Alliansen ska räddas

Tre borgerliga partiledare och en i vardande har idag publicerat sig på DN Debatt. De imponerar inte. Bristen på sjukdomsinsikt är monumental, när de slår fast att ”det extra valet är ett misslyckande för Stefan Löfvén, i en situation orsakad av Sverigedemokraterna”.

I själva verket var alliansregeringens ekonomiska politik och havererade ”arbetslinje” en av grundförutsättningarna för Sverigedemokraternas stora framgångar. Sjukskrivna, arbetslösa och pensionärer fick betala de skattesänkningar som riktades främst till redan gynnade grupper. Sverigedemokraterna skördar i spåren av växande klyftor, en arbetsmarknad som i stora delar havererat, växande nyfattigdom och hopplöshet - även om de också vinner röster av helt eller delvis andra skäl.

På lång sikt kommer vi alla att få betala när välfärdsnätet trasats sönder och resurserna är otillräckliga. Konjunkturinstitutet har beräknat att skatterna skulle behöva höjas med mer än 100 miljarder under de närmsta åren bara för att hjälpligt upprätthålla den kvalitet som välfärden håller idag. Och den är inte godtagbar.

Allianspartierna vill nu ha nya regler som gör det möjligt för dem att gå vidare på den inslagna vägen. De vill göra det ännu lättare för minoritetsregeringar att regera, trots att de saknar stöd i riksdagen. De vill att röstningsreglerna ändras, så att det bara är möjligt för ett parti att rösta på sitt eget budgetförslag. När det fallit i en votering, där motförslag i den slutliga voteringen utses, är den enda rösten förverkad och partiet ska vara tvingat att avstå i fortsättningen. 

Sådan har fram tills i förra veckan praxis, men inte bestämmelsen, varit.

Allianspartierna vill också komplettera rambeslutsmodellen så ”att budgeten tas i sin helhet”, d v s inte bara utgiftsramarna ska klubbas i ett enda beslut. Alla förslag som är budgetpåverkande, också sådana som kan förstärka inkomsterna ska omfattas av beslutet. Alltmer av riksdagens lagstiftning ska underordnas budgetprocessen.

Regeringens makt ska stärkas och riksdagens makt ytterligare snävas in. För att de på förhand givna blocken, ”konstellationerna”, ska kunna bestå.

Minoritetsregeringar tillhör snarare regel än undantag i svensk politisk historia. Socialdemokratiska regeringar har genom åren allt som oftast behövt söka stöd över blockgränsen. Och när Bildt-regeringen skulle hantera den galopperande ekonomiska krisen i början av 90-talet kom Ingvar Carlsson och Socialdemokraterna till undsättning, när svåra beslut skulle fattas.

När alliansledarna nu skriver att de, genom att försvaga riksdagens makt, vill ”göra minoritetsregerande möjligt” och få till stånd ”ett gemensamt ansvarstagande som lägger grunden för den stabilitet som historiskt varit utmärkande för den svenska demokratin”, talar de närmare bestämt i nattmössan.

Det som är historiskt utmärkande är som sagt att de partier, i regel det socialdemokratiska, som varit störst men inte fått egen majoritet, har sökt samarbete och gjort upp över blockgränsen. 

Vi har gått till val varje parti för sig, folket har sagt sitt och parlamentet har fått sin sammansättning. Med den som grund har riksdagsmajoriteter och regeringsdugliga regeringar bildats.

Alliansen vill göra tvärtom. Innan folket har sagt sitt och innan parlamentet fått sin sammansättning, ska man med regeländringar garantera att på förhand givna "konstellationer" ska kunna styra. ”Vår inställning”, skriver man ” har hela tiden varit att den konstellation som får störst stöd ska bära regeringsansvaret”.

Det gäller att rädda alliansen och högerpolitiken. Så får det bli som det blir med Sverige och folkmakten.