran Persson hade goda skäl att skriva att den som är satt i skuld inte är fri. Synd bara att devisen har förvandlats till en dogm som har blockerat en nyanserad diskussion om politikens möjligheter.

Exportframgång?

2012-02-11T18:39:00.002+01:00

Jag läser på P J Anders Linders ledarblogg i Svenska Dagbladet om en av den svenska borgerlighetens stora triumfer. ”Rut goes to London” lyder bloggrubriken och Linder kan jublande rapportera att den brittiske premiärministern David Cameron blivit så imponerad av den svenska Rut-reformen att han funderar på att ta den till Storbritannien, ett land som är i den djupaste kris om än inte lika djup som den grekiska. Cameron fick höra talas om den näringspolitiska innovationen Rut när han deltog på Northern Future Forum.

Medan vi andra oroas över att modern, högproduktiv produktion lämnar landet, nu senast handlade det om att AstraZeneca lägger ner forskningen i Södertälje, gläds landets reaktionära krafter över att näringspolitiska innovationer som Rut-bidrag och frikostiga lunchsubventioner till restaurangnäringen vinner internationellt erkännande.

Sverige backar in i framtiden. Kanske backar Storbritannien efter.

Att satsa på forskning och utbildning är en bättre idé. En annan sak är att det naturligtvis inte hjälper att ösa in miljarder i forskningen, t ex för att uppfinna nya läkemedel, om man inte har några företag kvar i landet som kan härbärgera och göra produktion av denna forskning.

Staten ägde en gång i tiden viktiga läkemedelsföretag. Sen tog historien slut och i ett par decennier har vi fått höra att staten inte ska äga, eller ens vara med och äga och se till att ägandet stannar i Sverige. Det spelar i alla fall inte någon roll var huvudkontoren ligger, har det hetat.
Fast ibland gör det nog det.

”Rut goes to London”. Det kanske är kul för somliga. Men det trista är att framtiden också sticker utomlands och att regeringen saknar näringspolitik.

Striden om Modellen

2012-02-09T07:07:00.004+01:00

Åtta baltisk-nordiska regeringschefer och David Cameron från Storbritannien möts i Stockholm på en tillställning som kallas Northern Future Forum.

Jag läser i en analys i Svenska Dagbladet att det handlar om den nordiska modellen och om hur politiken kan befria människorna. Göran Eriksson skriver att den nordiska modellen länge var vänsterns ”skinande logotyp” men att ”nu kämpar högern om det nodiska varumärket”. Och det må så vara att man kämpar om varumärket, men modellen som sådan ligger snart i spillror.

Den fulla sysselsättningen har blivit till massarbetslöshet som på ett dramatiskt sätt har rubbat maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter, en grundläggande förutsättning för den nordiska modellen. Otrygga anställningar, korta påhugg, F-skattsedlar (för frivillig lönesänkning), ofrivillig deltid och svartjobb är det som erbjuds inte minst ungdomar, om de nu inte tvingas gå arbetslösa.

Bara några få procent av löntagarna har en a-kassa med ersättningsnivåer som lever upp till målet att erbjuda ekonomisk trygghet vid arbetslöshet.
Sjukförsäkringen har urholkats.

Skolan ”för alla”, där barn och ungdomar från olika samhällsklasser möttes har ersatts av en skola där konkurrerande, vinstmaximerande företag segregerar istället för möter skilda behov hos eleverna. Vi har fått skolor som sätter betyg på sina varumärken istället för på elevernas prestationer, som lägger miljoner på reklam och skickar sina vinster till skatteparadisen. En allt mer kommersialiserad vård- och omsorg håller på att gå samma väg.

Samhället dras isär.

Lagom till nämnda framtidsmöte annonserar statsminister Fredrik Reinfeldt att vi kan behöva jobba till 75. En sak är säker, förutsättningarna för att göra det skiljer sig högst avsevärt mellan låt oss säga en professor vid Lunds Universitet och en undersköterska på lasarettet eller en byggnadsarbetare.

Vad händer då med pensionerna för den ene och den andre, vad händer med jämlikheten på ålderns höst och ”de sista ljuva åren”? Här skulle den svenska solidariska modellen behövas.

Beräkningar säger att en allt äldre befolkning gör att vi skulle behöva höja kommunalskatten med 13 kronor (låt vara att siffran har ifrågasatts) under de närmsta årtiondena för att klara en rättvis och god vård och omsorg enligt nordisk modell.

Men Fredrik Reinfeldt och högeralliansen har helt nyligen sänkt skatterna med bortemot 100 miljarder, allra mest för dem som har de allra högsta inkomsterna. För undersköterskan och byggnadsarbetaren lär kalkylen, när pensionen skall summeras och vården betalas i framtiden långt ifrån gå ihop.

”Kan en bofink se ut hur som helst?”. Nej knappast och det kan heller inte Den Nordiska Modellen. Visst kan man ännu tydligt skönja de historiska spåren av den. Men rubriken på analysen i Svenska Dagbladets papperstidning är ”Högern tar strid om den svenska modellen”.

Sanningen är att högern alltid tagit strid mot den och att man nu slår den sönder och samman.

Om att spendera pengar som man inte har

2012-02-05T17:41:00.001+01:00

I måndags var jag tillsammans med andra ledamöter i riksdagens EU-nämnd i Folketinget i Köpenhamn för att träffa bland andra EU-udvalget, motsvarigheten till EU-nämnden. Vi träffade också Danmarks Europaminister Nicolai Wammen och några tjänstemän från regeringskansliet.
Krisen och europakten ventilerades.

”Man kan inte spendera pengar som man inte har”, sa en av tjänstemännen, för att förklara varför budgetdisciplin nu är A och O. Greker och andra måste tvingas förstå att man inte kan ha större utgifter, i varje fall inte över tiden eller över en konjunkturcykel, än de har skatteinkomster till. Vilket i huvudsak är sant.

Men måste man inte rätt ofta spendera pengar som man inte har?

Utanför sammanträdesrummet hängde en tavla av Skagen-målaren Michael Ancher föreställande två fiskare i typisk sydväst.

Man kan tänka sig att dessa båda fiskare hade fått både båt och nät förstörda i en nordvästlig höststorm. Nu stod de på land och blickade ut över Kattegatt och Skagerack där de visste att fisken gick till i väldiga mängder, ja resande sig som vita väggar i vattenmassorna, för att låna ord av Gabriel Jönsson.
Fanns det en riktig bank i Skagen på den tiden, strax före förra sekelskiftet, gick de kanske dit. Kanske hade fiskarna i Skagen en egen sparkassa.

Det är i varje fall inte troligt att de fick svaret; ”Ni kan inte spendera pengar (egentligen fisk) som ni inte har”. Det är precis det som man måste göra för ta sig ur kris och arbetslöshet.

Men visst måste man ha ordning på sin ekonomi. Även om det inte är detsamma som att aldrig sätta sig i skuld eller aldrig spendera pengar som man inte har.

Därför säger (s) och Sverige nej till europakten

2012-02-03T15:46:00.004+01:00

Jag tänker nu förklara varför Socialdemokraterna och Sverige säger nej till europakten, eller finanspakten som den ibland kallas.

Det gör vi, som Håkan Juholt för en tid sedan uttryckte det, för att vi inte har euron som valuta. Så länge vi har det är det helt uteslutet att vi skulle binda oss till ett finanspolitiskt ramverk som inte beslutas i Sveriges Riksdag. Vi lämnar inte ifrån oss finansmakten.

Men Sverige har ju sagt ja, inte nej, till europakten, det har stått i tidningen?

Tja, döm själva om det är ett nej eller ett ja.

Redan tidigt i processen, när man började tala om att upprätta ett mellanstatligt avtal om ett finanspolitiskt ramverk för euroländerna, öppnades möjligheten för icke-euroländer att ansluta sig frivilligt. Oklart då hur och varför.

Socialdemokraterna formulerade så gott som omedelbart sin position så här:

Det är uteslutet att vi ansluter oss till själva regelverket så länge vi har egen valuta. Vi lämnar inte ifrån oss inflytande över finanspolitiken. Men, vi har som EU-medlemmar ett självklart intresse av att så långt möjligt ha inflytande och insyn, eftersom det som händer i eurozonen påverkar den inre marknaden och vår ekonomi. Vi vill också så långt möjligt förhindra en uppdelning av EU i olika grupperingar. Om det alltså är möjligt att ”ansluta” sig till pakten utan att ansluta sig till dess regelverk för ekonomierna, då kan vi tänka oss att göra det.

Vi socialdemokrater fick gehör för våra krav. Det visade sig, som det nu ser ut, att det var möjligt. Låta vara att avtalet i detalj skall granskas av riksdagen innan definitivt beslut om deltagande fattas.
Avtalet innebär att Sverige får vara med på ett hörn utan att påta sig några ekonomiska förpliktelser utöver vad som gäller enligt stabilitets- och tillväxtpakten inom ramen för EU-fördraget.

Det finns de som säger att Sverige lika gärna kunde ha anslutit sig också till regelverket som sådant, eftersom vi själva har ett finanspolitiskt ramverk som är lika strängt eller kanske strängare. Men då har man inte fattat poängen, nämligen att vårt regelverk beslutar vi om i Sveriges Riksdag.

Innebär då inte ändå vår medverkan i pakten att vi legitimerar en högerpolitik som lagfäster massarbetslöshet och stagnation i eurozonen? Tung och välgrundad kritik har riktats mot pakten från rader av ekonomer, fackföreningar, IMF och europeisk vänster.
Svaret är att socialdemokratin i Sverige och Europa i vilket fall som helst måste protestera mot och hålla fram alternativ till högerns åtstramningspolitik, även om det inte kommer att ske på europaktens möten så länge det är Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som representerar Sverige där.

Hur som helst. Sverige säger nej till europaktens innehåll så länge vi inte har euron som valuta, men ja till att vara med på möten. Därför att vi är med i EU.
Och om vi går med i euron, då kommer också regelverket att gälla oss.
Men det lär, om jag uttrycker mig försiktigt, dröja innan vi lämnar kronan.

Kapitalismens pris - socialdemokratins kris!

2011-11-25T18:54:00.000+01:00

Taskiga opinionssiffror i morse. Igen.

Själv har jag tillbringat fem timmar i EU-nämnden. Ministrarna har kommit och gått. Det gör ministrar.

Jag noterar att den europeiska krisen nu oftast - i varje fall i den nära 10 centimeter tjocka högen med handlingar till nämnden - kallas för ”skuldkrisen”.

Inte finanskrisen, fast den egentligen ytterst beror på en galopperande privat skuldsättning, som pumpats upp av avreglerade banker och kreditinstitut.

Den kallas heller inte eurokrisen, trots att en viktig del av förklaringen handlar om att detta valutaprojekt är feltänkt och inte fungerar.

Krisen kallas istället skuldkris. Meningen är att vi skall tro att det stora problemet är ansvarslösa politiker (man vet ju hur greker och italienare är) som beviljat medborgarna och sig själva alltför bra offentlig service och alltför rundhänta löner och pensioner. Och att den krisen bara kan lösas med åtstramning som innebär att ännu fler måste bli arbetslösa, trots att redan så många är just arbetslösa.

Beskedet från Europas högerpolitiker är att vi har blivit så fattiga att vi måste arbeta mindre.

Men krisen är en finanssektorkris och en jobbkris. Och skall man använda ett numera ovanligt språkbruk, så är den en kris för kapitalismen. Det är kris för den idén, som dominerat det politiska tänkandet i sådär en 30 år, att politiken skall lägga sig i så lite som möjligt och att marknaden och de fria vinstintressena ordnar allt till det bästa.

Jag erinrar mig en artikel som skrevs på 70-talet, jag minns nu inte av vem, där rubriken var ”Kapitalismens pris – socialdemokratins kris”. Den tål att tänka på.

Borg vinner pris

2011-11-23T10:53:00.000+01:00

Anders Borg har av Financial Times korats till Europas bäste finansminister.
Skall man gratulera eller gråta?
Ja, för det första måste man konstatera att konkurrensen inte är mördande. Men visst har han fina nyckeltal att visa upp, i varje fall om man håller sig till dem som ingår i den så kallade stabilitetspakten, som budgetunderskott och statsskuld.

Men om man tittar på vad som händer i den omtalade verkligheten blir bilden mera dyster. Massarbetslöshet som består, eftersatta investeringar i vägar, järnvägar och utbildning, en sjukvård och skola som brottas med växande problem.
Den svenska modellen - en gång världsberömd och ett föredöme för politiker med välfärdsambitioner jorden runt - håller på att slås sönder och samman.

Borg och den borgerliga regeringen ärvde Europas bästa statsfinanser av den socialdemokratiska regeringen. De valde att sänka skatterna med 100 miljarder och låta Sverige långsamt förfalla.

Jag kan heller inte låta bli att lyfta fram ett annat tungt skäl till att Sveriges makroekonomiska nyckeltal (bortsett från de viktigaste, de som rör jobben) är så fina: Sverige har inte euron som valuta.
Det rår Borg heller inte för.
Men nu prisas han alltså. Och okej det känns väl lite trist att vara så sur. Men faktum är att Sverige måste kunna mycket bättre.

Fortsätter leka marknad

2011-11-22T08:04:00.001+01:00

Socialdemokraterna i Region Skåne föreslår i sin skuggbudget att landstingsskatten skall höjas för att avhjälpa stora problem i sjukvården. Den styrande så kallade femklövern, de borgerliga partierna och miljöpartiet, bemöter detta med två argument i ett debattinlägg i Sydsvenskan. För det första att en skattehöjning skulle drabba låginkomsttagare hårt. För det andra att det är "vanskligt" att höja skatten "i ett kärvt ekonomiskt läge".

Det första argumentet framstår förstås som hyckleri. När hörde vi nämnda partier argumentera för en kraftfull och rättvis fördelningspolitik och progressiv skatt?
Det andra argumentet är alltså att det nu är konjunkturpolitiskt olämpligt med höjd skatt.

Men snälla ni, sköt det ni ska, det vill säga att leverera en bra sjukvård, och låta andra sköta finanspolitik och stabiliseringspolitik. Det ska Region Skåne inte syssla med. En annan sak är att inte heller Anders Borg, som borde göra det, gör det. Och att han och alliansen bedriver en usel fördelningspolitik.

Men istället för att ta itu med bristerna i sjukvården, fortsätter de borgerliga och Miljöpartiet att leka marknad på ett område där det inte passar sig och lovar att skåningarna ska kunna göra "smarta val" inom vården.
Fler Carema-skandaler lär vänta oss.

Beskatta "finansindustrin"!

2011-11-19T15:51:00.004+01:00

Efter hårda förhandlingar har nu ministerrådet och EU-parlamentet enats om EU-budgeten för 2012. Sveriges EU-avgift blir lägre än vad regeringen budgeterat med.

Så långt allt väl, men nu pågår också diskussionen om nästa flerårsbudget, den som omfattar åren 2014-2020.

Och spänningen finns kvar mellan å ena sidan parlamentet och kommissionen, som vill att budgeten växer, och å andra sidan medlemsländerna, där de flesta vill hålla igen.

Båda sidor lutar sina uppfattningar mot den pågående europeiska krisen.

De expansivt inriktade resonerar så, att just därför att det är kris måste EU kunna visa på europeiska mervärden och vad unionen är bra för. Och vad gäller nästa flerårsbudget så måste man väl tro att krisen är över när budgeten börjar gälla.

De återhållsamma menar att det inte går att få gehör för en utgiftsexpansion i EU och höjda avgifter när så många länder samtidigt drabbas av tuffa ”sparprogram”. Och för övrigt måste EU klara att bevisa sitt mervärde utan att budgeten expanderar.

Själv tillhör jag de återhållsamma och i Sveriges riksdag råder stor enighet, faktiskt mellan samtliga partier, om den svenska grundhållningen.

Den kommande flerårsbudgeten (MFF) måste vara restriktiv, ja innebära en real frysning av utgifterna. Resurser för att göra nödvändiga satsningar som skapar europeiska mervärden måste frigöras genom att man omprioriterar och drar ner på jordbrukssubventionerna. Budgeten måste moderniseras.

Vi vill heller inte se en utveckling där EU får beskattningsrätt. Det är ett skäl till att samtliga partier avvisar de idéer som kommissionen presenterat och som går ut på att bygga ut EU:s "egna medel" med hjälp av bland annat en skatt på finansiella transaktioner.

När det gäller transaktionsskatten går dock partiernas uppfattningar isär. Medan de borgerliga och Sverigedemokraterna helt avvisar idén om en transaktionsskatt är Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet öppna för att pröva sådana förslag. Villkoret är dock att det inte får vara ett sätt att bygga ut EU:s egna medel, pengarna skall gå till respektive land.

Finanssektorn är underbeskattad. En ökad beskattning motiveras med att banker och finansmarknadsinstitut måste betala för vad de själva ställer till med och att de måste bidra till det allmänna i största allmänhet.

Syftet med just en transaktionskatt, bland annat såsom EU-kommissionen skissat den, är också att begränsa handel som är osund eller rentav skadlig för samhällsekonomin.

Regeringen och Anders Borg lutar gärna sitt motstånd mot skatten mot EU-kommissionens egna beräkningar av hur en skatt skulle dämpa tillväxten.

Men det handlar knappast om fakta som sparkar. I bästa fall sprattlar de lite.

Vad kalkylen inte alls tar hänsyn till är de långsiktiga positiva effekterna av en mindre nervös och bättre fungerande finansmarknad. Priset för de återkommande chockerna är ju oerhört högt.

Vad kommissionens kalkyl heller inte tar hänsyn till är att skattemedlen ska användas till nödvändiga investeringar och att skapa jobb. Jobb som är nyttigare och billigare än de som försvinner i finansindustrin.

Vem är vården till för?

2011-11-16T19:01:00.004+01:00

Vill man få ett omskakande vittnesmål om vad besparingsivern, privatiseringsvågen och ”valfrihetsreformerna” lett till inom vården bör man se SVT:s dokumentär Florence Karlssons sista resa. Den berättar om ett Sverige där politiken - det gemensamma - håller på att springa ifrån sitt ansvar och istället alltmer lämpar över det på inte sällan förtvivlade anhöriga.
Den berättar om en vård som slagits sönder och fragmentiserats och där patienten är den stora förloraren.

Florence Karlsson är i dokumentären svårt sjuk i cancer. Hennes familj kämpar förgäves för att hon skall få en värdig vård. Men den ena vårdproducenten vet inte vad den andra gör - och vill inte göra det den andra gör, eftersom det avtal man tilldelats på marknadsmässiga grunder inte omfattar Florence Karlssons behov.

Den ena vårdgivaren vägrar ta in henne eftersom de inte anser att hon ännu är döende och eftersom deras avtal med landstinget inte omfattar hennes behov vid den aktuella tidpunkten. Den andre vill eller kan inte göra det eftersom hon är alltför sjuk.

”Utförarna” passerar varandra. Den ene kommer för att vända henne, den andre med mediciner, den tredje och fjärde utför ytterligare andra tjänster.

Det är inte Florence Karlssons behov som styr utan själva upphandlingsmodellen och de ekonomiska intressena.
Jag ser programmet på söndagskvällen. På måndagen står äldreminister Maria Larsson i TV och säger att det är viktigt att det finns en mångfald av ”utförare”, producenter, i vården.
Jag frågar mig för vem då?

För Florence Karlsson?
För alla andra som nu har eller senare i livet behöver samhällets stöd och vårdens omsorger?
Eller för de näringslivs- och vinstintressen som i ett par decennier lagt stor möda på att slå sönder den svenska modellen?

Ut med profitörerna ur vården!

2011-11-16T18:53:00.001+01:00

Slag i slag kommer nu rapporterna om gamla som vanvårdas.
Carema heter en av de stora ”vårdgivarna” som i sin jakt på vinster pressar personalen till bristningsgränsen och misshandlar sina ”kunder”. Så kallas ju medborgarna på det nya förfärliga marknadsspråket.

Carema, liksom andra storföretag i branschen, ägnar sig dessutom, som en central del i affärsidén, åt avancerad skatteplanering. Vinsterna slussas via fiffiga lånearrangemang vidare till skatteparadisen.
Denna skattesmitarmodell används flitigt i den privatiserade välfärdssektorn; i den nya ”konkurrensutsatta” apoteksverksamheten, i skolan och i sjukvården.
Och samma upplägg finns naturligtvis inom det privata näringslivet i övrigt.

Finansminister Anders Borg har alltså nu raskt deklarerat att hålen måste täppas till.
Hans agerande följer ett tydligt borgerligt mönster. Först genomför alliansregeringen, driven av fundamentalistisk privatiseringsiver, ogenomtänkta marknadsreformer och sedan, när problemen tornar upp sig, aviserar man en översyn.
Men problemet med investmentbolag som storproducenter i välfärdssektorn kan inte lösas genom att man lappar och lagar på ett i grunden feltänkt system.

Det spelar ingen roll vem som driver äldrevården, skolan eller lasarettet, heter det i högerpropagandan, det viktiga är att värna kvaliteten. Men sådana påståenden är bara aningen klokare än om en bonde skulle säga att han inte har något emot rävar i hönsgården, bara de är vegetarianer.
Utvecklingen inom den tidigare gemensamma välfärdssektorn har under ett par decennier präglats av marknadslösningar och privatiseringar. Starka kapitalistiska intressen har kommit att dominera den politiska dagordningen.

Politiker har köpt idéerna, i många fall därför att de tror att kapitalism är bäst överallt, men också därför att de närt en förhoppning att man genom konkurrensutsättning och olika valfrihetsmodeller skulle kunna komma undan krav på ökade skatteuttag och att stå till svars för dålig verksamhet.
Eftersom medborgarna erbjuds valfrihet, kan de ju själva välja bort det dåliga och välja det som är bra?
Men valfriheten är mest en illusion, inte minst inom äldreomsorg och vård. Hur skall äldre, kanske dementa eller multisjuka människor, kunna välja med hjälp av TV-reklam och glättade reklambroschyrer.

Den väg som nu anträtts pekar i själva verket mot en ny fattighusmodell, där inte bara äldre, utan också sjuka i allmänhet och skolbarn utackorderas till den som vill ha lägst ersättning för att möta deras behov. Och där den som verkligen insisterar på att få det bästa möjliga måste kunna betala själv.

Det är hög tid att dra i bromsen.
Socialdemokratiska politiker måste högt och ljudligt argumentera för gemensamma lösningar och för att välfärdssektorn får tillräckliga resurser.

Det innebär att investmentbolagen måste hållas borta från den skattefinansierade sektorn. Däremot kan och bör kommunerna, inom ramen för ett sammanhållet ansvar för alla medborgares välfärd, där det är lämpligt välja att lägga ut verksamhet på ideella organisationer, kooperativ och lokala företag.

En riktig valfrihet måste etableras. Inte valfrihet för storbolagen att göra vinst och betala så mycket skatt de vill, men ”valfrihet” för medborgarna att få tillgång till välfärdstjänster utifrån sina behov och önskemål.

Det lackar mot jul och frågan måste ställas, vilket som är mest angeläget, att handeln slår nya rekord eller att vi får en äldreomsorg och vård som är värd att kallas välfärd.

Tidigare publicerad i Efter Arbetet den 11 november 2011

Den borgerliga arrogansen

2010-08-23T11:17:00.001+02:00

I morse hörde jag på nyheterna ännu en gång att den borgerliga regeringen lovar att sänka skatterna också för pensionärerna. Ja, inte införa samma beskattning på olika inkomster, men i varje fall minska skillnaden för dem som arbetar och dem som är pensionärer.

Vi som följt debatten vet vad de vill med jobbskatteavdraget. Arbete skall beskattas förmånligare än pension eller ersättning från sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring, trots att inkomster av det senare slaget är mycket lägre och trots att de som har sådana inkomster betalat för dessa försäkringar när de arbetat. Jobbskatteavdraget kom till med stark politisk övertygelse.

Nu backar man, satta under press av oppositionen, ett par steg. Under några veckor framöver gäller det ju att försöka vinna makten.

Några dagar tidigare berättade utbildningsminister Jan Björklund i en radiointervju att han tänker pröva om det går att lagstifta mot skolbolag som tar ut stora vinster ur verksamheten på bekostnad av undervisningen och eleverna.

Men den borgerliga regeringen har av ideologisk övertygelse slumpat bort förskolor och skolor till privata företag och släppt in vinstintressena i skolan. Nu väljer de stora bolagen ut de lönsammaste eleverna och skickar vinsterna till skatteparadisen. Då gör Björklund en taktisk reträtt.
Nu gäller det makten.

När centerledaren Maud Olofsson, ytterligare någon dag tidigare, frågas ut i radion tvekar hon inte ett ögonblick. Hon ger ärliga och raka besked om anställningstryggheten. Den skall försämras, liksom ungdomslönerna. Detta är centerns arbetslinje. Och på frågan varför hon driver detta så hårt, men inte moderaterna, svarar hon att de vill samma sak, men att de nog av taktiska skäl ligger lågt. De vill ju vinna över socialdemokrater.
Lite märkligt är det att Maud Olofsson är så öppenhjärtig. Fredrik Reinfeldt är säkert inte glad.

Jag skulle kunna göra listan på borgerliga taktiska reträtter och taktikspel mycket längre.
Poängen är att nu gäller det makten. Högeralliansen vill till varje pris fortsätta sitt förändringsarbete.
Den svenska modellen skall skrotas. Ut med socialdemokraternas idé (Uttrycket brukar tillskrivas Gustav Möller) om att ”endast det bästa är gott nog åt folket”.

Nu byggs istället en ny fattigvård. En särskild fil för den som bara kan kräva den grundsjukvård, skola eller äldreomsorg som medborgarskapet ger rätt till (och skatterna betalar för).
En annan fil för den som har råd att teckna egna försäkringar eller betala för bättre vård eller omsorg.

Det är för att kunna fortsätta på den här vägen som den borgerliga alliansen nu begär förnyat mandat. Då kan det inte hjälpas att man måste luras lite. Ändamålet helgar medlen.

Anders Borg och hans arbetslinje

2010-06-29T19:16:00.000+02:00

Igår diskuterade jag ekonomi och jobbpolitik med finansminister Anders Borg. Detta i en interpellationsdebatt i riksdagen. Det finns en hel del att ta fasta på i vårt meningsutbyte, tycker jag. Vill du se och höra debatten kan du göra det här.

I god tid före förra valrörelsen bestämde sig moderaterna för att sätta upp skådespelet ”Det nya arbetarepartiet”. Det spelas fortfarande varje dag, bland annat i riksdagens kammare.
Anders Borg gör sig alltså ideligen till entusiastisk företrädare för ”arbetslinjen” eller ”den aktiva arbetsmarknadspolitiken”. Som om han i rakt nedstigande led vore arvtagare till Ernst Wigforss, Rudolf Meidner eller Gösta Rhen, några av socialdemokratins främsta ideologer på området.
Denna sommareftermiddag stod alltså sådana proklamationer som spön i riksdagens kammare.

Kan då arbetslinjen eller den aktiva arbetsmarknadspolitiken, likt den berömda bofinken, se ut hur som helst?
Nej, i varje fall inte den variant som vi förknippar med den socialdemokratiska välfärdsstaten och efterkrigstidens fulla sysselsättning.
Den socialdemokratiska arbetslinjen vilar på dessa tre fundament; trygghet i omställningen, en aktiv arbetsmarknadspolitik med hög kvalitet på de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och en offensiv finanspolitik, där den offentliga sektorn används för att optimera resursutnyttjandet och skapa arbetstillfällen.

Trygghet i omställningen innebär att löntagarna skall ha ett bra inkomstskydd, om och när de råkar ut för den ständigt pågående strukturomvandlingen. Den sittande högerregeringen började sin karriär med att rikta ett dråpslag mot fackföreningsrörelsen och a-kassan. En halv miljon lämnade kassorna. Man följde sedan upp den attacken med en försämring av sjukförsäkringen. Så långt meriterna på området trygghet i omställningen.

Den aktiva arbetsmarknadspolitiken siktar bland annat på att med hjälp av ”omskolning” och kompetensutveckling "matcha" arbetskraften mot en förändrad efterfrågan. Men den politiken har rustats ner på ett dramatiskt sätt och högeralliansen har i mycket hög grad ersatt den med åtgärder av terapeutisk natur ledda av mer eller mindre seriösa coacher.
Man tycks tro att arbetslösheten kan botas bara de arbetslösa ännu ivrigare söker alla de jobb som inte finns.

När det till sist gäller att skapa jobb har den borgerliga regeringen valt att satsa på jobbskatteavdraget. Önsketänkandet är att folk, när de får sänkta skatter, skall bidra till en ökad efterfrågan som ger fler jobb i Sverige, och att både de som har jobb och inte har jobb skall vilja arbeta ännu mer.
Man har alltså sänkt skatterna med 100 miljarder, det allra mesta med adress till förmögna och högavlönade. Detta har man gjort före och mitt i en svår kris efter att dessförinnan ha gjort många människor rädda för arbetslöshet och sjukdom, vilket är ett säkert sätta att öka sparandet och därför inte särskilt klokt om man med åtgärden vill bidra till att det skapas nya jobb.

Alternativet hade varit att använda dessa 100 miljarder till att värna jobben och kvalitén i den gemensamma sektorn - till att förstärka vård, skola och omsorg - och till helt nödvändiga framtidsinvesteringar i byggande, ny energi och nya trafiksystem. Åtgärder som alldeles säkert gett många nya jobb i Sverige.

Regeringen Reinfeldts arbetsmarknadspolitik siktar på att en gång för alla radikalt förändra maktrelationerna på arbetsmarknaden. På att göra den till arbetsköparnas marknad. Det handlar om att få människor att sälja sitt arbete för en spottstyver. Det handlar om välfärdsavveckling istället för utveckling.
Ingen kan hindra Borg från att kalla det arbetslinje eller aktiv arbetsmarknadspolitik. Men den politiken har ingenting att göra med en socialdemokratisk arbetslinje. Bara så att väljarna vet det.

Problemet Reinfeldt

2010-06-16T17:37:00.000+02:00

Jag är väl ungefär lika oberoende som de stora borgerliga dagstidningarna.
Med detta sagt, konstaterar jag, efter att ha tagit del av både morgonens siffror om folkets stora förtroende för Fredrik Reinfeldt och partiledardebatten i riksdagen, att popularitetsiffrorna är märkliga. Om ni inte såg eller hörde debatten, gå in och läs riksdagsprotokollet! http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=100.

Reinfeldt sa bland annat att den borgerliga ekonomiska politiken har gått ut på och går ut på att skapa jobb "genom att sänka kostnaderna för att anställa".
Men arbetslösheten är katastrofalt hög. Och faktum är att om den idé han förde till torgs hade varit förhärskande under förra seklet hade Sverige aldrig lämnat fattigdomen och blivit ett välfärdssamhälle.
Själva grundförutsättningen för utveckling är att de nya jobben och företagen orkar bära allt större kostnader. Betala allt bättre löner. Och skatter, med andra ord bidra till det gemensamma, till trygghetsförsäkringar, sjukvård, utbildning, vägar och allt annat.
Innebörden av produktivitetsförbättringar är just den.Och produktivitetsutvecklingen kommer inte att avstanna.

En annan sak är att alla branscher inte har samma produktivitetsutveckling och att man därför, om man vill att de som jobbar där ändå skall ha anständiga löner, måste bedriva en solidarisk skatte-och fördelningspolitik. För att t ex lärare och vårdpersonal skall få en bra löneutveckling.
Sen kan man naturligtvis periodvis behöva subventionera vissa branscher för att överbrygga en svag konjunktur. Men en generell kostnadsänkningspolitik för att skapa jobb är rent ut sagt dum och motverkar välståndsutvecklingen.

Ett huvudmål för den borgerliga politiken är att pressa ner lönerna i låga och normala inkomstlägen. Därför har man försämrat a-kassan och sjukförsäkringen, riktat slag mot fackföreningsrörelsen och rustat ner arbetsmarknadspolitiken och utbildningssektorn.
Budskapet till de arbetslösa är bjud ut dig ivrigare och billigare. Och jag vågar hävda att de kommun- och landstingsanställda, fabriksarbetarna, byggnadsarbetarna och många andra, som fått lite lägre skatt, kommer att få betala mångdubbelt på sikt i form av bland annat sämre löneutveckling. De kommer också att få lägga mer pengar på försäkringar och avgifter som tidigare betalades solidariskt via skatt eller arbetsgivaravgifter.

De borgerliga vill sänka kostnader för företagen. De vill ge mer till kapitalet och mindre till arbetet.
Det är en djupt orättvis politik. Den ger dessutom färre jobb och högre arbetslöshet.

Reinfeldt sa också i partiledardebatten att om de borgerliga hade följt oppositionens råd då hade "vi ägt en rad företag med problem".
Vilka då? Vin och Sprit som genererade miljardvinster till det gemensamma? Eller Apoteket kanske?
Faktum är att gamla Apoteket, i en jättelik undersökning gjord av Nordic Brand Academy, rankades som Sveriges ”ärligaste” företag följt av IKEA. Systembolaget låg också bra till.
Företagen hade betygsatts av 14 000 svenskar och Apoteket hamnade också på en jättefin tredjeplats, efter IKEA och sökmotorn Google, i grenen Sveriges mest ”ansedda” företag.

Om vi inte hade större problem än att vi fortfarande ägde Apoteket och Vin och Sprit, då vore vi att gratulera. Men det har vi.

Medicin till varje pris

2010-06-15T17:40:00.001+02:00

Så kom då artikeln med siffrorna som jag väntat på.
I Dagens Nyheter i morse (15 juni) fick vi alltså veta att kostnaderna för läkemedelsreklam ökat ordentligt. Detta naturligtvis som en direkt följd av privatiseringen av den svenska apoteksverksamheten.
”För segmentet som helhet är siffrorna dramatiska”, konstaterade Lars Näsström, projektledare på Sifo Reklammätningar, i en kommentar.
Branschen förklarar själv det som hänt med något i stil med att de olika bolagen nu är inne i en period där det gäller att göra respektive företagsprofil ”tydligare”. Men det handlar naturligtvis också om att driva upp försäljningen. Inte av folhälsopolitiska skäl, utan för att bygga uppe en överkonsumtion som genererar vinster till bolagen.

Privatiseringen av Apoteket kommer att bli en dyr historia för skattebetalarna och läkemedelskonsumenterna, men en lysande affär för storbolagen i branschen. Jag erinrar mig alltså att regeringen och den ansvarige ministern Göran Hägglund redan i sina förarbeten slog fast att ”marginalerna” i läkemedelsbranschen måste öka till europeisk nivå om privatiseringen skall lyckas. I Sverige var marginalen på gamla Apotekets tid var 17 procent på receptbelagda läkemedel, medan genomsnittet i EU är 35 procent.

Till detta skall nu läggas galopperande reklamkostnader och överkonsumtion som också måste betalas av läkemedelskonsumenterna.

Ett av högeralliansens offentligt framburna argument för en privatisering var, liksom vid andra privatiseringar, att man vill ge möjligheter för entreprenörer och småföretagare att starta och utveckla företag. Det var nu flitiga och idérika anställda skulle få chansen att förverkliga sina drömmar.

Men sanningen är att det som växer fram på apoteksmarknaden är ett oligopol, d v s en marknad där några få, stora företag dominerar. Och det är en bombsäker prognos att ägarkoncentrationen kommer att fortsätta.
Till bilden hör att hälften av de svenska apoteken nu ägs av företag vars ägare är registrerade på kanalön Jersey, ett av skattesmitarnas paradis. Det gäller Apotek Hjärtat AB, som i sin tur ägs av Altor Fund III GP Ltd, och Medstop Holding, som ägs av Segulha IV LP.

Detta är alltså summan av privatiseringen av Apoteket: Dyrare läkemedel, galloperande reklamkostnader, överkonsumtion och stigande vinster. Vinster som skapats i en riskfri miljö med hjälp av skattemedel, men som sen slussas vidare till skatteparadisen för att undgå att beskattas.

Det som händer med apoteksverksamheten är bara ett exempel. Så byggs nu den nya svenska modellen och omvandlingen anförs av ”det nya arbetarepartiet”, det vill säga det gamla högerpartiet.
Den måste stoppas. Ju längre de får hållas desto svårare blir det att vrida utvecklingen tillbaka i förnuftiga banor.