Ta makten över finanspolitiken!

Jag lyssnade häromkvällen till Kjell-Olof Feldt i ABF-huset i Stockholm. Den tidigare socialdemokratiske finansministern har hunnit bli 85 år och kanske var det just därför han var djärv och glasklar.

Riksdag och regering måste ta makten över finanspolitiken, sa han och efterlyste massiva investeringar och att det finanspolitiska regelverket, i första hand överskottsmålet, måste skrotas.

Feldt ställde två retoriska frågor.                                                           

Används produktionsresurserna så att ekonomin blir starkare på sikt?

Och kan vi utgå från att medborgarna får vad de behöver (Inte vad de efterfrågar, för poängen är att de som mest behöver efterfråga, inte har råd att efterfråga det de mest behöver)?

Feldt svarade nej på båda frågorna och förordade därför en kraftfullt expansiv finanspolitik. Staten kan låna billigare än någonsin tidigare och bör göra det i stor omfattning, både till hårda investeringar, som infrastruktur och byggande, och till mjuka, som utbildning och forskning.

Regeringens engångssatsning på 5 miljarder till byggande ansåg han vara alldeles otillräcklig.

”Vi bygger inte framtiden med nödbostäder”, sa han också och tänkte förstås då på alla olika förslag om baracker och moduler som lanseras.

Ja, Kjell-Olof Feldt var heller inte främmande för att åtminstone inledningsvis låna till omfattande bostadssubventioner riktade till individen, alltså bostadsbidrag. Detta för att medborgare med små inkomster ska ha råd att efterfråga bra bostäder.

Men bidrag är inte investeringar utan konsumtion och till sådan är det vanskligare att låna mer än som en konjunkturpolitisk överbryggning. Bostadsbidragen måste i det långa loppet finansieras med skatteintäkter.

Hur som helst. Feldts poäng är att politikerna måste ta av sig den tvångströja de själva har satt på sig. 

Som ett utflöde av monetarismens segertåg över världen för några årtionden sedan och på grund av krisen på 90-talet lät politikerna stängsla in sig själva med hjälp av ett finanspolitiskt regelverk med överskottsmål och utgiftstak. Och penningpolitiken överlämnades till några direktörer i riksbanksdirektionen.

Feldt pekade på att på dessa områden är de politiska målen strikt siffersatta. Inflationsmålet till två procent (plus minus en procent), överskottsmålet till en procent och utgiftstaken preciseras löpande tre år framåt.

Men medan de finanspolitiska målen är tydliga och starkt styrande, får välfärden liksom bli vad den blir. Och resultatet är att den urholkas, steg för steg. Inte alls enbart beroende på regelverken som sådana utan också på bristande politisk vilja och mod. Skatter kan naturligtvis höjas istället för att sänkas.

Politikerna har avväpnat sig själva. Det är dags att de beväpnar sig igen, att de tar tillbaka och använder de finanspolitiska verktygen.

Även om det finanspolitiska regelverket hade goda skäl för sig när det infördes under 90-talskrisen, så är vi i ett helt annat läge nu, resonerade Feldt.

­- Skillnaden är enorm, sa han, när regelverket infördes var statskulden 80 procent av BNP och nu är den 40 procent.

Till bilden hör att EU:s stabilitets- och tillväxtpakt tillåter ett underskott på 60 procent av BNP och ett budgetunderskott på 3 procent, att jämföra med vårt eget självpåtagna krav på en procents överskott.

Skälet till att ha överskottsmål under en tid var att förhindra att politikerna på nytt skulle tappa greppet om ekonomin, i den nya verklighet där den globala finansmarknaden genom avregleringarna hade fått mycket större makt är tidigare. Men ett annat uttalat skäl var att vi genom ”sparande” skulle skapa utrymme för att senare bedriva en kraftfull finanspolitik, bland annat för att kunna möta den demografiska utmaningen att fler blir äldre. Till det kan nu läggas de stora investerings- och konsumtionsbehov som följer av det stora flyktingmottagandet.

Det är alltså hög tid att använda det utrymme som skapats.

Till saken hör att såväl den tidigare borgerliga regeringen som den nuvarande rödgröna i praktiken har släppt taget om överskottsmålet. Men i retoriken lever det kvar. Vi kan inte göra det som måste göras, för vi måste ”ha ordning och reda” i statsfinanserna, och varje reform måste finansieras ”krona för krona”, heter det.

Med risk för att låta skrytsam, jag tar den, måste jag få inflika att jag under mina sista år i riksdagens finansutskott, med ganska exakt de argument som Feldt har och med en dåres envishet, argumenterade för att överskottsmålet måste överges. Låt vara att jag mest, som seden bjuder, gjorde det internt i utskottsgruppen och i riksdagsgruppen, för att inte uppfattas som alltför "illojal". Men jag skrev det också i en och annan ledare i Tiden och jag tog debatten på kongressen 2013. Givetvis utan att vinna kongressens gehör eftersom den tilltänkta finansministern och partistyrelsen argumenterade för fortsatt ”ordning och reda”.

Nu har alltså den finanspolitiske nestorn Kjell-Olof Feldt tagit bladet från munnen. Det borde bita bättre. Tiden är för länge sedan mogen att göra det han vill, att ta tillbaka makten över finanspolitiken.