Socialdemokratin måste uppfinnas på nytt?

I går kväll höll jag föredrag på Stadsarkivet i Malmö, numera inhyst i tidningen Arbetets gamla lokaler på Bergsgatan. Just därför var ämnet för kvällen, på detta första i en rad "föreläsningar" som stadsarkivet arrangerar,  "Tidningen Arbetet – glimtar från förr". Jag var alltså chefredaktör under de sista åren. 

Arbetet var den största socialdemokratiska morgontidningen i Sverige, ja faktiskt i världen, men den randanmärkningen kanske säger mer om världen än om Arbetet. 
Den 30 september är det 15 år sedan det sista numret (bilden) av Arbetet trycktes i "den blå skönheten", en gång Europas största tidningsoffsetpress.

När Arbetet i Skåne och Arbetet Ny tid i Göteborg tvingades stryka på foten fanns fortfarande ett antal rörelseägda morgontidningar kvar. Idag är det bara en, Värmlands Folkblad. De andra, som på nåder fortfarande har socialdemokratiska ledarsidor, ägs av de borgerliga konkurrenttidningarna, eller rättare sagt av de kommersiella, borgerliga tidningsbolag som också äger konkurrenterna.

Mötet i går kväll var välbesökt, många som kommit hade en bakgrund på Arbetet, nästan alla hade varit prenumeranter. 
"Hade Arbetet kunnat överleva", frågades det.
Ja, svarade jag, om vi hade haft starka, villiga ägare bakom ryggen. Och om vi fått till stånd ett djupgående samarbete med någon annan tidning. Vi inledde ett samarbete med Metro, Metro trycktes hos Arbetet och vi bildade ett gemensamt annonsbolag. Och diskussioner om samarbete fördes med Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet. 

De ägare vi hade, den dominerande var den lokala tidningsstiftelsen, hade inget kapital att sätta in. LO och fackföreningsrörelsen centralt ville inte. De hade vid upprepade tillfällen under årens lopp hjälpt Arbetet och för inte så länge sen pytsat in mer än 100 miljoner i den nya A-presskoncernen. Allt gick förlorat i konkursen 1992, sedan den nya ledningen med Torbjörn Båth i spetsen hade lekt affär. 
LO hade bränt fingrarna och det sved fortfarande.

"Mordet på en tidning" heter dramadokumentärern som Fredrik Gertten gjorde om Arbetets sista veckor. Den sändes på svensk och dansk TV. Filmen är en välgjord känslomässig resa mot tidningens död. Men knappast ett bidrag till analysen av varför det gick som det gick.
Något mord var det inte. Inte ens vållande till annans död. Men visst var och är arbetarrörelsens förhållande till mediefrågan sorgligt och modlöst. 
Fackföreningsrörelsen hade för all del goda skäl att vara skeptisk och rädd om sina pengar. Men bristen på dådlust på medieområdet är ett grundläggande problem. 

Utan sina tidningar hade arbetarrörelsen aldrig kommit att spela den roll man spelade under det förra århundradet. Jag vågar påstå att välfärdssamhället aldrig hade blivit av utan tidningarna. 
Det är en fin bild att i ett av rummen på statarmuseet vid Torups slott i bokskogen utanför Malmö är väggarna tapetserade med Arbetet. Tidningar isolerar också. Arbetet var ett verktyg för att hålla kylan borta i mer än ett avseende. 

SOM-institutet i Göteborg gav ut en bok
 om vad som hände när Arbetet lades ner.

I slutet av 1800-talet när pionjärer som Axel Danielsson, Arbetets grundare, startade våra tidningar var det faktiskt viktigare att vara chefredaktör än partiordförande. Den framväxande arbetarrörelsen hade en annan berättelse och den måste nå ut.
Det första problemet för dagens socialdemokrati och arbetarrörelse är ändå inte att man saknar egna morgontidningar. Om mindre än 10 år kommer det inte att finnas någon morgontidning, som vi känner den, kvar. Den ofrånkomliga flykten till nätet pågår nu i rasande fart.
Det första problemet är att socialdemokratin inte har en tydlig egen berättelse och kanske därför sedan länge inte ser behovet av eller förmår att vara en stark självständig aktör på "mediemarknaden".

Jag tar mig nu friheten att som lång avslutning publicera min sista ledare i Arbetet, rubrik "Epilog", som alltså också var Arbetets sista ledare. Den slutar med att "Arbetet måste uppfinnas igen". Det gäller fortfarande, även om tiden för just tryckta, tidningsbärardistribuerade tidningar är förbi. 
Kanske är det så illa, vilket P O Enqvist utropade, också det i sista numret av Arbetet, att det är "dags att uppfinna politiken på nytt". Ja, kanske rentav socialdemokratin. 

"Sommaren 1887 skriver Axel Danielsson ett brev till centralstyrelsen för södra distriktets fackföreningar i Malmö för att höra om det finns intresse att arrangera ett möte under rubriken ”Arbetarna och pressen”.Svaret blir positivt och ett par dagar senare anländer Danielsson per ångbåt till Malmö, den stad som han i sin första kolumn i Arbetet ger namnet Träbottnatramp. Mötet genomfördes i Kasinoträdgården. Och Arbetet grundades, det skriver Bengt Lidforss i sin levnadsteckning av Axel Danielsson, tack vare enskilda arbetares ”energi och offervillighet”. Han nämner särskilt tapetseraren Nordman, snickaren Ohlzén, grovarbetaren Håkansson, muraren Per Persson och ytterligare några.Så börjar tidningssagan om Arbetet, folktidningen i Malmö. 113 år senare tvingas vi kapitulera. Arbetet läggs ner. Liksom Arbetet Ny Tid i Göteborg.

Den sista striden liknar på en punkt den första. Under de senaste veckorna har läsarnas och den lokala arbetarrörelsens energi och offervillighet på nytt kommit till uttryck. Tusentals sympatisörer, långt ifrån alla med socialdemokratisk partitillhörighet, har förpliktat sig att teckna aktier. Snickare och murare, undersköterskor och läkare, studerande och pensionärer. Arbetarekommuner, socialdemokratiska föreningar, fackliga avdelningar och klubbar, idrottsföreningar, läkarsällskap har gett sitt stöd, ekonomiskt och moraliskt. Bidrag har strömmat till från Skåne och Göteborg men också från andra delar av Sverige.  

På en viktig punkt skiljer sig den sista striden från den första. Då, 1887, fanns ännu inte LO. Det fanns inga centralt placerade kassakistor med glittrande aktiemiljarder. Allt hängde på den spirande rörelsen, på det som idag brukar kallas gräsrötterna. Trots det, eller kanske just därför, lyckades det omöjliga. I Malmö startades Arbetet. I Göteborg Ny Tid.

Idag förvaltar den centrala fackföreningsrörelsen åtskilliga miljarder. Men istället för att knyta en allians med den lokala arbetarrörelsen, med energin och offerviljan, valde man att luta sig mot det privata tidningskapitalet. Räknenissar på Schibsted och andra tidningskoncerner avgjorde på LO:s uppdrag framtiden för Arbetet. Slutsatserna av detta har långt vidare konsekvenser än de som rör Arbetets nedläggning. Man valde att avfärda den egna rörelsen, eller det som finns kvar av den. Sensmoralen av detta val gör klyftan mellan dem däruppe och dem därnere ännu lite djupare.

Mitt uppdrag är att skriva den sista ledaren. Den som sammanfattar Arbetets gärning. Det är naturligtvis en övermäktig uppgift. Men några rader ur K G Ossiannilssons dikt från Arbetet den 5 juli 1906 om Axel Danielsson kan tjäna som en sammanfattning också av Arbetets nu 113-åriga historia. En krater som mal som sin egen kvarn, så stoftet ryker i skyn, för gudar och för människobarn, en väldig syn.

Bokens Dag har sin självklara, framskjutna plats i epilogen. Första gången denna ordkombination stod i tryck var i Arbetet 1937. Bokens Dag instiftades när nazisterna marscherade upp och bokbålen brann runt om i Europa. Arrangemanget skulle bli till en kraftfull manifestation av diktens och det fria ordets betydelse för ett kultursamhälle. Under de tillryggalagda åren har i runda tal 85.000 besökare mött sina författare på Arbetets Bokens Dag. Med få undantag har alla de stora författarna passerat revy. Romangiganterna och lyrikerna, men också nyskapande samhällsdebattörer, memoarförfattande politiker och artister.På Bokens Dag har under de 62 åren komik varvats med det djupaste allvar. Mörk orostid och ljusnande framtid har speglats i böckerna och på scenen. Precis som i tidningen Arbetet. 

Lucia kan heller inte förbigås, detta folktidningens klarast lysande arrangemang. Varje år har det lyst upp det djupaste decembermörkret. Nu auktioneras Malmö Lucia ut till högstbjudande. 

Arbetet har varit en av de viktigaste folkhögskolorna. En skola för folket men också för journalister och politiker. Och en sådan politikerskola kan aldrig ersättas med tjänster på kommunalrådsavdelningar och departement. På en tidning lär man sig räta på ryggen.

Nu läggs Arbetet ner. Sorg är den förhärskande stämningen. Men det finns också plats för glädje. Det är med en tidning som med ett liv. Till sist tar det slut. Meningen är då vad som uträttats. Arbetet har bidragit till att lyfta människor ur fattigdom ur förnedring. Den har sänt stråk av ljus genom mörka statarlängor och betonggrå miljonprogramsområden.  

Ord kan förändra världen. Arbetet är ett bevis för att det är sant. Arbetet har, för att ännu en gång låna ord från omdömet om Danielssons egen gärning, det känns rätt en dag som denna, ”lyst och lärt, skämtat och lett, hånat och begabbat, risat och lisat, tuktat och eggat,kämpat och blödt och gjutet sitt hjärteblod”. Bättre än så är inte möjligt att uträtta. 

Den politiska passion som en gång skapade tidningar som Arbetet och Ny Tid är ack så nödvändig också år 2000. Och skälen för att starta Arbetet kvarstår också 113 år senare. När Axel Danielsson kom till Malmö 1887 fanns det redan sex tidningar. Såväl kolera som svinpest grasserade i Träbottnatramp. Men den liberala tidningen, där fläskhandlarna hade starka ägarintressen, visade större oro för svinpesten än för koleran som härjade bland arbetarbefolkningen. Alla människors berättelser blev inte berättade.

Nu lever vi i den globala kapitalismens tidevarv. Gamla strukturer bryts sönder. Klyftorna växer åter.Om arbetarrörelsen skall överleva omvandlingen krävs på nytt passion och publicistiskt mod. Fortfarande är det så att det fria ordet och mångfalden måste bäras upp av andra än de tidningsutgivare vars främsta drivkraft är att tjäna pengar. Det hänger på folkrörelserna om alla berättelser skall bli berättade och alla åsikter komma till tals. Arbetet är nerlagd. Arbetet måste uppfinnas igen."